Mobbing, inneslutning och uteslutning: Det sociala spelet

Det är torsdag när Skolledningsnytt och Marie Bliding, doktorand vid pedagogiska institutionen vid Göteborgs universitet, besöker Jättestensskolan, en f-6-skola med 400 elever i stadsdelen Biskopsgården på Hisingen.  
  Veckan innan var Skolverket på inspektion för att "ta tempen" på skolan. Bland annat ville man veta om eleverna tyckte att det var en bråkig miljö, berättar rektor Nea Lavén:  
    –Jodå, hade eleverna sagt, "här är det jättemycket bråk"! Och det är ju intressant för oss att veta, för vi ser ju inte alltid det som barn ser. Vad de sen menar med "bråk" får vi kanske reda på när Skolverket kommer med sin rapport.  
    –Hoppas bara att det syns vad vi gör för att förebygga mobbning, också. Om den här artikeln skulle ha handlat om mobbningsförebyggande arbete, så hade den mycket väl kunnat handla om Jättestensskolan.

Artikeln hade skildrat ett allt överskuggande värdegrundsarbete och EQ-lektioner, med egen och andras emotionella intelligens och empati i centrum.  
  Den hade tagit upp det förebyggande antimobbningsteamet med de två slöjdlärarna, en specialpedagog och en fritidspedagog som har ett nära och förebyggande arbete med både lärare och elever. Och som, om det händer något som kräver ingripande, arbetar enligt Farstametoden.  
  Texten hade berättat om kamratstödjarna, som utses i slutna val i varje klass och som ska vara observanta på missförhållanden men också tjäna som föredömen för sina kamrater.  
  Artikeln hade också handlat om olika vägledande och ickedömande samtalsformer under lärares ledning. "Inte i första hand akututryckningar när det har hänt något utan avspända samtal när allt är lugnt", som Nea säger.  
  Och om en "studio", för de barn som behöver extra insatser på något område, som samtidigt fungerar som självbildsförstärkare.  
  Säkert hade journalisten också berättat om hur lärarna försöker motverka att det bildas kotterier som utestänger andra. Istället försöker de variera gruppsammansättningarna, så att barnen får lära sig arbeta med andra kamrater än de vanliga. Nolltolerans råder mot alla tendenser till trakasserier. Åtgärderna är konsekventa och förutsägbara. Allt är välorganiserat, regler och åtgärdsprogram är kända av alla.  
  Och så vidare.   –Som sagt   – vi arbetar väl som på många andra skolor, säger Nea.  
  Och Marie Bliding nickar, frågar och reflekterar. Det här är hennes sista dag som doktorand. Nästa dag vid den här tiden ska hon förhoppningsvis framgångsrikt ha försvarat avhandlingen "Inneslutandets och uteslutandets praktik. En studie av barns relationsarbete i skolan"   – och därmed vara filosofie doktor i pedagogik.  
  Det är om Maries forskning som den här artikeln egentligen handlar.  
  Besöket hos Nea kan kanske ses som ett tillfälle för en lättare diskussion. Men också som en chans för Marie att kunna berätta om sina resultat, som en förberedelse inför disputationen.

Marie känner igen mycket av det som Nea berättar om. Skolan har en bra beredskap för att ta hand om de trakasserier som kommer upp till ytan och barnen vet vad som gäller och varför.  
    –Men, säger Marie, mobbning är bara en liten del av spelet mellan barn. Det är också ett område där forskningen till stor del inte förändrats sedan 60-talet, då mobbning först uppmärksammades.  
  Avgränsningen var redan då ganska klar:   –Mobbning psykologiserades och betraktades som "ett aggressivt beteende som uppstår mellan individer under ojämlika maktförhållanden i isolerade situationer".  
  Orsaken till mobbning, sade forskarna, låg hos individerna och deras bakgrund och karaktär.  
  I intervjuer och enkäter kartlades omfattning och förändring utifrån ett sedvanligt vuxenperspektiv.  
  Men varför mobbningen snarast syntes öka i omfattning ju mer kunskap forskarna fick, i vilka situationer den förekom och om det möjligen fanns en annan förklaring än den privata och psykologiserande, det var inte lika intressant.  
  Rimligtvis borde det finnas mycket annat att forska om kring barns beteende mot varandra än om hur de gör för att kränka varandra.

Men även om många efterlyste en mer etnografisk infallsvinkel med helhetssyn, så fanns här en lucka.  
  Ursprungligen hade Marie, som i botten är gymnasielärare på barnoch fritidsprogrammet, andra planer när hon började på forskarutbildningen vid Göteborgs universitet:  
    –Jag hade tänkt att jag skulle forska kring problembaserat lärande. Men så assisterade jag professor Solveig Hägglund i ett projekt om gemenskap och utanförskap.   –Det var hon som kom med idén om att jag skulle ändra inriktning, inte som ytterligare ett mobbningsprojekt utan med en helhetssyn på skolan om hur relationer byggs upp, byter karaktär och kanske upphör som en naturlig del av samspelet i vardagstillvaron.

Ett försök att med barnperspektiv tränga in i en kultur och beskriva vad inneslutandet och uteslutandet har för roll. Och så blev det.  
  Avhandlingen skildrar det sociala livet under ett år i en fjärdeklass med elva pojkar och åtta flickor. Skolan "någonstans i Sverige" har Marie kallat för Fältkulleskolan, en ganska typisk skola i en medelstor stad.  
    –Klassen var sammansatt av barn från tre olika åldersblandade tredjeklasser i samma skola, vilket gjorde den intressant. Det fanns skäl att tro att det sociala livet skulle vara ganska aktivt för att eleverna skulle hitta nya positioner och band   – eller för att behålla de gamla.  
  Men den typen av interaktion går inte att studera på traditionellt sätt.  
  Framförallt inte när man, som Marie, vill se det som hände utifrån barnets perspektiv. Hon försökte tona ner sin vuxenroll så mycket som möjligt.  
    –Jag valde att inte vara en vuxen bland andra i skolan. Istället gick jag in tillsammans med barnen genom deras ingång, hängde mina kläder på en av deras krokar, var med dem på rasterna och satt i ett hörn för mig själv under lektionerna, så att jag kunde iaktta utan att störa.

–Jag samtalade inte med barnens lärare om det jag kom fram till. Men jag agerade inte heller som en annan vuxen kanske hade gjort för att "reda ut" situationer eller tala om vad som var "rätt och fel".  
  När Marie såg en situation där någon riskerade att skadas, så ingrep hon självklart. Men i andra situationer, som var kränkande så hade det varit kontraproduktivt att gripa in.  
    –Meningen var ju att skildra hur de sociala situationer ser ut, där både inneslutning, uteslutning och kränkande handlingar förekommer för att ge mer kunskap till gagn för andra.  
  Marie använder beteckningen relationsprojekt:  
    –Tidigare har man sett barn mer som passiva mottagare av intryck utifrån. Men den synen har förändrats.  
  Barn är i högsta grad sociala och aktiva medskapare av både sina egna liv och den tillvaro som de växer upp i. De skapar sin egen kultur som till stor del är uppbyggda kring kamratförhållanden.  
  Men de behöver ordning och mening för att kunna hantera sin tillvaro. Därför handlar en stor del av deras tid i skolan om att skapa samhörighet och gemenskap med andra.

Relationsarbetet pågår hela tiden, under lektioner och raster, i olika miljöer och sammanhang, integrerat i det övriga skolarbetet eller parallellt med det.  
  Det Marie berättar i sin bok är stundtals något av en såpa. Vänskapsförhållanden inleds, bryts, sviks och byter föremål. Ibland går det mycket hastigt. Den man baktalade igår är man kompis med imorgon. Och tvärtom.  
  Den egna statusen höjs med hjälp av vänskap med rätt person och kanske också genom att hänga med i utfrysningen av någon annan.  
  Hästar, kläder, sport och dans blir intressen att samlas kring men också markeringar utåt   – "här är det bara vi som platsar". Olika slags markeringar   – samma beteenden och ordval, samma sorts kläder, musiksmak eller kanske ett delat kompishjärta med varsin halva i en kedja runt halsen   – används för att visa utåt att man är bästis.  
  En markering av att höra ihop och att ingen annan ska göra sig besvär.  
  I Maries intervjuer med barnen har de insiktsfulla resonemang om vad som skiljer kamratskapet från bästisskapet.  
  Bästisar gör upp avtal om ramarna för förhållandet. Bästisrelationer tål tillfälliga tillstånd av oenighet.  
    –Sådana relationer bryter man inte, de står pall för konflikter vilket ger utrymme för lite tuffare tag medan kompisrelationer är mindre stabila.  
  Därför fanns det i klassen också utrymme för olika listiga metoder för att kila sig in i kompisförhållanden: "Du och jag tycker ju om samma saker och vi brukar ju sova över hos varandra, visst?"

Men hon såg också utfrysningar, mer eller mindre utstuderade och hot om att säga upp kamratskap "om du inte...".  
  Som vuxen är det lätt att förskräckas. Visionen att "alla ska få vara med" sitter i ryggmärgen, även om Nea menar att den var en 70-talsprodukt.  
  Uteslutning kan vara mycket logiskt, säger Marie:  
    –Inneslutning och uteslutning är ofta två sidor av samma mynt. För att kunna binda en närmare kontakt med och innesluta någon, så behöver man helt enkelt ibland utesluta andra.  
    –Ofta kan man helt enkelt inte hinna eller orka med samvaron med några andra än sin bästis. Det skulle vara ett hot mot relationen.  
  Ingenting konstigt utan en del av vardagen som drabbade alla då och då.  
  Men bland Fältkullefyrorna fanns också en annan sorts kontinuerlig utfrysning, ibland med inslag av våld   – verbalt eller fysiskt   – mot någon som egentligen inte borde utgöra något hot mot relationen med bästisen.

Fällor sattes ut helt ogenerat för att göra bort den som skulle utsättas och därmed motivera handlandet: "han pratar så konstigt", "han är ful och tjock", "hon frågar inte om hon får vara med", "hon är inte min sort..."  
    –Barnen rättfärdigade sin handling   – inför sig själv och andra   – genom att göra den till något den inte var, säger Marie.  
  En av de utfrysta pojkarna hette Andreas. De andra pojkarna menade att det till stor del var Andreas eget fel eftersom han aldrig frågade om han fick vara med.  
    –Men när jag frågade hur de skulle agera om han faktiskt bad att få vara med, så började det genast att hitta på en plan för att utesluta honom då också.  
  I flickornas omklädningsrum till gymnastiken   – och i kapprummet   – bestämdes vem som "ska vara" med vem på lunchrasten och efter skolan.  
  Den som inte var där   – eller som var där men inte aktivt   – hade mycket liten chans, kanske inte bara under resten av dagen utan också för flera dagar framåt.  
  Gymnastiken är en arena för relationsarbete som barnen använder, placeringen i klassrummet en annan, indelningen i arbetsgrupper en tredje, som både lärare och elever kan använda i sina projekt.  
  Men det är inte alltid de olika ambitionerna stämmer överens   – och då "vinner" inte sällan barnen.  
    –Några flickor berättade att en av dem bytte plats, när läraren räknade 1, 2, 1, 2 för att dela in lagen. På så sätt fick de komma i samma lag utan att läraren märkte det och kunde fortsätta sin relation.

–Jag såg många exempel på hur barnen ganska listigt kringgick lärarens instruktioner bara för att få vara med varandra. Vid ett tillfälle utnyttjade två pojkar kravet på tystnad under läsningen genom att läsa högt och sen be att få gå ut i korridoren eftersom de annars skulle störa de andra! Läraren "löste" problemet genom att låta dem gå ut, om de först visade att de kunde vara tysta i klassrummet – vilket naturligtvis var en framgång för pojkarna. Speciellt eftersom de andra fick stanna kvar i klassrummet.  
    –Det här gör barnen inte i syfte att motsätta sig skolans verksamhet utan främst för att skapa ordning och mening i den sociala tillvaron.

I Maries avhandling dras inga entydiga slutsatser men det är inte därför hon har gjort studien:  
    –Jag har velat beskriva en kultur som vuxna vet mycket lite om. För att komma in i den kulturen, måste man känna till att den finns men också de regler och normer som styr den.  
    –Den vuxne – eller det barn – som inte gör det stängs ute från gemenskapen, ett steg som kan vara nödvändigt för att upprätthålla den.  
  En vuxen som inte förstår relationsskapandets natur kan heller inte påverka den, menar Marie, vilket man måste tänka på också i antimobbningsarbetet.  
  Å andra sidan kan den som känner förutsättningarna och koderna komma långt.  
    –Först när det som händer ses ur kamratkulturens perspektiv och logik, så kan kulturen aktivt påverkas. Bara vid något enstaka tillfälle under Maries år på skolan var det aktuellt för läraren att undersöka om det förekom mobbning. Detta efter en anmälan från några föräldrar om att deras dotter varit utsatt av några andra flickor under flera år.  
  Läraren agerade snabbt enligt mobbningsplanen men ingen mobbning kunde konstateras och flickan hade snart relationer med dem som nyss påstods ha varit hennes mobbare.  
  Å andra sidan såg Marie flera mobbningssituationer som aldrig upptäcktes av läraren.  
    –Utifrån det jag sett, så anser jag att skolans sätt att bemöta mobbning i många fall inte bara framstår som förenklade utan också begränsade. Vi vet fortfarande ganska lite om problematiken men det jag förstått är att den är mycket mer komplex än vi kunnat föreställa oss.  
  Som sagt   – den här gången blev det inte någon artikel om Jättestensskolan. Men eftersom Nea ska låta boken gå runt i kollegiet för diskussion, så kanske det kan vara idé att återkomma om något år för att se vad Maries rön kunnat tillföra verksamheten och vad man lärt sig.  
  Att barnen, för sin del, för länge sedan har lärt sig att utnyttja de vuxnas normer och koder till sin fördel är väl bara att konstatera.  
  Men det visste vi väl redan?!

TEXT & FOTO: MATS KLOCKLJUNG