Krönika: "En likvärdig skola? Pyttsan!”

Torbjörn Hanö, rektor Polhemskolan, Lund. Foto: Lenita Jällhage

Vad händer när makthavare får chansen att göra skolan mer likvärdig? Torbjörn Hanö, rektor, Polhemskolan i Lund, skriver krönika i Skolledaren.

Lever du i tron att makthavare vill ha en likvärdig och rättvis skola? Glöm det! Läs vidare så får du veta varför.

Skollagen 1 kap 9 §: ”Utbildningen inom skolväsendet ska vara likvärdig inom varje skolform och inom fritidshemmet oavsett var i landet den anordnas.” Enligt förarbetena ligger i detta att skolan har ett kompensatoriskt uppdrag beträffande de elever som har sämre förutsättningar. Den bristande likvärdigheten beror till stor del på att Sverige är ett segregerat land, med förhållandevis stora klyftor när det gäller familjers ekonomi, levnadsvillkor och utbildningsbakgrund. Skolan är tänkt att jämna ut de skillnaderna. Så vad händer då när makthavare får chansen att göra skolan mer likvärdig? Låt oss titta på några exempel.

Skolkommissionen (minns ni den?) föreslog att man som sista urvalskriterium i det fria skolvalet skulle tillämpa lottning. Det rörde upp väldiga känslor. Var man bor pekas ofta ut som en grundläggande orsak till segregationen. Det är ett lotteri vilka föräldrar man får när man föds, och det i sin tur leder till bättre eller sämre möjligheter att välja skola, till exempel genom att vissa föräldrar kan köpa ett dyrt hus i ”rätt” del av staden. Att mindre bemedlade barn nu skulle få en chans i ett annat lotteri än vilka föräldrar man får kunde de privilegierade inte acceptera, och makthavarna backade.

Fram till nu är det bara vissa barn som kan få hjälp med sina skolarbeten, nämligen de som har välutbildade föräldrar. Det finns, det vet vi alla, de som skriver uppsatser åt sina barn, eller i alla fall hjälper dem att skriva väldigt mycket bättre texter. Nu dyker ChatGPT och andra verktyg upp, som gör att i princip vem som helst kan få hjälp att skriva bättre uppsatser, kan få stöd i att bearbeta en text och därmed ”fuska”. Oddsen jämnas alltså ut mellan barn från olika familjeförhållanden. Då säger makthavarna att vi måste sluta låta eleverna göra betygsgrundande uppgifter hemma.

Ett tredje exempel är modersmålsundervisningen. Man ska göra en översyn av huruvida eleverna lär bättre med eller utan modersmålsundervisning. Troligen finns det inte något annat ämne i skolan som är mer beforskat, men all den forskning som finns ifrågasätts. Varför ifrågasätts inte nyttan med slöjd, hem- och konsumentkunskap eller moderna språk?

Även ur den här aspekten vill man minska likvärdigheten. Av debatter i riksdagen blir det tydligt att man riktar sig mot invandrare och flyktingar. Anledningen till att se över modersmålsundervisningen anges vara ekonomisk, men det är inte svårt att se att det mellan raderna även finns andra skäl.

Att man parallellt med ifrågasättandet av modersmålsundervisningen också vill att lärare och annan skolpersonal ska bli angivare om det finns barn som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd, pekar tydligt på att man vill åt en viss grupp människor. De tre första exemplen jag gett visar på att man inte tar likvärdig skola på allvar, det sista, angiveriet av barn, visar att man inte vill att vissa barn ens ska få en skola att gå till.

När makthavarna ser en möjlighet att öka likvärdigheten för våra barn och elever vänder de alltså på klacken och går åt andra hållet.