”Skolenhetsbegreppet håller på att utarmas och i kommun efter kommun blir rektorsområdena större, samtidigt som medlemmarna vittnar om att rektorsautonomin på flera håll blir mindre”, skriver Ann-Charlotte Gavelin Rydman, en av två ordförande i Sveriges Skolledare.

Vi ser en trend i Sverige. Vi pratar med medlemmar från norr till söder som säger samma sak. Skolenhetsbegreppet håller på att utarmas och i kommun efter kommun blir rektorsområdena större, samtidigt som medlemmarna vittnar om att rektorsautonomin på flera håll blir mindre.

Det tycks handla om omorganisationer där enheter läggs samman under en områdesrektor som leder verksamheten med stöd av biträdande rektorer. Områdesrektorn hamnar närmre förvaltningen och längre ifrån den dagliga ledningen, samtidigt som biträdande rektorer i praktiken hanterar det som är rektors ansvar och uppdrag. I omorganisationerna är det inte sällan så att den som förut varit rektor plötsligt erbjuds att bli biträdande i stället.

I kommun efter kommun blir rektorsområdena större, samtidigt som medlemmarna vittnar om att rektorsautonomin på flera håll blir mindre.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Statens intention med att lägga in rektor i skollagen var att skydda titeln och koppla vissa uppgifter till befattningen som ingen annan kan göra. Det fanns också ett syfte med att knyta rektorn till en skolenhet. Den intentionen och det syftet har dock gått förlorat någonstans på vägen. Enligt skollagen har inte biträdande rektor varken mandat, befogenheter eller resurser att leda och styra en skolenhet. Men i realiteten utför biträdande rektorer ofta just sådana uppgifter som kräver mandat, befogenheter och resurser. Det skapas därmed oklarheter i ansvarsfördelningen som går ut såväl över den enskilda rektorn, biträdande rektorn och deras kollegor, som över eleverna och verksamheten i stort.

Där det fungerar väl har rektorn själv sett ett behov av fler chefskollegor och organiserat sin inre organisation på det sätt hen tror ger mest effekt för verksamheten. Där det fungerar väl blir rektorskollegorna ett team som kan ge varandra stöd i uppdraget, utveckla verksamheten tillsammans och utmana varandra. Där det fungerar väl har de biträdande rektorerna ett tydligt formulerat uppdrag som gör att medarbetare, elever och vårdnadshavare vet vem som fattar vilka beslut och till vem de ska vända sig med sina frågor.

Ska jag vara cynisk svarar jag att det helt enkelt handlar om förklädda besparingar.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman

Men på många håll är det i stället förvaltningen som sett ett behov av omorganisation som inte är förankrat i rektorsled. Vi ser det på flera håll i landet, just nu bland annat i Sjöbo där omorganisationen sparkat i gång stora protester bland såväl skolledare som lärare.

Man kan fråga sig vad denna utveckling beror på. Ska jag vara cynisk svarar jag att det helt enkelt handlar om förklädda besparingar. Trots att rektor i dessa organisationer i princip verkar som skolchef och den biträdande som rektor, följer det sällan med motsvarande lön och mandat. Ska jag vara optimistisk svarar jag att det nog beror på att arbetsgivaren vill ta ett större ansvar för verksamhetens utveckling. I realiteten kan det nog vara en kombination av dessa båda.

Sveriges Skolledare vill att regeringen och Skolinspektionen går till botten med denna utveckling. Vi kräver en granskning av företeelsen och en diskussion om hur skollagens intention faktiskt efterföljs. Vi kräver att våra biträdande rektorer får en tydlighet i sin yrkesroll och vad som faktiskt ingår i uppdraget. Vi kräver en översyn av vad detta gör med rektorsyrket i förlängningen. Och vi kräver det nu. Våra barn och elever förtjänar tydlighet och att veta vem som är rektor i den verksamhet de befinner sig i.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, som delar ordförandeskapet i Sveriges Skolledare med Matz Nilsson

Ledare i Skolledaren nummer 3 2023.

Just nu

+ Förslaget om att stärka det straffrättsliga skyddet för rektorer.

– Att vi inte ser någon minskning på omsättningen av skolledare.