När Barnstugeutredningen blev levande verklighet

 Nog märks det att Prästkragen är en av Danderyds äldsta förskolor, byggd i början av 70-talet, före Barnstugeutredningen. 
   – Visst skulle det behövas en lekhall, till exempel, säger Ingemar Torkelsson som varit förskolechef här sedan 1989. Då, 1989, fanns det femtiosex barn inskrivna. – Nu har vi nittiotre barn, nästan dubbelt så många, så ibland kan det bli lite trångt. Men det gäller att kunna trixa och att ta vara på alla möjligheter och ytor. I ett hörn på kontoret står sittstolarna travade i väntan på att tas fram till lunch. I korridoren utanför köket är blöjorna staplade. Vad som en gång var proppskåp har inretts med hyllor för bland annat termoskannor. Ett före detta soprum har gjorts om till ett stort skafferi. 
   – Det här extra kylskåpet fanns redan 1983. Och det fungerar än, säger Ingemar stolt. 
   Han verkar ha koll på det mesta, med god assistans av förskollärare Susan Hellström som sköter en hel del av det administrativa arbetet. 

– Vi har en engagerad personal, planeringstid som funkar till nittionio procent och en bra verksamhet. Och vi kan satsa mycket på barn med behov av särskilt stöd och det är jag glad för. 
   Fast visst var mycket roligare förr, säger Ingemar: 
   – Nu handlar mycket om rutiner, planer, underlag, uppföljning. Jag har inte tid till mycket annat än att vara chef. Det var ett tag sedan vi träffades första gången, Ingemar och jag. 
   Året var 1977, det år då förskolesatsningen verkligen exploderade i Danderyd, precis som på så många andra ställen. 
– Jag tror sex stycken kommunala förskolor byggdes det året, säger Ingemar, och bara någon enstaka därefter. Det var då, under ett par år, som allt hände. 
   Själv kom jag, Mats K, direkt från det progressiva men då kanske lite vilsna förskoleseminariet i Uppsala, som sökte sin form i allt det nya. 

I väntan på att min allra första arbetsplats som förskollärare, Kornvägens förskola, skulle byggas färdigt, så skulle jag mellanlanda på den nyöppnade fritidshemsavdelningen på Eneby barnstuga. 
  Ryktet hade gått i förväg om det smått flummiga Eneby: ”Och ingen föreståndare har dom, heller”, viskades det. 
   Det var alltså med stora förväntningar och Barnstugeutredningen i den blå ”konken”, som jag kom dit. Där fanns redan Ingemar sedan ett år, en mycket påtagligt informell ledare. 
   – Men flummigt tycker jag inte det var, säger nu Ingemar förekommande utan att Skolledningsnytts reporter ens andats någonting ditåt. 

– Vi arbetade ju precis efter BU. Mycket diskussioner och delat ansvar. Alla skulle ingå i någon ansvarsgrupp: antingen administration, ekonomi, personal eller pedagogik, om jag minns rätt. Och så roterade vi. 
   – Wiveca Haas, som var anställd som föreståndare, var ju en del av laget precis som alla andra. Hon skrev under de papper som föreståndaren skulle skriva under och gick på de träffar som föreståndaren skulle gå på, men annars så delade vi lika. Och förvaltningen lade sig aldrig i, så länge vi gjorde det vi skulle. 
   Eneby byggdes 1975, Ingemar kom dit 1976 från seminariet i Kalmar. 
– Det var den bästa utbildningen på den tiden. Bra unga lärare, mycket engagerade grupparbeten, en debatt som var med i tiden och med BU i centrum. 
– Och vi ville verkligen något med vårt yrkesval, vi hade bestämt oss för att bli förskollärare för vi ville bygga upp en ny förskola i ett nytt samhälle. 
   – Det var ju helt enkelt lärare man skulle bli och helst då i förskolan, det var ju där det hände! 

På femtio- och sextiotalen, när vi själva var små, var barnstugeverksamheten ännu rätt blygsam. De flesta mammor var hemma. Barnen gick mest på lekskola eller kanske i Söndagsskolan för att träffa andra barn. 
   Och på barnstugorna hade föreståndaren allt i sina trygga händer - från administration, drift och ekonomi till kösystemet (där rätt ålder och kön ibland var viktigare än rätt köplats) och månadsavgifterna som noga skrevs in för hand i boken med hårda pärmar på kontoret. 
   Och blev det mycket över av lunchriset en dag, så nog kunde föreståndaren bestämma att det skulle bli gröt på långkornigt (!) ris till frukost nästa dag. Ingenting fick förfaras i ”barnstugan Sörgården”! Men åren gick. Det blev 1968 och statsrådet Odhnoff tillsatte Barnstugeutredning, BU. Den utgick från en förändrad verklighet med arbetslöshet, ett växande antal yrkesarbetande mödrar – gifta såväl som ensamstående, dubbelarbete, övertid, stress, alkoholism, skilsmässor och social isolering. 
   Och allra mest utsatta var barnen. Familjelivet har allt mer blivit en plats främst för ”intensiv känslomässig kontakt”, skrev utredningen, som inte hjälper barnen till sociala kontakter. 

BUs slutsats, när resultatet kom 1972, var att barn behöver vistas i en stimulerande omgivning som kan ta tillvara utvecklingsmöjligheter och anlag hos barn från alla slags miljöer och låta dem komma till fullt uttryck i samhället. BU gjorde sitt jobb noggrant. 1487 tättskrivna sidor (+ några bilagor) med mängder av tabeller, kurvor, diagram, flödesscheman och skisser som gav besked om det mesta – från formler för att beräkna behovet av förskoleplatser i glesbygd och storstad till rådet att en småbarnsgrupp med 8 barn bara ansågs behöva ”ett pottskåp för ca 6 pottor”. (Fast ingen förstod nog riktigt vad ”ca 6 pottor” innebar. Eller varför man för den delen inte lika gärna kunde ha åtta pottor till åtta barn.). På fem år – mellan 1970 och 1975 – skulle antalet platser på daghem växa från 33 000 till 70 700. Till Danderyd kom explosionen, liksom i många andra kommuner, 1977. Sex stycken fyraavdelningars enplansbyggnader, röd- eller gulmålade, men i stort sett med samma planlösning, smälldes upp. 
   Och i samtliga dessa nybyggda förskolor i Danderyd – liksom i de flesta som byggdes detta och de följande gyllene åren – fanns en gemensam lekhall, hemvist för varje avdelning, våtutrymmen, plats för experiment, bygglek och dockvrå och ”en god kommunikation med utemiljön”. 

Trygg hemmiljö blandades med experimentlusta och vidgade vyer, både i inredning, pedagogik och arbetssätt. Vi talar utvecklingspsykologi, dialogpedagogik, observationer, positiva konflikter, grov- och finmotorik och socialrealism. 
   Detta var utvecklingsoptimismens tidevarv, en underbar känsla för en färsk förskollärare med visioner. Allt var möjligt, pengarna flödade och tilltron till allas inneboende, gemensamma, samhällsförändrande kraft var enorm. Tyngdpunkten låg i arbetslaget, skrev BU: 
   För att klara av de diskussioner och det arbete som antytts ovan är det nödvändigt att arbetslagets medlemmar är öppna och generösa gentemot varandra. Detta är en förutsättning för konstruktivt givande och tagande av positiv och negativ kritik liksom för demokratisk samverkan avseende såväl planering, beslut och verkställande som ansvarstagande för det var och en gör. Föreståndarna, däremot, ägnade BU inte mycket intresse. Av närmare 1 500 sidor ägnades en (!) sida i del 1 (sidan 135) och två (!) sidor i del 2 (sidorna 51-52) åt ”Föreståndarens arbetsuppgifter”: En viss förändring av föreståndarens hittillsvarande arbetsuppgifter är en förutsättning för de samarbetsreformer som föreslagits, skrev utredningen. 
   Och ”en viss förändring” blev det, som sagt, när arbetslagen hade tagit över schemaläggning, inköp och fördelning av material, kontakter med konsulter av olika slag och föräldrasamarbetet och den centrala förvaltningen övertog intagning av barn, uträkning och inkassering av avgifterna, bokföringen och stora delar av administrationen. 

Kvar åt föreståndaren blev, enligt utredningen, att fungera som arbetsledare (huvudansvarig för den pedagogiska och organisatoriska verksamheten, personalens trivsel, samarbetsformer för personal och föräldrar, konferenser, kosten i förskolan m m), vara huvudansvarig för förskolans egendom, ekonomi och administration och att vara kontaktperson med huvudmannen, andra lokala myndigheter och allmänheten. 
   Dessutom borde föreståndaren, enligt BU, ingå i minst två arbetslag och ha möjlighet att i mån av tid och behov delta i de övriga. Som lämpliga arbetslag föreslog BU daglig tjänstgöring i arbetslaget för lekhallen, alternativt deltagare i småbarnsgruppen. Ingemar småskrattar när han läser i BU att arbetet i barngrupp ”borde kunna fylla halva föreståndarens arbetstid”. 
   – Jovisst, Wiveca var ju ute i barngrupperna men det var ju för att vi delade så konsekvent på ansvaret, på ett sätt som kanske inte var så vanligt. 
   – Men det vi framförallt gjorde var ju att organisera om barngrupperna, bland annat i 1-10-årsgrupper, så att resurserna utnyttjades så effektivt som möjligt och i olika former av tvärgrupper och ibland med en löpare mellan. 

Fast organisationen fick ju inte gå ut över verksamheten, säger Ingemar: 
– En del barn fick kanske anpassa sig till ett högre tempo och större ansvar än de var vana vid, på gott och ont. Det fick man ju se upp med. 
   – Men det är ju aldrig fel att lära sig argumentera, vare sig för barn eller vuxna. Det är knappast en slump att tre förskollärare från den tidens Eneby blivit drivande förskolechefer i kommunen. 
  Det var inte bara i själva verksamheten det hände saker. Ingemar blev tidigt facklig förtroendeman i Svenska Facklärarförbundets lokalavdelning och medbestämmandelagen var färsk och till för att använda. 
   – Det var samma pionjärkänsla, där. Här skulle vi bygga upp något nytt och det var så mycket som skulle hända. Och eftersom ingen egentligen visste gränserna för lagen, så använde jag MBL i stort sett till allting: fler förskollärare, fortbildning, fasta vikarier, och kvalitetsfrågor i allmänhet. 

Förvaltningschefen, Sören Alexandersson, var progressiv, lätt att nå och oftast med på noterna: 
   – En gång sa han, förtjust kluckande, som han brukade: ”Nu är det nästan ingen kontroll alls”. Inte så att han gick med på vad som helst utan förhandling men han var öppen för alla idéer, bara det gynnade verksamheten. 
   – Det hände saker och ekonomin var bra. Också den fackliga verksamheten blomstrade: 
   – Det var lätt att få uppslutning på lokalavdelningens möten. Alla var där och ville lyssna, lära och engagera sig. Och det var aldrig svårt att samarbeta med andra lärargrupper. 
   – Däremot var jag aldrig engagerad i SFR, Sveriges Förskollärares Riksförening. Det var ju SFL som hade förhandlingsrätten, så det var där som man kunde uträtta 1979 blev Ingemar ordförande i lokalavdelningen. Ett tag funderade han på att bli ombudsman men det blev inte så. – Jag gjorde ett val där, det var i verksamheten jag ville vara. 
   Och där är han fortfarande, efter snart trettio år, om än knappast någonsin i barngrupp. 
   – Ibland är jag med och stänger men det är allt jag hinner med. 

Någon halvtid i småbarnsgrupp, som BU rekommenderade, blev det aldrig. 
   – Och någon lekhall har vi ju inte, som sagt. 
   Nej, allt blev inte som vi och BU tänkte oss den gången. Den första entusiasmen klingade av efterhand, färre och färre ville dra det tunga lasset, allra minst med administrationen. 
   – Och till slut var det i alla fall bara några stycken som tog största delen av ansvaret, nästan som vanliga föreståndare. 
   – Slutet kom väl egentligen med det delegerade budgetansvaret, då det inte gick att cirkulera sysslorna som vi gjorde. Så -89 kom jag hit och Wiveca är förskolechef på en privat förskola. 
   Men den fackliga verksamheten lämnar honom aldrig. 
   – Häromsistens blev jag vald till sekreterare i den lokala skolledarföreningen, säger Ingemar – och verkar, uppriktigt sagt, inte helt missnöjd med sakernas tillstånd. 

MATS KLOCKLJUNG