Krönika: Lägg upp fötterna på bordet en stund

Jag går in i ett arbetsrum och ser ett par fötter uppe på ett skrivbord. Från min vinkel ser jag just bara fötterna, som snabbt åker ner när jag öppnar dörren. En rest från sommarledigheten? En arbetsvägran? Ett sundhetstecken?

Det nya läsåret är i full snurr och hösten kommer utan längre ledigheter. Jag studerar samtidigt på Rektorsprogrammet och får träffa kollegor från alla skolformer. Gemensamt verkar vara att många arbetar med andan i halsen. Det tycks nästan finnas en förväntan på att rektorer ska ha för mycket att göra. Säger man sig ha lagom arbetsmängd, så låter det inte tillräckligt.

Självklart ska vi försöka förbättra vår arbetssituation eller byta jobb om så behövs. Men känner du, precis som jag, att på just den här skolan vill jag vara kvar? Då är det viktigt att inte bara göra ett bra jobb, utan också se till att må bra på jobbet.

Men känner du, precis som jag, att på just den här skolan vill jag vara kvar? Då är det viktigt att inte bara göra ett bra jobb, utan också se till att må bra på jobbet.

Jag vill njuta av livet som rektor. Men kan man bara lägga upp fötterna på bordet, ta en paus och slappna av för det? På en annan skola för många år sedan hade jag en kollega som dagligen satt fullt tillbakalutad i kontorsstolen med fötterna på skrivbordet. Blicken på någon dokumentär som kanske skulle användas i undervisningen. Nej, dagliga långsittningar i viloläge blir inget bättre av. Men risken att vi rektorer slappar till oss är väldigt låg. För vi vill få saker gjorda och optimera tiden – hela tiden. Gärna tänker vi också på jobbet när vi inte är där, för säkerhets skull.

Kan vi arbeta hårt och avslappnat? Ja, kanske är det faktiskt en förutsättning för att både lyckas i stunden och bli långlivade i yrket. Vem vill inte ha en rektor som utstrålar lugn och driftighet på samma gång? Den andan kan vi också lättare sprida till hela skolan när vi själva visar vägen.

Nu när jag och min fru nyligen fått en liten dotter kan det verka som en ännu sämre idé att slösa tid på jobbpauser. Jag vill ju ha så mycket tid som möjligt hemma med familjen. Men för allas vår skull är det bättre att en avslappnad pappa än en uppvarvad kommer hem. Samma sak när jag väl är hemma, jag och min fru har lärt oss att andas även när lillans ansikte blir illrött och skriket skär genom lägenheten. Är hon för varm eller kall? Behövs mjölk? Blöjbyte? Ja, men inte allt på samma gång. När lillan lugnat sig igen, och bjuder på ett leende, då är det lätt att vara pappa. Och visst stormar det inte alltid på skolan heller. Då kan vi väl få passa på att stanna upp, andas och njuta.  

Så jag provade själv att lägga upp fötterna på skrivbordet på jobbet i går. Jag såg till att dörren var låst, drog ner persiennerna och lossade sedan ryggstödsspärren. Det sträckte till i baksida lår när benen åkte upp, men sedan släppte det. Jag andades djupt, njöt och ville börja jobba igen. Nästa gång kanske jag gör det med dörren på glänt.

Låt det här läsåret bli ett där du ger dig själv andningshål. Om fötterna behöver åka upp på bordet, så upp med dem. Arbetslivet är också livet, och det gör vi bäst i att njuta av.

David Haas är rektor på Vuxenutbildning Järva i Stockholm. Krönikan har tidigare varit publicerad i Skolledaren 6-2023