Jämställdhet, javisst! Men hur?

Känns den här texten igen: Verksamheten i skolan skall utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar. Var och en som verkar inom skolan skall främja aktning för varje människas egenvärde och respekt för vår gemensamma miljö. Särskilt skall den som verkar inom skolan
  
1. främja jämställdhet mellan könen samt
2. aktivt motverka alla former av kränkande behandling såsom mobbning och rasistiska beteenden. Så står det i skollagens första kapitel. Och det som står i skollagen "skall" följas. Men hur?
  
Hur ska skolans medarbetare se till att jämställdhet mellan könen inte stannar vid en tulipanaros, enkel att uttala men ack, så svår att göra?
  
Speciellt som definitionen av vad som egentligen är jämstölldhet varierar liksom "recepten" på hur skolan ska angripa ojämställdheten.
  
När Myndigheten för skolutveckling fick i uppdrag av regeringen att sammanställa erfarenheter om hur skolor på olika stadier arbetar med frågor kring jämställdhet mellan könen, så valde man ett mycket medvetet perspektiv. Eva Josefsson har varit projektledare:
  
–Skolans uppgift – från förskola till gymnasium – är att hjälpa unga tjejer att växa upp till självständiga, starka kvinnor som får livsutrymme, respekt och rättvist betalt för sitt arbete, när de blir vuxna. Skolan ska också hjälpa killarna att ta ansvar och se tjejernas rättigheter och sina egna skyldigheter.
  
Men det här minerad mark. För att klara uppgiften att bryta könsrollsmönster som präglar samhället och som präglat det i alla tider, krävs det självrannsakan hos de vuxna som ska driva fram utvecklingen.

Det krävs mod, känslor, empati och vilja att utmana sina egna värderingar.
  
–Många skolor och skolledare säger att "vi är redan jämställda, så detta är inget problem hos oss". Precis som politiker och företagsledare kan säga att vi redan har ett jämställt samhälle, där det inte behövs ytterligare lagstiftning för att stärka kvinnans ställning, säger Anna Mannikoff som är expert på Myndigheten för skolutveckling.
  
Och när inget annat duger, så drar man fram teorier om mäns och kvinnors olika intressen, personliga karaktärsdrag, känsloliv och attityder som var gamla redan för hundra år sedan.
  
Men Eva och Anna lämnar inget utrymme för sådana potemkinkulisser:
  
–Vi föds in i ett genussystem med manlig överordning. Normer och könsmönster påverkar vem vi kan vara, hur vi ska vara och vad vi kan bli.
  
–Idag har vi en rik mängd kvinno-, feministisk-, genus- och queerforskning att stödja oss på, säger Anna. Studierna visar att det finns ytterst få, om ens några skillnader mellan män och kvinnor som är medfödda, när det gäller personliga egenskaper. Men man har funnit desto fler socialt skapade. Och effekter av detta är också väl dokumenterat.

Det är det som kallas genus, det genom mer eller mindre uttalade normer socialt skapade könet, som anger vad som är kvinnligtoch manligt. Men genus går inte att bryta ut ur sitt sammanhang, säger Eva:
  
–I grunden handlar det om en överoch underordning som präglar samhället inom många olika områden, där det finns ett intresse av ett sådant förhållande upprätthålls. Det går inte att tala om genus utan att också till exempel tala om klass och etnicitet.
  
"Klass är ju inte något man pratar om längre, det var på 70-talet", säger en intervjuad pedagog i rapporten. "Idag talar vi om resurssvaga grupperistället".
  
–Men då analyserar man inte vad som lett fram till att en grupp, en familj eller individ blivit "resurssvag", säger Anna. Vi måste våga uttala de riktiga orden och våga prata om vad de innebär – inte minst praktiskt i den egna skolan.
  
Visst riskerar man att bli stämplad som "vänster" eller "feminister", säger hon. Men det handlar om människors lika värde.
  
–Vi lever i ett samhälle som präglas ojämställdhet, beroende på kön, klass och etniskt ursprung. Passar du inte in, så riskerar du att bli kränkt.
  
–Det är ett brott mot de demokratiska värderingar som ska prägla samhället och inte minst skolan. Och då måste man kunna diskutera och analysera dessa orsakssammanhang även i skolan, annars bryter man i praktiken mot skollagen.
  
Ändå har jämställdhet ingen tydlig plats i undervisningen. Undersökningar har visat att det är ovanligt att skolor har formulerat mål för jämställdhetsarbetet eller ens har diskuterat var jämställdhet innebär praktiskt.

En del säger att jämställdheten ingår i allt arbete, varpå ingenting blir gjort. Andra hänvisar till att jämställdheten tar upp i de ämnen som närmare berör värdegrundsfrågorna, varför den riskerat att inte genomsyra även de andra ämnena. Men som sagt, i de allra flesta skolor berörs genusperspektivet överhuvudtaget mycket lite, om alls.
  
Det är därför regeringen vill se resultat och få kartlagt vad som gjorts på området men också vad som kan göras. Och givetvis kan mycket göras.

Att en norm är socialt skapad betyder självklart också att den kan omskapas. Det som behövs är vilja, kunskaper och en beredskap, en organisation som klarar av att driva frågorna på de enskilda skolorna.
  
De så kallade genuspedagogerna är en del av detta, berättar Eva:
  
–Värdegrundscentrum vid Göteborgs universitet och vid Värdegrundscentrum vid Umeå universitet har fått regeringens uppdrag att utbilda lärare, genuspedagoger, som ska fungera som resurspersoner i området "jämställdhet och genusvetenskap" inom skolan.
  
Målet är att under 2004 ska varje kommun ha en lärare, antingen från för-, grundeller gymnasieskolan som ska kunna vara en resurs i kommunerna, oavsett vilket stadium som efterfrågar stöd för att komma igång och driva jämställdhetsarbete. Kursen, som sker på distans med ett par föreläsningar, seminarier etcetera, motsvarar 10 poäng och omfattar delkurserna "Kön och samhälle" och "Kön och kultur". Förutom grundläggande kunskaper i genusvetenskap och värdegrundsfrågor, så inriktas kursen – enligt Värdegrundscentrums hemsida – på praktiska färdigheter som att formulera projektplaner och att dokumentera värdegrundsarbete i skolorna.
  
–Det är så lätt att förlita sig på experter på elitnivå, säger Eva.

Experter är självklart mycket viktiga men vad händer när de drar sig tillbaka, om skolorna inte har gjort projektet till sitt eget.
  
Det är där genuspedagogerna kan stötta.

–Själva utbildningen är kostnadsfri. Men eftersom det är kommunerna som anmäler deltagare – minst en från varje kommun –, så förutsätts att genuspedagogerna även får stöd från kommunledningen att kunna verka, när de kommer tillbaka.
  
Deras kartläggning av en handfull skolors satsningar som redan kommit igång i olika kommuner runt om i landet, visar att det finns ett stort engagemang och en genomtänkt och lokalt anpassad strategi från förskola till gymnasienivå.
  
Motivet för att sätta igång jämställdhetsarbetet har varierat, initiativet kan både komma uppifrån och genom initiativ från lärare och elever. Ibland har det rått ett akut läge, som gjort att problematiken blivit väldigt tydlig.
  
I något fall har upprinnelsen varit den raka motsatta: en förskola som skulle bevisa att man arbetade jämställt och i ivern hade videofilmat verksamheten, upptäckte att arbetssättet inte alls gynnade jämställdhet och fick dra lärdomar av det.
  
En del kommuner hade infört jämställdhetsplaner med föreläsningar, ledarskapsutbildningar med och rekrytering, genusperspektiv, jämställdhetssamordnare, nätverk etcetera. På en del platser hade man satsat på projekt för att få in fler elever från det underrepresenterade könet eller arbetat särskilt med att utveckla stödet till utsatta flickor i patriarkala familjer.
  
Kommuner som har en högskola i närheten har låtit skräddarsy utbildningar kring jämställdhet. Föräldrar har inbjudits till föreläsningar och möten på skolan om jämställdhetsarbete, vilket självklart varit speciellt varit angeläget i områden med familjer från mer patriarka kulturer.
  
Och så vidare. I rapporten sammanfattar Eva och Anna också viktiga erfarenheter av jämställdhetssarbetet:
1. Jämställdhetsarbete måste börja med de vuxna. Det centrala är att medvetandegöra, att se det man normalt inte ser och att bli medveten om sina egna värderingar.
2. Det är viktigt att söka göra alla delaktiga men också att arbeta långsiktigt och med kontinuitet samt att ha tålamod med dem som inte "redan är frälsta"
3. Satsa på kompetensutveckling så att de kan utveckla ett pedagogiskt förhållningssätt i värdefrågor som handlar om maktstrukturer. Konkreta metoder som går att använda i praktiken behövs.
4. Chefer på olika nivåer måste inse vikten av att driva jämställdhetsfrågor, inte av plikt utan av engagemang. Det är ledningens ansvar att se de sammanhang där jämställdhetsfrågor bör lyftas fram och att ha en organisation som är tydlig på jämställdhetsfrågornas plats i organisationen.
5. Även om handledning och expertsamverkan är värdefull, så måste skolan, som sagt, själva äga sitt arbete utan att att allt ska stå eller falla med resurser utifrån.
6. Låt arbetet få ta tid. När man hittar ett sätt att arbeta kan man inte slå sig till ro. Det finns en risk att befästa föreställningar om man inte ständigt prävar och utmanar dem.
7. Utveckla jämställdhetsplaner, både för personalen och skolarbetet. Jämställdhetsarbete hos personalen sprider sig till eleverna. 8. Gör arbetet tydligt. Kontinuerlig information behövs till alla som är direkt och indirekt berörda, inte minst för att förebygga motstånd och missförstånd.
  
Och, sist men inte minst, som någon säger i rapporten:
  
Skit i det formella och börja prata med varandra! Och tänk på att ha roligt!
  
Glöm för all del inte det! Ruta 1 i spalten: Idag berättade en av mina kolleger att de talat om jämställdhet i arbetslaget och kommit fram till att de nog faktiskt behandlade pojkar och flickor på samma sätt. Vad säger man...? Var börjar man?
  
Ur diskussion på Värdegrundsprojektets hemsida.
  
Ruta 2 i spalten: Jag vågar knappt tala om det som intresserar mig i de böcker vi läser på min arbetsplats, det ses som ännu en "pålaga":
  
–Jaha, nu ska vi arbeta med jämställhet också...
  
Ur diskussion på Värdegrundsprojektets hemsida.
  
Ruta 3 i spalten: För att ha makt, måste man ha någon att bestämma över, någon annan, den andra. Den andra har alltid verkat vara kvinnan, ända från skapelseberättelsen och dessförinnan.

MATS KLOCKLJUNG