Individuell lönesättning: Pengarna och livet

Många rektorer hanterar den individuella lönesättningen som en influensa som drabbar dem en gång om året. Den pågår cirka tre veckor, sedan är den över.  
  För denna något drastiska formulering står Dan Collberg, utbildningsledare på rektorsutbildningen vid Malmö högskola. Han och Haukur Viggósson, universitetslektor vid samma utbildning, har studerat hur den individuella lönesättningen fungerar i skolans värld.  
  Resultaten av en första pilotstudie, genomförd hösten 2002, presenterades i våras i form av artikeln "Detta är ett nollsummespel". Rektor som lönesättare i boken Nära gränsen?Perspektiv på skolans arbetsliv, utgiven av Arbetslivsinstitutet i Malmö.  
  Individuell lönesättning i skolan infördes med läraravtalet 1996.  
  Dessförinnan kände rektorer en frustration över att inte kunde belöna sina spjutspetsar. Det fanns ingen relation mellan löneläge, lönepåslag och kvalitet i arbetsutförandet. Andra nackdelar var att det blev en stockning i slutlönen.  
    – En del rektorer hade säkert också en önskan om att slippa ge lönepåslag till vissa lärare. Det var bäddat för ett annat lönesystem, säger Dan Collberg.  
  I Avtal 2000 heter det att lönen ska "vara individuell och differentierad och avspegla uppnådda mål och resultat".  
  Enligt "huvudspåret" ska lönepåslaget helt och hållet bestämmas utifrån en överenskommelse mellan rektor och den enskilde läraren. Lönepengarna tillförs budgeten och rektor fattar själv beslut om hur mycket det finns att avsätta i lön till var och en, vilket skulle kunna innebära att höga lönepåslag leder till besparingar på andra områden.  
  Så fungerar det i stort sett inte alls idag. Lönepotten definieras lokalt på ett sätt som varierar mellan kommunerna och en stor del av potten går till den allmänna fördelningspolitiken. En del av pengarna avsätts till vissa eftersatta lärargrupper och utifrån vissa motiv.  
    – Ibland blev det endast växelpengar att dela ut för rektorerna, säger Dan Collberg. Det individuella lönesystemet har ännu inte fått verka fullt ut.  
  Som det nu fungerar är det ett nollsummespel, menar de båda rektorsutbildarna. Det finns en pott pengar att fördela   – ska någon ha mer får någon annan mindre. Summan ska bli plus minus noll.  
  Men individuell lönesättning som system betraktat har redan slagit igenom i skolan. Problem uppstår redan när det bara är en femtiolapp som ska fördelas, menar Haukur Viggósson.

– Det största problemet handlar inte om pengar, säger han. Det handlar om att bli bedömd. Alla, rektor och lärare, gör bedömningar av sina arbetskamrater. Var finns man själv i förhållande till de andra?  
  En lärare kan vara väldigt nöjd med rektors bedömning och sin lön tills han/hon får höra vad en kollega har. Det kan vara frusterande att förstå att någon annan fått en bättre bedömning.  
    – Läraryrket är en speciell profession. Vad som är sak och person när man bedömer är svårt att hålla isär, säger Dan Collberg.  
  Förutsättningarna för individuell lönesättning ser annorlunda ut i den offentliga sektorn än i den privata. Dan Collberg och Haukur Viggósson pekar i sin artikel på fem viktiga särdrag som de hämtat från boken Lönen för mödan. Lönesättning i offentlig sektorav Maivor Sjölund med flera.
* Den offentliga insynen.
* Svårigheten att bedöma organisationens resultat.
Enligt avtalet är det lärarens resultat som ska ligga till grund för lönesättningen, men utifrån vad olika lönekriteri er tar fasta på är det snarare sättet utföra arbetet på som är grund för den.
* Lagbundenhet   – verksamhetens legitimitet grundar sig på lagar som sätter vissa gränser för hur man kan agera.
* Normstrukturen   – verksamheten existerar på grund av det "gemensammas bästa".
* Den politiska miljön   – den offentliga verksamheten påverkas av beslut som tas utanför verksamheten.  
  Den individuella lönesättningen har införts under en period med stora omvälvningar för skolans del   – kommunalisering, konkurrens mellan skolor, nya läroplaner och nytt läraravtal med arbetstidsreglering. Allt sammantaget har ökat kraven på rektorerna som samtidigt fått sitt uppdrag förändrat till att vara tydliga pedagogiska ledare snarare än administratörer.  
  Dan Collberg och Haukur Viggósson tror att de förändrade arbetsvillkoren tvingatfram en ökad närhet mellan ledare och personal inom skolan och inneburit att medarbetarsamtal blivit en självklar del av arbetet. Medarbetarsamtal och lönesamtal är oftast skilda åt men med många medarbetare är det risk att samtalen slås ihop.  
  Med den individuella lönesättningen fick rektor ett maktredskap för att belöna eller markera mot lärare. Tack vare det kan rektor numera erbjuda nya lärare attraktiva ingångslöner och premiera de lärare som han/hon vill ha kvar på skolan. Individuell lön kan motivera lärare till att ta mer ansvar och till att utveckla undervisningen och sin egen kompetens.

– De flesta lärare är positiva till individuella löner men de har blandade känslor för systemet. Huvudargumentet är att de som jobbar mycket och är engagerade också ska få betalt för sitt arbete, säger Haukur Viggósson. Lägsta möjliga lönepåslag ses av lärare som en kränkande bestraffning.  
  Diskussionerna kring det individuella lönesystemet handlar enligt Dan Collberg mycket om vad som ska belönas   – är det det där extra i verksamheten eller är det kvaliten på vad lärare ofta ser som kärnverksamheten, det vill säga arbetet med eleverna i klassrummet? Ofta är det lättare att se de lärare som gör något speciellt i sitt arbete medan rektor har svårare för att under längre perioder följa det dagliga arbetet i klassrummen. En del av kärnproblematiken handlar enligt lärarna om att de inte tycker rektor ser vad de gör.  
  Rektorerna som ingick i studien hade inte några systematiska metoder för att inhämta information om sina lärare. Men rektor blir alltmer beroende av mer och bättre information om lärarna för att sätta och motivera den individuella lönen.

För att lönesättningen ska upplevas som rättvis måste rektor och lärare var överens om att den information som lönesättningen bygger på är korrekt liksom hur den ska värderas.  
    – Som gammal rektor vet jag att rektorer i allmänhet vet mycket mer om lärarna än vad de tror, säger Dan Collberg. Men det är inte helt lätt att lägga fram detta. De informationskällor man har är inte alltid legitima för lärarna. De tycker att informationen ska hämtas genom att rektor besöker lektionerna. Läraren måste vara mycket trygg i sin roll för att godta att information hämtas från elever, kollegor och föräldrar.  
  Haukur Viggósson poängterar att rektor inte har möjlighet och rätt att berätta allt och därför inte kan redovisa sina informationskällor.  
    – När en chef är beroende av informanter, som i sin tur är beroende av den information som informanten kommer med, så blir det en omöjlighetsparadox. Då får rek tor inte veta sanningen, säger Dan Collberg.  
  Han menar att det ofta är förtrogenhetskunskap och fingertoppskänsla som ganska mycket avgör när det gäller att bedöma den allmänna kvaliten. En form av tyst kunskap som inte går att presentera konkret.  
    – Men att ha bra kunskap hjälper inte om läraren ändå upplever det som orättvist att någon annan är mer uppskattad, säger Haukur Viggósson.  
  Ett av rektors problem är att övertyga läraren om att rektors kunskap är fullständig, att det finns grund för ett väl underbyggt beslut. En del rektorer medger brister i informationsinhämtandet och låter istället lönesamtalet bli en förhandling.

Alla lärarnas löner kan i princip anslås i lärarrummet vilket ger helt andra förutsättningar för individuell lönesättning jämfört med i det privata arbetslivet.  
    – Mycket av just den problematiken skulle försvinna om lönen inte var offentlig, säger Dan Collberg. Men skolans verksamhet är offentlig och det finns många andra värden än lönesättningen att beakta.  
    – Det är viktigt att värna skolan som offentlig arena, framhåller Haukur Viggósson. Man ska inte kunna använda offentliga medel hur som helst. Det gäller lön också.  
  Dan Collberg poängterar att varje lärare har ett uppdrag som kommer direkt från regering och riksdag, inte från chefen. Uppdraget kan vara problematiskt att förvalta samtidigt som man är ekonomiskt beroende av sin chef som kanske har andra värderingar. Han och Haukur Viggósson har belägg för att lärare håller inne med viss kritik. Lärares yrkesarena är mycket större idag jämfört med tidigare och de vaktar sin tunga mer.  
  Diskussioner om individuella löner handlar mycket om huruvida man belönas utifrån det som syns eller utifrån det arbete som man gör.  
    – Det finns en begränsad professionalism som uttrycker att läraryrket handlar om vad läraren gör i klassrummet med eleverna, säger Dan Collberg. Den har inget stöd i det nya läraruppdraget där läraren har ett ansvar för skolutveckling. Rektor har ansvar för elevernas resultat som i sin tur är beroende av att organisationen fungerar smidigt och att vuxna samarbetar. Då är det rimligt att lärare belönas för att de ser till att maskineriet fungerar. Detta erkänner dock inte alla lärare.

Det är vanligt att det finns gemensamma lönekriterier för en kommuns samtliga förvaltningar. De kan vara formulerade som ansvar för egen och andras kompetensutveckling, bidrag till förändring och nytänkande, samarbete med kollegor, förmåga att kommunicera med andra, självständighet och helhetssyn. På de skolor som ingått i Dan Collbergs och Haukur Viggóssons studie har det tagit tid att anpassa de enhetskommunala kriterierna till den specifikt pedagogiska verksamheten.  
    – Det går inte att ha helt tydliga kriterier. Då skulle de bestå av prislappar på vissa konkreta uppgifter eller vara i form av resultat från läraren. Ingetdera fungerar. Det måste vara vida kriterier, säger Dan Collberg och fortsätter:  
    – Resultatbegreppet är problematiskt. När det talas om resultatlöner menas ibland hur läraren utför sitt arbete. Men det är ingetresultat utan ett medel för att nå ett resultat. Här villar man bort begreppen   – resultatlön har inte med måluppfyllelse att göra.  
  I individuell lönesättning finns ingen grund för lön som uppmuntran utan enbart som belöning för vad man gjort.

– Men varje rektor måste bedöma effekterna på den man lönesätter. Det är en etisk problematik. Man kan inte alltid bara gå på resultatdelen utan måste också vara mänsklig och se till lärarens sammanhang. Då kan lönepåslag ges som uppmuntran.  
  Före 1996 var ingångslön och slutlön fastställda. Idag använder sig unga lärare av systemet med fri marknad. De byter jobb, får hög ingångslön och når vad lärare som jobbat flera år har. Följden blir en lönesammanpressning underifrån och en minskad lönespännvidd. För att öka den måste man höja snedsitsar med speciella potter.  
    – Lärare med många år i yrket tycker skillnaden är för liten vilket upplevs som kränkande, säger Haukur Viggósson.   – Systemet inbjuder till att byta skola som ett sätt att höja sin lön. Elever och undervisning är inte betjänta detta, säger Dan Collberg. Det individuella lönesystemet är inte ett system som är uppfunnet i skolans värld för att passa skolans specifika behov utan ett system som kommit från ett privat näringsliv med delvis helt andra förutsättningar.  
  Som sista bastion i den offentliga sektorn har skolan fallit. Men det är inget bra system för skolans värld, menar han, och man ska inte tro att man kan uppnå de effekter man trott sig uppnå utifrån ett helt annat sammanhang.

Varken Dan Collberg eller Haukur Viggósson har dock hört att rektorer vill tillbaka till det gamla lönesystemet. Huvudproblemet för de flesta är att de har för många medarbetare att sätta lön på. Ett 50-tal är inte ovanligt vilket enligt rektorsutbildarna är alldeles för många. Ett nära ledarskap förutsätter färre medarbetare, inte fler än 20-25.  
    – Om individuell lönesättning ska sporra utvecklingen så är det konstigt att man inte skapar förutsättningar för att detta ska kunna ske, säger Haukur Viggósson och fortsätter:  
    – Lärare vill inte tillbaka till det gamla systemet. De tycker visserligen inte att det nya fungerar riktigt bra men de vet inte vad de vill ha istället. Lärare tycker att lönen har betydelse, dock ingen avgörande.  
  Man talar inte om lön i skolorna, möjligtvis under lönesamtalsperioden, men sedan är det enligt Haukur Viggósson tyst. Ändå bubblar det under ytan.  
  Collberg/Viggóssons studie visar att rektors närhet till lärarna är en viktig faktor för att ledarskapet ska upplevas som framgångsrikt av lärarna. En framgångrik lönesättning förutsätter ett nära förhållande mellan rektor och medarbetare. Om det finns ett förtroende dem emellan så har rektor legitimitet som lönesättare. Lärarna litar på rektorn och att informationen är korrekt.  
  Närhet kan också vara en problematisk faktor som innebär etiska dilemman och som kan orsaka problem i lönesättningen. Få erkänner dock att det är ett problem, berättar Haukur Viggósson. Lärarintervjuerna har visat att lärarna tycker det krävs en viss distans för att sätta lön. För nära relation mellan rektor och medarbetare är inte bra.

– Men i skolan blir man vänner på ett eller annat sätt. Då kan det vara problem för rektor att hålla distansen.  
  Haukur Viggósson och Dan Collberg tycker det är bra för rektorer att förkovra sig i kunskap kring lönesättning överhuvudtaget. Att känna till motivationsteorier och etik är lika viktigt som att ha kunskap i andra frågor. Det är också viktigt att ha omvärldskunskap och förstå varför de har det system de har och den offentliga sektorns förutsättningar. Det kan vara bra att föra en diskussion om detta på skolan.

– Om man förstår sammanhangen och har en personlig reflektion kring dem så kanske man drabbas lite mindre av skuld, säger Dan Collberg. Rektorer har nästan alltid en känsla av skuld och otillräcklighet. Men man måste lyfta blicken, titta på omvärlden och se sin roll i systemet.  
    – Det är också betydelsefullt att lyfta fram hur individualismen präglar skolan. Den individuella lönesättningen står i kontrast till arbetslagstanken.  
  Haukur Viggósson har fortsatt forskningsarbetet kring individuell lönesättning genom att intervjua nio lärare som representerar olika stadier, ålder, kön och skolor. Samtalen är så lite styrda som möjligt. Han är inte ute efter de allmänna synpunkterna utan försöker tränga djupare ner i de problemställningar som visade sig vid första studien. Nästa steg blir att i en serie samtal med rektorer konfrontera dem med dessa problem för att utröna hur de handskas med dem.

TEXT: GÖRAN NILSSON
FOTO: HELGE RUBIN & NBSP
  OCH PRESSENS BILD