Sköna Oscar Fredriksskolan

Oscar Fredriksskolan ligger på Masthuggsbergets sluttning i centrala Göteborg, ett par stenkast från Göta älv i norr och Slottsskogen i söder. Närområdet är tätt bebyggt av bostäder och den lilla asfaltsplanen runt den gamla stenbyggnaden är väl en ganska typisk svensk skolgård: Inte mycket till grönt och växande   – men populär bland barnen, försäkrar rektorn Britt-Marie Almer.  
    – Vi vuxna tycker kanske att den ser tråkig ut, men barnen upplever det inte så. Den används väldigt mycket, även efter skolan, för bollspel och skateboardåkning. Och så är det en liten skolgård, det finns inte så mycket att göra åt den.  
  Nedanför skolan ligger en liten park som anlades samtidigt med skolan, men som med åren förfallit och tagits över av missbrukare och uteliggare. Fullgubbeparken, som barnen kallar den, har länge varit ett problem, eftersom många barn har sin skolväg förbi den och är rädda för parkklientelet. Men någon upprustning har inte varit aktuell: parkoch naturförvaltningen saknar pengar och andra projekt står före i kön, har det hetat.  
  Ett nybygge mitt emot lekplatsen satte emellertid en sten i rullning.  
    – Jag blev upprörd över att parken inte var prioriterad, säger Britt-Marie Almer, en av initiativtagarna till upprustningen. Hur kunde det vara så, när de byggde ett nytt bostadshus alldeles intill och det finns en skola och flera förskolor i området?  
  Funderingarna på vad man kunde göra med parken ledde till att Mie Svennberg på Göteborg Stads kulturförvaltning kopplades in. Hon är landets förste arkitekturkonsulent och ska bland annat se till att barnens önskemål tas till vara när stadsmiljön byggs om.  
    – Jag tror mycket på att låta de som ska använda den aktuella platsen på olika sätt vara med i planeringsarbetet, säger hon.  
  Tillsammans med arkitektkollegan Rebecka Graf började hon arbeta med eleverna i en F-1-klass. De fick till uppgift att skapa ett Utopia där olika djur kunde leka tillsammans. Där fanns till exempel de busiga hundarna som ville spela fotboll, apan som ville klättra, den farliga tigern, den rädda lilla musen och den gamla åsnan. Barnen fick tänka ut hur en miljö som passar många olika behov skulle kunna se ut. Någon koppling till parken nedanför skolan gjordes dock inte, för att undvika att barnen låste sig vid just den platsen.

Sedan lämnades stafettpinnen vidare till de äldre barnen. En viss nervositet infann sig när F-1-eleverna skulle redovisa för femteklassarna, både hos barnen och skolpersonalen.  
    – Vi tänkte: hur ska det här gå? Men femmorna var imponerade över de små barnens arbete och lyssnade uppmärksamt på dem, säger Britt-Marie Almer.  
  Femmornas arbete blev mer konkret. De inventerade parken, hade brainstorming för att hitta ord att beskriva parken med och gjorde teckningar av parken så som de upplevde den. Sedan delade de in sig i grupper och mätte och byggde skalenliga modeller av parken så som de ville att den skulle se ut. Varje grupp fick ett tema, till exempel vinterlek, trädgård eller familjelek. Syftet var att få med olika aspekter av parken, så att inte något användningsområde glömdes bort.

När arbetet var klart fick eleverna redovisa sitt arbete. Tjänstemännen på Parkoch natursamt Lokalförsörjningsförvaltningen, representanter för kyrkan, skolans föräldraförening och ett par bostadsrättsföreningar var några av de som lät sig imponeras av elevernas engagemang. Viljan att göra något var stark.  
  Men fortfarande saknades det pengar. Parken själv ruvade emellertid på lösningen. När husbygget på tomten mittemot startade placerades en byggbarack i parken, och för det betalade byggentreprenören hyra till kommunen. Varför inte använda de pengarna till en upprustning av parken? tänkte Britt-Marie Almer. Och så blev det. Med de pengarna som grundplåt sköt sedan flera aktörer till en slant var, och plötsligt var upprustningen möjlig.  
  Ett ritningsförslag arbetades fram utifrån barnens idéer, som barnen sedan fick ge respons på. När planerna förankrats och de sista frågetecknen kring ekonomin rätats ut var det bara att köra.  
    – Eleverna jublade när de såg att flera av de saker som de föreslagit faktiskt fanns med, säger läraren Ulla-Britt Backman. Det var nog det mest positiva med arbetet, att det hände något   – och så snabbt! Jag tror att det blev en verklig kick för eleverna.  
  Britt-Marie Almer håller med. Tyvärr är det sällan som eleverna får möjlighet att påverka, tycker hon, trots att det är en prioriterad uppgift för skolan. Ekonomiska ramar och tidsbrist står ofta i vägen för demokratiarbetet. Även om pedagogen tror att eleverna har fått vara delaktiga så är det inte alltid elevernas uppfattning, menar hon.

– Barn är svältfödda på riktig delaktighet. Men den här gången kan de säga: jag var med och påverkade, och så här blev det!  
  Britt-Marie Almer, Ulla-Britt Backmark och förskolläraren Agneta Käppi räknar raskt upp en rad konkreta idéer från barnen som nu förverkligas i parken: flaggstången; bollplanket; lampor i träden; grillplatsen. Och så önskestjärnan förstås, i en av barnens modeller placerad på en klätterställning, i dess slutliga utformning ett fågelbad i form av en stjärna i mosaik och betong som en 2-3-klass var med och gjorde.  
  Arkitekturkonsulenten Mie Svennberg lägger till: staketen och grindarna med barnens egna målningar, som ska visa "fullgubbarna" att det är barnens park som de måste respektera. Vidare bolloch bouleplanen (något för både barn och vuxna!) och att flera gamla träd fick stå kvar.  
  Linbanan nerför berget blev en för svår nöt att knäcka, men utan den idén hade nog inte den branta tubrutschkanan blivit av, tror hon.

– På sikt vinner man mycket på att arbeta så här. Känslan av delaktighet sitter i, säger Mie Svennberg. Stolthet över att ha påverkat, ansvarskännande, förståelse för hur en designprocess går till. Och inte minst känslan för de ekonomiska ramarna, att man måste ta vara på det som finns och inte bara köpa nytt.  
  Arbetet innebar också att eleverna fick jobba med bland annat matematik och bild i verkligheten, och öva sig i att samarbeta. En annan aspekt som man inte hade räknat med var att barnens sociala patos väcktes. Om parken nu görs om   – vart ska då fullgubbarna ta vägen?  
    – Barnen visade ett väldigt engagemang för alkisarna, säger Mie Svennberg. Så det kom inte bara att handla om att fixa till en park.  
  Praktiskt arbete lyfter även fram elever som annars inte syns så mycket, poängterar hon. På det sättet får också handens intelligens en chans.  
  I november ska parken vara klar och invigas. Redan har den fått pris för det brett förankrade förändringsarbetet. Nu är utmaningen att hitta former för att använda den, för barnen får inte själva gå till parken på rasterna, av säkerhetsskäl.

En ambition har dock hela tiden varit att behålla parkens karaktär av lärmiljö. När parken ursprungligen anlades planterades av pedagogiska skäl samtliga nordiska lövträdsarter i en sluttning, och många av dessa står fortfarande kvar. Eftersom man jobbar mycket med fåglar på Oscar Fredriksskolan har träden nu försetts med fågelholkar anpassade för att locka till sig olika arter.  
    – Målsättningen är att använda parken i undervisningen och att befolka den hela tiden, avslutar Britt-Marie Almer.  
  Det finns många fällor att gå i när barn ska vara med och påverka sin miljö. Kanske finns det inga pengar, eller så förmår inte de vuxna att lyssna. Fråga inte vad barnen vill ha på sin skolgård, utan vad de vill göra där. Det är Titti Olssons recept för hur man ska få med barnen i förändringsarbetet. Annars riskerar man att få en önskelista som är omöjlig att uppfylla   – och barnen blir besvikna.  
  Titti Olsson är journalist på Movium, ett sekretäriat för den yttre miljön som sorterar under Statens Lantbruksuniversitet. Hon menar att det är viktigt att komma ihåg att barn och vuxna pratar på olika sätt. Barn beskriver inte hur en plats ser ut, utan vad de gör där. En vuxens arkitektskiss talar bara med ett sinne, medan barn talar med hela kroppen.

Stadsbarns önskemål om närmiljön handlar ofta om mer gräs, vatten, träd och djur. Det beror på att barn vill ha variation, och det är ofta dessa element de saknar.   
– Ofta har de hårdgjorda ytor   – som också behöver finnas   – och då vill de ha motsatsen, säger Titti Olsson.  
  Att barnen får se resultat av sitt arbete är också viktigt, poängterar Åsa Wiberg vid Växjö universitet.  
    – Det behöver inte vara så märkvärdiga saker, men det måste ske snabbt, säger hon.  
  Åsa Wiberg är lärare på avdelningen för idrottsvetenskap och involverad i projektet BarnBra, som bygger på FN:s barnkonvention. Hon har intervjuat elever om deras skolgård, och menar också att det är viktigt att fråga vad barnen vill göra, hur de leker och om det finns tilltalande eller otäcka platser. På så sätt får man en bild av hur skolgården kan förändras.  
  Landskapsarkitekten Susan Paget på SLU menar att man för att uppnå verklig delaktighet måste hitta sätt att tala med barnen på ett jämbördigt plan.  
    – Man kan inte bara prata, utan måste ut på skolgården och låta eleverna prova i full skala, säger hon.  
  Susan Paget har arbetat i mer än 20 år med barn, föräldrar och lärare på skolgårdar. Nu arbetar hon med en doktorsavhandling om landskapsarkitektens roll i planeringsprocessen när skolgårdar ska göras om.  
  Barn och vuxna är inte jämbördiga, menar hon. Det finns en makthierarki som har med språket att göra, och det faktum att vuxna inte tar sig tid att lyssna. Makthierarkin kan bara förändras om man bryter vardagen. Och det gör man om man tar klivet ut på skolgården och blir praktisk.  
  Men delaktigheten måste få ett innehåll, poängterar hon.

– Det är farligt när barn får vara med och bestämma, men inte har något att bestämma med. Man måste ge dem ekonomiska möjligheter Annars får man unga som inte vill vara med – för det leder ju ändå ingenstans.  
  På den högstadieskola i Uppsala som hon jobbat med bestämde eleverna att asfaltsplanen skulle brytas upp och ersättas av gräskullar, grus och mycket bänkar att sitta på. Ett lusthus ville de också ha, men då var pengarna slut. Tanken finns ändå kvar, som ett projekt för framtiden.  
  Susan Paget tycker att det har hänt mycket de senaste 20 åren. Barn får vara med och påverka mer idag, och kreativa idéer och projekt dyker upp på många ställen. I Uppsala har man till exempel börjat skriva in i kontrakten med de som förvaltar skolgårdarna att eleverna ska vara delaktiga i processen. Det går inte längre att bara klippa gräset.  
  Titti Olsson menar att skolgården och elevinflytandet stod i fokus på 70-talet, för att sedan försvinna under 80-talet. I början av 90-talet återkom intresset i samband med ett stort nationellt projektet om skolgårdsförnyelse, då ett tiotal skolor från Lund i söder till Kiruna i norr fick projektpengar för att visa på goda exempel. Och även om det alltså blivit bättre så är fortfarande många skolgårdar stereotypa och tråkiga, tycker hon.  
    – Man har blivit så oerhört fokuserad på säkerhet. Många kommuner har rustat ner fungerande barnmiljöer av rädsla för att inte uppfylla EU:s rekommendationer för lekplatser, säger hon. Men barn måste tillåtas testa hur långt de har utvecklats fysiskt.

Hon ifrågasätter också hur roliga påkostade lekplatser egentligen är.  
    – Dessa miljöer är snabbt utforskade av barnen. Man tror att man har tänkt på barnen, men egentligen har man bara dövat sitt dåliga samvete. Vi måste tillåta mer, skapa vidare ramar för barnen.  
  Titti Olsson har i många år följt verksamheten på den engelska skolan Coombes utanför Reading. Skolan har en utpräglad utomhuspedagogik och rektorn på Coombes, Susan Humphries, talar om att varje dag ska ha en ny smak. Alla sinnen ska beröras, och barnen ska få uppleva nya saker, även om de inte kan skildra det i ord eller bild. Därför stoppade hon till exempel en ombyggnad av skolan under sommarlovet, med motiveringen att barnen skulle få vara med och ta del av processen. För barn behöver vara med, se och känna, även omde inte kan uttrycka det i ord eller bild, menar hon, för intrycken stannar kvar.  
  Skolgården på Coombes erbjuder också ett myller av kojor, vrår, vindlande stigar, berättarhörnor och så vidare. Den typen av varierade miljöer är otroligt viktig att skapa, menar Titti Olsson. Med delaktiga barn.

TEXT: STEFAN JOHANSSON
FOTO: EVA STÖÖP
  PER LINDQVIST