Andersson: Vilket samhälle vill vi ha?
Krönika Marika Andersson, rektor på Lövgärdesskolan i Angered, beskriver sitt drömsamhälle där människor tar hand om varandra och även de som är utanför normen är trygga och inkluderade.
Jag jobbar som rektor i ett strukturellt missgynnat område*. Där arbetslösheten är hög, där drygt 30 procent av våra nior i juni i år inte nådde gymnasiebehörighet och där alternativet till att inte ha någon sysselsättning riskerar att leda till att lockas in i kriminalitet. Det är ett problem, och vi behöver göra något åt det. Men jag tror inte att lösningen är att vi börjar dela upp människor utifrån var de kommer ifrån. Det är en farlig väg att gå.
Jag tror i stället att vi behöver ställa oss frågan vilket samhälle vi vill ha. Utifrån det behöver vi sedan sätta upp mål, och planera för hur vi ska nå dit.
Jag vet vilket samhälle jag vill ha. Jag vill ha ett samhälle där vi tar ett gemensamt ansvar för varandra. Där vi vet att vi behöver investera i våra barn och unga för att det är de som ska ta vid när vi inte orkar längre. I mitt samhälle har vi bestämt oss för att alla ska få den utbildning som behövs för att dörrar ska öppnas till ett vuxenliv där var och en känner att hen är en del av gemenskapen. Där alla är med och bidrar, efter sin förmåga.
I mitt samhälle tar vi hand om alla dem som har jobbat ett helt liv och som närmar sig slutet av det. Den som är gammal vet att det kommer att vara ett värdigt liv hela vägen. Med kontinuitet, med trygga, kompetenta människor som finns där för att omhänderta och låta varje dag vara en dag med liv. I mitt samhälle förstår vi att vi gemensamt behöver ta ansvar för klimatet. För vår framtid. För våra barn och barnbarns framtid.
Min vision om ett samhälle leds av politiker som förstår att det gemensamma kostar, och att vi måste betala tillsammans. Våra gemensamma pengar, det du och jag betalar i skatt, måste gå till det vi tillsammans äger: skolor, sjukvård, vägar, kultur. Listan kan göras lång.
Mitt samhälle bygger på att vi tror gott om varandra. Vi gör inte skillnad på människor utifrån vilka de är, var de kommer ifrån eller hur de ser ut. När vi dömer någon är det utifrån hens handlingar. För det kommer alltid att finnas de som av olika skäl faller ur den gemensamma normen, och vi behöver ha ett rättsväsende som skyddar vårt gemensamma, som skyddar oss från att bli utsatta. Vi ska ha ett demokratiskt samhälle, där FN:s deklaration om mänskliga rättigheter ska råda.
I mitt samhälle vågar vi drömma. I mitt samhälle ser framtiden ljus ut. Vi sätter upp långsiktiga mål och vi jobbar tillsammans för att nå dit. I mitt samhälle vet vi att det kommer att kosta, men det gör inget, för vi gör det tillsammans, och tillsammans ser vi framgångarna som vi gemensamt får ta del av. I mitt samhälle är jag glad när det går bra för dig. För om du har det bra, då vet jag att jag också får det bra.
* I stället för att använda begreppet ”särskilt utsatt område”, som i flera år har skavt i mig, använder jag ”strukturellt missgynnat område”. Jag stötte på det första gången i våras och försöker konsekvent använda mig av det sedan dess (Bunar, Hagström & Rojas; Barn och ungdomar i stadens olikheter. Om segregation, gränser och möjliggörande interventioner). Det är ett begrepp som, enligt mig, lägger ansvaret hos beslutsfattarna. Det är politiken som inte är tillräckligt bra, som inte lyckas med uppdraget att skapa förutsättningar för människor att lära sig svenska, att komma in på arbetsmarknaden, att känna sig delaktiga i vårt samhälle.
