"Lägg ansvaret på politikerna"

Det har blåst en hel del runt Linnea Lindquist under hennes 11 år som rektor och opinionsbildare. Hennes motståndare har ibland avfärdat henne som vänster för att slippa lyssna till hennes argument trots att hon själv säger sig ha en liberal grundsyn nu mera.

– Under min uppväxt definierade jag mig som vänster. Men med åren har den röda färgen runnit av mig. Min liberala grundsyn ska inte sammanblandas med partiet Liberalerna. Jag är fristående i min roll som skoldebattör. För mig är partipolitik ointressant, säger hon.

Däremot ser hon det som en självklar liberal reform att alla barn ska ha rätt till en likvärdig utbildning.

– För att varje barn ska kunna växa upp och göra fria livsval krävs att de får en rimlig chans att klara en grundläggande utbildning. Men med det skolsystem vi har i dag, där pengarna läcker ur skolan som ett såll, får inte alla barn den chansen, säger Linnea Lindquist.

Lägg tid på det som gynnar elever

Hon har inga problem med att vara obekväm så länge det gynnar barnens lärande och hon själv följer skollagen. Linnea Lindquist poängterar att en rektor alltid ska ställa sig frågan ”På vilket sätt gynnar det här eleven?”. Om det inte gör det så ska man inte lägga tid på det i skolan. Oavsett om politiker eller förvaltning trycker på.

– Om politiker kräver att man som rektor ska sätta en budget i balans före elevernas rättigheter i skollagen så begär ni skriftligt, från er chef, att det är uppdraget som ni får. Ansvaret ska ligga där det hör hemma, säger Linnea Lindquist.

Precis som Martin Luther spikade upp sina 95 teser för att skapa en akademisk diskussion på 1500-talet verkar Linnea Lindquist vilja spika upp skollagens 1 kapitel 4 paragraf på varje skola och kommunhus.

I den står bland annat att utbildningen ska ta hänsyn till barns och elevers olika behov och främja alla barns och elevers utveckling och lärande samt uppväga skillnaderna i barnens och elevernas förutsättningar.

Kritisk mot NPM

Andra debattörer har ofta svårt att slå henne på fingrarna. Hon är extremt påläst. Under de senaste åren har hon plöjt igenom 1100 kommunala budgetar för att bland annat se vad besparingskraven får för konsekvenser på skolor med större utmaningar än andra. Hon har också försökt granska samtliga ersättningssystem som kommunerna använder i sina försök att minska skolsegregationen för elever med olika bakgrund. Men det är, enligt henne, svårt att se om de fungerar och någon gemensam ”riksmodell” finns inte.

Linnea Lindquist har varit tuff i sin dom mot Sveriges skolsystem, skolpengen, marknadsskolan, det fria skolvalet och dess konsekvenser när det gäller elevers rätt till en likvärdig skola. Hon ser rött när begreppet New Public Management, NPM, kommer på tal.

Vi rektorer vet vad som krävs och det vet våra lärare också.

Hon skriver i boken att NPM har ätit sig in i svensk välfärd och även i skolan.

– New Public Management innebär i korthet att man tänker att det går att styra skolan enligt samma principer som tillverkningsindustrin med krav på mer effektiv produktion till lägre kostnad. Idén är att verksamheten blir bättre om den konkurrensutsätts och att kraven på kvalitet då ökar genom bland annat mål- och resultatstyrning, säger hon.

Linnea Lindquist anser att NPM är förödande för kontaktyrken som skolan som går ut på att undervisa elever med olika behov eftersom effektiviseringskraven alltid är en central del i NPM.

– Jag hatar NPM och de konsekvenser det tänket får i våra skolor, säger hon med emfas.

Motreaktion på debatten om förortsskolor 

Linnea Lindquist vill med boken visa att det går att vända en skolas resultat uppåt precis som hon gjort på Hammarkullsskolan utan att använda det traditionella systematiska kvalitetsarbetet inom NPM och utan att slösa pengar.

Hon säger att hennes bok har kommit till som en motreaktion mot svepande formuleringar i samhällsdebatten om ”dåliga skolor” i förorten. För henne finns inga generellt dåliga förortsskolor, däremot har skolorna helt andra förutsättningar än på andra ställen.

– Trots det vill jag med boken visa att det går att lyckas och få bra resultat. Framför allt genom att agera mer i stället för att sitta i möten och tala om vad man ska göra. Vi rektorer vet vad som krävs och det vet våra lärare också. Ge dem bara luft i schemat och låt dem förfoga över sin arbetstid så att de orkar och kan planera sin undervisning, säger hon.

Linnea Lindquist berättar i boken att hon är uppvuxen i ett villaområde i Sundsvall. Under sin uppväxt fick hon alltid inpräntat i sig av föräldrarna hur viktigt det var att utbilda sig.

"Det får mig att orka kämpa vidare"

Linneas mamma växte upp i fattigdom på 1950-talet i Sundsvall. Tillsammans med sina syskon och föräldrar bodde mamman i ett rum och kök utan indraget vatten och elektricitet. Linneas mormor städade i kommunens skolor och morfar hade problem med alkohol. Linneas pappa växte upp på en bondgård där det visserligen fanns mat men inte så mycket mer.

Föräldrarna började arbeta i unga år och hade själva bara motsvarande en grundskoleutbildning.

– Mina föräldrar har fått mig att förstå hur viktig skolan är och hur den kan förändra ett barns liv. Varje dag möter jag elever som älskar sin skola och föräldrar som tror på oss. Det får mig att orka kämpa vidare för att alla barn ska få rätt till en bra skolgång, säger Linnea Lindquist.