Här lyckas flest elever på introduktionsprogram

En forskargrupp med professor Lisbeth Lundahl vid Umeå universitet i spetsen har sedan 2018 försökt hitta svar på hur man kan öka elevers möjligheter att komma vidare i utbildning och arbete när de inte har fullständiga betyg från grundskolan. De har också undersökt vilket stöd som behövs för att ungdomarna ska bli behöriga. 

Forskningen visar att inlärningen på introduktionsprogrammen (IM) i hög grad kombineras med ett socialt och emotionellt stöd. Eleverna upplever att det är en stor hjälp för att komma vidare i studierna.

Aktiva och engagerade skolledare lyfts fram som betydelsefulla i arbetet. Forskningen visar också att landsorts­kommuner lyckas bättre, trots sämre förutsättningar, än pendlingskommuner i storstadsområdena med att slussa vidare ungdomarna från IM till att lämna gymnasiet med examen eller studiebevis.

– Det är ett förvånande resultat, säger Lisbeth Lundahl.

”Skapar en utanförskapskänsla”

Forskarnas fokus har legat på att titta närmare på hur de två största introduktionsprogrammen ”individuellt alternativ” och ”språkintroduktion” fungerar i olika kommuntyper.

Totalt saknade 18 000 niondeklassare behörighet att söka till ett nationellt gymnasieprogram efter vårterminen 2022. Det motsvarar cirka 15 procent av en årskull nior, enligt Skolverkets senaste statistik.

– Vi ser tydligt att elever som inte blir behöriga till ett nationellt program känner sig starkt stigmatiserade. Det skapar en utanförskapskänsla. Elever kan uttrycka att det är "värre än döden" att bli hänvisade till introduktionsprogram, säger Åsa Sundelin, universitetslektor som med-verkar i forskningsprojektet. 

Elever som hänvisas till individuellt alternativ har ofta åratal av skolmisslyckande bakom sig som kan bottna i problem som neuropsykiatriska diagnoser, frånvaro eller mobbning som gjort att de byggt upp en stark aversion mot skolan.

För nyanlända elever på språkintroduktion handlar det om att de behöver få kunskaper i svenska och komplettera sina tidigare studier och betyg. De är ofta mer motiverade att studera, enligt forskarna. 

Förändrat stöd behövs

Studie- och yrkesvägledare (SYV) och lärare på grundskolorna lägger mycket tid på att försöka motivera eleverna att gå vidare till ett IM. Nyanlända elever, som ska börja på språkintroduktion, är ofta mindre kritiska än elever som hänvisas till individuellt alternativ. De accepterar att de behöver kunskaper i svenska för att klara ett nationellt gymnasieprogram. 

Skolorna har försökt dämpa elevernas oro över att börja på ett introduktionsprogram genom exempelvis studiebesök eller obligatorisk sommarskola. När eleverna väl börjar trivs majoriteten även om de haft ett starkt motstånd innan. De uppskattar att gå i mindre klasser där de får stöd och möter förståelse från lärare. 

Åsa Sundelin beskriver IM som en vänd­punkt för många elever. Forskarna anser dock att om fler elever ska ha förutsättningar att gå vidare till ett nationellt gymnasieprogram, så behöver stödet där förändras. 

– Våra uppföljningsintervjuer visade att övergången till ett nationellt program blev besvärlig för många elever, säger Åsa Sundelin.

Vill se flexiblare program

Elever på introduktionsprogram ska, enligt styrdokumenten, ha möjlighet att läsa kurser parallellt på nationella program men det sker i praktiken sällan. Skälen kan vara platsbrist eller schematekniska svårigheter, i synnerhet om programmen inte finns på samma gymnasieskola.

Lisbeth Lundahl konstaterar att de nationella programmen och IM i dagsläget ofta går i parallella stuprör. De nationella programmen på gymnasiet är utformade för elever som är relativt självgående.

– Även om en elev på individuellt alternativ uppnår gränsen och blir behörig till ett nationellt program så räcker det inte alltid för att de ska klara utbildningen, säger Lisbeth Lundahl.

De nationella programmen behöver göras mer flexibla, individualiseras mer och erbjuda bättre stöd. Elever på IM bör också slussas in mer systematiskt på de nationella programmen och läsa utvalda kurser tillsammans med kamrater där. 

– Börjar man räkna på vad det kostar att inte sätta in stöd på de nationella programmen, särskilt ur ett långsiktigt perspektiv, så tjänar man väldigt mycket på att se till att de här eleverna blir klara med sin gymnasieutbildning, säger Lisbeth Lundahl.

Landsbygdskommunerna klarar sig bäst

Det finns stora skillnader mellan hur många elever i kommunerna som tar sig vidare till de nationella programmen och avslutar studierna med gymnasieexamen eller studiebevis.

Av de tre kommungrupper som forskarna undersökt klarade sig eleverna på introduktionsprogram i landsbygdskommunerna bäst under åren 2016 till 2021 med undantag för år 2017. Eleverna i pendlingskommunerna uppnådde i lägst grad gymnasieexamen eller studiebevis. 

– Det var lite förvånande eftersom landsbygdskommunerna har betydligt sämre förutsättningar med färre behöriga lärare och ofta sämre ekonomi. De tog också emot en stor andel av de nyanlända ungdomarna som kom 2015 vilket var en stor utmaning, säger hon.

En hypotes som Lisbeth Lundahl lyfter är att skolorna ofta ligger närmare varandra geografiskt i landsbygdskommunerna, en annan att de är mer angelägna om att ta vara på sina ungdomar. 

– Man har inte råd att strunta i ungdomarna utan ser dem som en potentiell resurs, säger Lisbeth Lundahl.

Hon pekar ut fler skäl som kan bidra till att eleverna i pendlingskommunerna klarar sig sämre: 

• Mångfalden av utbildningar och större geografiska avstånd mellan skolorna försvårar överlämnandet mellan grundskola och gymnasieskola. 
• Personalen har svårt att få den information de behöver om eleverna.
• Landsbygdskommuner har ofta en mer personlig överlämning och eleverna riskerar i lägre grad att hamna mellan stolarna.       

Betydligt färre av SYV:arna och de programansvariga för introduktionsprogrammen i pendlingskommunerna svarade i en enkät att de hade skolledningens aktiva stöd i sitt arbete än i de andra kommun­typerna.

– Bara 65 procent av personalen upplevde det i pendlingskommunerna i jämförelse med att närmare 90 procent ansåg att de hade skolledningens aktiva stöd i de andra kommuntyperna, säger Lisbeth Lundahl.

Viktigt med aktiv skolledning

Även i fallstudierna i sex kommuner betonade man att skolledarna har en viktig roll. Lärarna och vägledarna ansåg att det var viktigt med en aktiv och stödjande skolledning, samt en informerad skolledning som satte upp en viss struktur, samtidigt som man lät personalen ha en viss professionell autonomi. 

De skärpta behörighetskraven till gymnasieskolan som infördes av den dåvarande, borgerliga regeringen i samband med gymnasiereformen 2011 har fått stora konsekvenser för Sveriges elever.

– Att man har höjt antalet betyg som eleverna ska vara behöriga i till de nationella programmen har starkt påverkat att många inte tar sig vidare till de nationella programmen. Där ligger vi högt i jämförelse med andra länder, säger Lisbeth Lundahl.