Han kartlägger hemmasittare

Hemmasittare har ett utanförskap och ett undvikande beteende gemensamt. Men vad de undviker,och varför, är mycket olika. Gruppen rymmer barn och ungdomar med social fobi, outredda neuropsykiatriska problem som Aspergers syndrom, mobbade elever och elever som inte får undervisning på rätt nivå. En del har svårt att uppnå kunskapsmålen medan andra inte tycker att de får tillräckliga utmaningar.

Kjell-Arne Springe arbetar i två projekt i Sundbyberg utanför Stockholm med att kartlägga hög skolfrånvaro och utveckla samarbetet kring barn som är borta mycket. Han är familjeterapeut och har jobbat med elevstöd i många år.

– Kommentarer som ”detta är inte vårt bord” eller ”varför gör inte soc något?” bör inte få förekomma,säger han,men konstaterar samtidigt att det tyvärr fortfarande finns barn som hamnar mellan stolarna.

Skolpersonal kan hävda att det beror på familjen att eleven stannar hemma. Socialförvaltningen gör en utredning, men ser inga skäl till åtgärder. Och tiden går.

– Det finns exempel från andra håll i landet där elever har varit borta i två år utan att skolan gjort tillräckliga insatser, säger Kjell- Arne Springe.

Tre kategorier

Han delar in elever med hög frånvaro i tre kategorier: skolkare, korridorvandrare och hemmasittare.Alla börjar med att skolka.De som hittar kompisar att skolka tillsammans med blir korridorvandrare medan hemmasittarna drar sig undan i ensamhet.

I kartläggningen som gjorts i Sundbyberg har barn definierats utifrån frånvarons omfattning. Den som varit frånvarande sammanhängande i tre veckor utan giltigt skäl räknas som hemmasittare.

2005-2006 skickades enkäter till alla skolor där rektor och elevvårdsteam gemensamt gick igenom dem. 21 elever hade så hög frånvaro att de kunde kallas hemmasittare. Variationen var mycket stor när det gäller social bakgrund och föräldrarnas utbildningsnivå. Det var en jämn könsfördelning,tio pojkar och elva flickor. Invandrarbarnen var klart underrepresenterade.En elev fanns på tidigare stadier och resten på senare stadiet.

I en uppföljande kartläggning 2006-2007 hade antalet hemmasittare minskat till åtta. Kjell-Arne Springe tror att det beror på att man hade börjat göra insatser. Samtidigt vill han inte omedelbart dra slutsatsen att dessa barn mår bättre nu. Det räcker med att de bryter tre veckors frånvaro med att gå till skolan en förmiddag, så hamnar de i stället bland skolkarna i statistiken. Skolkarna ökade under samma tid.

Övergången från femman till sexan, med den förändrade struktur som det innebär, blir en ohanterlig förändring för vissa barn och det kan göra att de blir hemmasittare. Från att ha haft en klasslärare som strängt taget stoppat ner morgondagens läxa i ryggsäcken för att man inte ska glömma den, ska barnet plötsligt in i en struktur med ämneslärare, komplicerade scheman, skåp och lektioner spridda i olika salar.

Många orsaker

En dålig skolmiljö kan bidra till att fler stannar hemma,men räcker inte som förklaring. Bilden är komplex och orsakerna svåra att få grepp om. Ett allmänt hårdnande klimat, ökad psykisk ohälsa och nya sätt att söka kunskap är faktorer Kjell-Arne Springe nämner.Nya sätt att söka kunskap kan spela in på olika sätt, menar han. Det krav skolan ställer på eget kunskapssökande kan vara svårt för vissa. Samtidigt kan några högpresterande elever med undvikande beteende konstatera att de lär sig mer på att sitta hemma vid sin egen dator. Skolan är i regel dålig på att möta elevers olikheter och strukturen är fortfarande att alla ska ligga på samma nivå, tycker Kjell-Arne Springe.

För att försöka sätta sig in i hur en högstadieelevs skoldag ser ut följde han en klass under tre veckor.En typisk dag kan se ut på följande sätt,konstaterar han:

8.20 börjar dagen med matte. Eleverna möter en lärare som är mycket engagerad i sitt ämne, har klara målsättningar med lektionen och kräver hög koncentration till lektionens slut.Tio minuter senare ska de infinna sig till nästa lektion. Då ska de ha hunnit förflytta sig, byta böcker, gå på toa och kanske växla några ord med varandra. Nästa och nästa lärare är lika engagerade och kräver tystnad och koncentration.

Orimligt arbetsklimat i skolan

– Egentligen är detta ett orimligt arbetsklimat. Eleverna måste hålla fokus hela tiden. Jag menar att lärarna måste prata med varandra och se till att det blir ett varierat arbetssätt över dagen.Växlingar mellan koncentrerad lektion och grupparbete. Och de måste arbeta med gruppdynamik.När någon kompletterande kompetens behövs är det inte självklart att det är speciallärare som ska in. Ibland kanske det är bättre om en psykolog eller en kurator kan arbeta med relationer i klassrummet tillsammans med läraren.

Stökiga skolmatsalar kan få elever som gärna undviker besvärliga situationer att gå hem och kanske bli kvar hemma. Här finns mycket att göra, tycker Kjell-Arne Springe. Eleverna borde involveras mer i skollunchen. Barn på förskolan klarar att plocka bort från bordet och torka av efter sig,så varför inte en 14-åring? Och han anser att lärarna självklart ska sitta bland eleverna.

– Jag tycker väldigt illa om att komma in i en matsal där alla lärarna sitter vid ett bord, tittar ner i sina tallrikar och är förbannade över stöket runt omkring. Det är där – över matbordet – man kan komma till tals med eleverna.Att skapa förutsättningar för sådant är skolledarnas roll, säger han.

Överlag anser han att rektorerna måste ut i verksamheten mer. Idag fastnar de lätt i det administrativa.

– Det räcker inte med rapporter från lärare, att man hör saker eller ser det på papper. Man måste uppleva det. Rektorerna är också viktiga för att skapa ett klimat där man arbetar med gruppkonstellationer och relationer. Och de måste se till att det finns tydliga direktiv och riktlinjer när det gäller frånvarohantering.

Uppmärksam och lyhörd

– Från elevvårdens sida handlar det också om att vara uppmärksam och lyhörd, menar Kjell-Arne Springe. Det kan finnas sociala faktorer i hemmet som spelar in.En skolsköterska bör till exempel reagera om hon ser att en elev alltid är borta måndag förmiddag. Det måste uppmärksammas, men naturligtvis utan att familjen kränks.

– Ingen blir hemmasittare över en natt, betonar Kjell-Arne Springe.Tecknen finns där tidigt och redan på förskolan kan man arbeta förebyggande.

– Jag har varit ute och talat med förskolepersonal om hemmasittare.De tycker kanske att detta inte direkt berör dem, eftersom skolk och hemmasittarproblemen visar sig långt senare.Men om de är uppmärksamma, och arbetar med gruppdynamik, kan de göra mycket för att förebygga utanförskap hos barn som annars riskerar att bli hemmasittare senare.

I Sundbyberg fortsätter arbetet nu med bland annat gemensamma utbildningar för anställda inom skolan, socialförvaltningen och BUP. En utbildning planeras för olika personalkategorier om förhållningssätt – ”Vägledande samspel” – som handlar om hur man förhåller sig till en annan människa för att den ska utvecklas. I ett nytt samarbete mellan skola och BUP i Solna-Sundbyberg ska en psykolog och en speciallärare arbeta i team runt hemmasittare.

– Vi som finns runt barnen, föräldrar och olika yrkesgrupper har samma mål. Men vi har skilda utgångspunkter och olika sätt att prata. När skolan talar om eleven, kanske BUP säger ”klienten”och socialförvaltningen ”ärendet”.Det där är saker som ibland blir till hinder för att på bästa sätt hjälpa barnet. Vi måste utveckla ett gemensamt språk,se till att samordna insatserna och inte minst agera snabbt.

Fakta/Hemmasittare: En hemmasittare är ett barn som har varit borta från skolan minst tre veckor i följd, utan giltigt skäl. Hemmasittarna är ingen homogen grupp, utan barnen stannar hemma av flera olika skäl. Att stanna är ett aktivt val som barnen gör och skolpersonalen har ofta svårt att locka barnen tillbaka på egen hand. Begreppet hemmasittare används framför allt i Stockholmsområdet. I flera kommuner samarbetar skolan med socialtjänsten och barn- och ungdomspsykiatrin (landstinget) för att hjälpa eleverna tillbaka till skolan.

Därför stannar de hemma:

Bland hemmasittarna är följande faktorer vanliga:

– De känner sig mobbade.

– Självförtroendet är mycket lågt.

– De får mycket uppmärksamhet hemma och mindre uppmärksamhet i skolan, vilket skapar en obalans i tillvaron.

– De får en krympt värld där tillvaron vid datorn blir en tröst.

– Någon inom familjen vinner på att barnet stannar hemma. Till exempel att föräldern inte blir ensam eller att barnet blir ett alibi för föräldern att stanna hemma från arbetet.

– Familjen har ett mycket litet nätverk.

– Föräldrarna har dåliga erfarenheter av sin egen skolgång.

– Ensamhet, missbruk eller psykisk sjukdom finns i familjen.

Källa: ”Projekt Hemmasittare”, rapport från Solna stad.

YVONNE BUSK