DEBATT: Därför får inte ”lärarvänlig” bli ett skällsord för rektorer

Vi har hört sådana uttalanden från kollegor och förvaltning. När ”lärarvänlig” blir ett skällsord bland rektorer är det kanske inte konstigt att så få vill studera till lärare. Ibland när vi pratar med kollegor uttrycker de oro inför att ”släppa lärarna fria”.

Rektorer skolas in i föreställningen att lärarna måste styras och kontrolleras och att deras reglerade arbetstid måste fyllas med påbud från rektor. Tyvärr är skolans new public managementstyrning mer eller mindre uppbyggt utifrån att vi rektorer ska kontrollera lärarnas arbete. Det blir en form av katten-på-råttan verksamhet där ansvaret hela tiden skickas nedåt i organisationen. Det som ser bra ut på pappret, färre regleringar, större flexibilitet och mer makt till rektor blir i stället en börda med allt större krav på effektivisering av verksamheten. Det betyder att färre ska göra mer samtidigt som kvaliteten förväntas bli bättre. Rektor har fria händer att sköta verksamheten bara budgeten är i balans. Samtidigt som budgeten ska vara i balans måste rektor uppfylla skollagens krav, arbetsmiljölagen och alla andra lagar på skolans område. I ett trängt läge där verksamheten är i djup obalans eftersom budgeten är i balans är det inte konstigt att rektor sparkar neråt.

Det ironiska är att ju mer vi försöker styra och kontrollera, desto mer osäker blir organisationen och risken är till och med att den stagnerar. Som rektor riskerar du att få de svar som lärarna tror att du vill ha, inte de som skulle utveckla skolan. Tillsammans med den individuella lönesättningen förvärras situationen. New Public Management har lurat in skolans professioner i en återvändsgränd där vi nu står och stampar.

Vi förstår inte varför vi ska tvinga lärarna att vara på skolan under den reglerade arbetstiden. Det är få skolor som har arbetsrum som lämpar sig för det vilket gör att vissa arbetsuppgifter också passar bättre att utföras någon annanstans.

Att man värnar lärarna innebär inte att man som rektor kan bli omtyckt av alla.

Att man värnar lärarna innebär inte att man som rektor kan bli omtyckt av alla. Det innebär inte att man inte tvingas till obekväma beslut. Det innebär inte att alltid ha alla svar. Som rektor får man inte vara rädd för att få kritik. Vi har aldrig arbetat på en skola där det inte finns någonting att kritisera. Vi menar att det går att skapa en kultur där lärare känner att rektor arbetar för att vardagen för elever och lärare skall bli så bra som det går utifrån de tillgängliga resurserna.

I vår iver att som skolledare styra måste vi komma ihåg att vi har anställt högskoleutbildade, kompetenta människor med flera års studier bakom sig. De kan oftast bra på egen hand om vi ger dem goda förutsättningar. Förtroende för människor har en tendens att sprida sig i en organisation men en sådan skolkultur går inte att beställa. En god skolkultur uppstår inte för att man har temadagar om värdegrund eller lågaffektivt bemötande. En god skolkultur går inte att beordra fram, den måste levas, rakt igenom hela organisationen. Vår uppfattning är att det faktiskt börjar med skolledningen. Det vi gör fortplantar sig i organisationen.

Det är inte rektors uppgift att främst utveckla lärarna. Rektors uppgift är att säkerställa att lärare har goda förutsättningar att utföra sitt arbete.
För att elever skall lära sig saker som tar dem vidare i livet måste vi ha duktiga lärare som ser en framtid i sitt arbete och som håller i längden. Då måste vi skolledare ta lärarnas rygg.

Linnea Lindquist, skolledare och aktuell med boken ”Att vända en skola, en rektors erfarenheter”.

Maria Jarlsdotter, pensionerad rektor och författare till ett kapitel i antologin ”Skolan efter marknaden”.

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolledaren.