Vikten av förebilder

Man kan använda de etiska reglerna som en spegel, där man i bästa fall tvingas se sig själv som ledare, sina medarbetare och sina elever.

Ledarrollen är annorlunda sedd ur ett etiskt perspektiv än som en allmänt administrativ och klassisk pedagogisk roll.

– Man blir en förebild och kan ställa frågorna bakom frågorna, något som kanske inte lärarna gör dagligen.

Den enklaste frågan bakom frågorna är ”Varför?” ”Varför resonerar du så här?” ”Varför gör du så där?”

Då räcker det sällan att hänvisa till riktlinjerna eller ordningsreglerna, för bakom dem finns alltid relationen lärare-elev eller lärare-klass, som ju alltid är unik.

– Jag är oerhört rädd att etiken blir ett slags benhårda regler, säger Lennart Koskinen. Fundamentalism är alltid negativ. Och det finns alltid de som vill se etiken som ett system som gör att man inte behöver tänka själv. Men den sortens etik blir på något sätt död.

Då är det skolledarens uppgift att se till att göra den levande, genom att ställa frågorna bakom frågorna: ”Varför”, ”Vad kände du själv?”, ”Hur reagerade du?”och så vidare. Det hjälper läraren att reflektera över sig själv och sina egna värderingar.

– I de etiska riktlinjerna finns det i och för sig en del värderingar,men den person- liga värdeprofilen är mycket, mycket mer nyanserad. Dessutom innehåller den till exempel människosyn, som ju inte går att bestämma i riktlinjer. Men det är den som avgör hur mötet mellan två personer blir.

– Då kan samtalet med skolledaren hjälpa läraren att upptäcka flera egna fördomar eller förstärka något som verkligen är bra för det pedagogiska arbetet.

– Jag inser att jag talar om en övermänniska och en omöjlig uppgift. Men ledaruppgifter är egentligen omöjliga. Ingen av oss kan leva upp helt till dem, varken skolledare eller biskopar.

Ta till exempel skolan i Landskrona där elever kastade raketer i korridorerna. När det händer är det omöjligt att vara skolledare längre, menar Lennart Koskinen.

– Det måste vara förfärligt jobbigt och kännas som ett verkligt misslyckande. För innan det går så långt har man missat något viktigt, och sedan börjar man dessutom fundera på vad som borde ha gjorts tidigare.

– Men det är etiska frågor som ligger bakom. Sådana här saker händer inte i en skola där etiken är levande. Därför ska man inte skuldbelägga personen, utan ge honom eller henne allt tänkbart stöd för att komma igen. Det är viktigt att få utvärdera situationen och reflektera över sitt agerande – eller sin brist på agerande.

– Det är också lätt hänt att chefen blir stigmatiserad. Men det är ju inte etikens uppgift att stigmatisera eller döma, utan att ge riktlinjer – inte regler – som man kan ha med sig.Vi kan inte leva upp till den,men den ska hållas levande, betonar Lennart Koskinen.

Samhällets regler

Det är stor skillnad mellan en regel och en norm. Regeln är en norm med en sanktion eller sanktionsmöjlighet, ett brott mot den kan leda till en sanktion.Våra lagar är alltså regler som samhället fastställt och sanktionerat; de är alltid kopplade till en sanktionsmöjlighet.

– Det innebär att vi ska ha så många och tydliga normer och övergripande principer som möjligt. De styr både vår gestaltning av dem vi möter och vårt eget uppdrag.

Reglerna ska vara så få som möjligt,målen sådana att så många som möjligt följer dem.

– De ska också vara tydliga, för eleverna blir väldigt förvirrade om läraren glider på distinktionen mellan normer och regler.

– Lärare har också väldigt små sanktionsmöjligheter som i praktiken har karaktär av bestraffning, säger Lennart Koskinen. Och det är förstås oerhört mycket bättre att förstärka det positiva beteende som normerna innebär.

Norm och hjärnforskning

Mycket av Lennart Koskinens arbete med normutveckling har utgått från hjärnforskningen och ett samarbete med bland andra professorerna Matti Bergström och David Ingvar.

– Vårt handlande styrs ofta av de inre bilder vi skapar inom oss, i frontalloben.De går sedan över i handling.

Men när vi har förbud och negativa regler, ”du ska inte”, finns det ingen inre bild för ”inte”. Ett klassiskt exempel från psykologin är ett där försöksledaren säger:”Tänk inte på rött.”

– Det fungerar ofta kontraproduktivt. Negativa tankar blockerar handlingsberedskapen i stället för att öka den. Samtidigt är det en modell för västerlandets etiska tänkande.

Budorden har bara två positiva normer: ”Hedra din fader och din moder”och ”Helga sabbaten”. Men Lennart Koskinen har skrivit om de andra till positiv form.

”Du ska inte ljuga” blir ”Var pålitlig i tanke, ord och handling” och så vidare; det jag tänker, säger och gör är det viktiga. Då faller också lögnen bort, och orden säger lite mer. ”Du ska inte dräpa” leder ofta till samtal om krig, rätten att försvara sig eller frågor som ”Får jag slå ihjäl mygg om jag är uppe i Norrland?”

– Då blir det för det mesta oklart och osäkert. Men om man talar om att vörda och skydda livet i alla dess former kan man skapa ett klimat där elever och lärare tänker på hur de ska agera.

Att tala om hur man inte ska agera skapar däremot oro för straff,påföljder,låsningar och lämnar framför allt fältet fritt för ”om jag inte bryter mot regeln kan jag göra som jag vill.”

– Men etiken är ingen tvåvärdeslogik utan en flervärdeslogik. Bara för att jag inte handlar fel har jag kanske inte handlat rätt. Bara för att en sak inte är vacker behöver den inte vara ful,den kan också vara mer eller mindre ful eller mer eller mindre vacker.

– Den skalan bör vi tänka in även i etik. Handlingar kan vara mer eller mindre rätt, felaktiga eller genomtänkta. Men om man gör etiken till ett slags fast ”vägsystem” får vi juridikens modell; du är oskyldig så länge du följer lagarna.

Som etisk rådgivare inom näringslivet har Lennart Koskinen ofta fått kommentaren ”Men jag har ju inte brutit mot någon lag”.

– ”Nej, men har du handlat rätt?” Det är en annan fråga.

– Ett sådant tänkande tror jag skolan skulle ha glädje av, för ett etiskt förhållningssätt utvecklas genom att tala om etik,inte genom att lära ut etiska principer, normer, regler och annat.

– Fakta integreras ju inte automatiskt med personligheten för att sedan slå igenom i beteendet. I stället blir de en rationell kunskap som hamnar någonstans i vänster hjärnhalva, som inte har kopplingar till känslocentrum i höger hjärnhalva eller vår vilja.

– Så vi kan mycket väl veta vad etiken säger utan att det betyder något.Men att lära in etik handlar mycket om konkreta exempel, det har visat sig vara mest effektivt.

Vid Harvarduniversitetet, där Lennart Koskinen har varit gästlärare några gånger, har man en kort introduktion om olika termer och arbetar sedan med fall. Studenterna analyserar dem, berättar hur de skulle hantera dem och visar i rollspel hur de skulle agera.

– I en grupp på tjugo studenter blir det ofta tjugo olika förhållningssätt som grupperas och diskuteras utifrån strategier, principer, vad som kan vara mest lämpligt och för och emot olika alternativ.

Det aktiverar känslor, argument, vilja – och förnuft.

– I skolan kan det till exempel handla om mobbning. Elever tar olika roller, även lärarens, och diskussionen handlar om hur de inblandade känner sig, reagerar, vill agera och vill att andra ska agera.Då kan man ta upp den gyllene regeln och skapa förståelse för den.

Lennart och rövarna

Det gjorde Lennart Koskinen för många år sedan när han ensam hade läger i Stockholms skärgård för fyrtio konfirmander.

– Vi kallades för Lennart och de fyrtio rövarna. Det var egentligen en omöjlig situation med bara en ledare, men jag ägnade mycket tid åt etiska principer.Vi diskuterade hur man ska göra när någon kommer för sent,blir arg,hamnar utanför gruppen och så vidare.Så skrev vi ner principerna och tapetserade väggarna med dem.

– Det blev mycket effektivare än om jag hade gjort det som traditionell undervisning. Sedan är ju ungdomar mer benägna att vilja ha hårda påföljder, så som vuxen måste man hålla tillbaka dem. Att skicka hem någon är kanske inte det bästa.

Ett kristet, kärleksfullt sätt att acceptera det som hänt är att acceptera personen men inte handlandet, att skilja på sak och person.

– Det var en överlevnadsfråga för mig,och jag lärde mig mycket som jag har haft glädje av i mitt arbete med grupper och företagsledare. Det handlar om skillnaden mellan att lära ut och lära in.Och det djupaste lärandet, om hur man ska bete sig, sker genom förebilder.

– Vi reagerar som alla däggdjur,tittar på de äldre eller de som fungerar väl och dem vi beundrar, och försöker härma. I den meningen är vi apor och försöker reagera på samma sätt som våra förebilder – och i värsta fall motbilder.

Det fungerar inte med ”gör inte som jag gör utan som jag säger”.

Här har skolledaren en särskild uppgift att dels själv vara förebild, dels hjälpa sina lärare att ständigt vara medvetna om att det pågår en ständig etisk undervisning genom deras sätt att vara.

– Det är den viktigaste förmedlingen, mycket viktigare än alla ord. Att ge positiv feedback när överenskommelsen, klassens eller skolans sociala regelverk, fungerar väl, befäster beteendet. Ge också negativ kritik när det inte fungerar och överenskommelsen inte följs.

– Det gäller alla ledare, alltså även föräldrar. Koppla in dem i det här sättet att tänka. Då är eleverna omgivna av personer som åtminstone försöker vara vuxna förebilder och är medvetna om att de är det. Det gäller särskilt under förpuberteten, när normbildningen är som starkast, protesterna mot föräldrarna börjar och förebilderna hämtas bland kompisar.

Goda samhällsmedborgare

– Det handlar om ledarskapsuppgifter, att vara medveten om processerna och agera.

Men många skolledare och lärare hävdar att de inte får påverka vilka kamrater eleverna umgås med.

– Det ska de visst göra! Social skolning är samma sak som skollagens uppgift att bidra till elevernas utveckling till ansvarsfulla samhällsmedborgare. Det sociala perspektivet. Ingen mänska är en ö, vi är hela tiden i ett socialt sammanhang och ett samspel som formas och prövas.

Det är samma förhållande mellan en skolledare och lärarna som mellan lärarna och eleverna.Det handlar om att vara en förebild och agera i det sociala sammanhanget,menar Lennart Koskinen.

– Många små förändringar kan ge stora resultat!

Namn: Lennart Koskinen Ålder: 62 Befattning: Biskop i Visby stift och högste ledare för Svenska kyrkan utomlands Tidigare jobb: Etisk rådgivare åt styrelser och företag, universitetslärare och konsult Familj: Hustru Birgitta, läkare, sex barn (tre var från olika kullar) och sex barnbarn Hobby: Segling och utförsåkning Favoritmusik: Gregoriansk sakral musik och irländsk folkmusik. Att sitta på en irländsk pub med en öl och lyssna på musik är en riktig höjdare!

LENNART NILSSON