Han bytte Gotland mot Mallorca

Det är morgon i Palma och går man ett kvarter upp ifrån avgasmättade och trafikerade Avenida Juan Miro med sina flottiga, lysrörsbelysta caféer, hittar man Calle Infanta 15. Där ligger svenska skolan på Mallorca, inhyst i ett palats från sent 1800-tal. Att komma fram till skolan är inte det lättaste: bilar med föräldrar och barn bökar sig uppför den trånga gatan och det bildas kö – trots att skolan har flextid och föräldrar kan lämna mellan klockan halv nio och nio.

Så här dags på dagen är den ena av skolans flera meter höga järngrindar öppen och strax där innanför står rektorn Stefan Sandqvist som så många andra morgnar. Han hälsar på gymnasieeleverna som passerar och går raka vägen till sitt klassrum på andra våningen. Han hejar på de yngre barnen som stannar kvar ute och leker på den stenlagda skolgården som successivt fylls med röster och spring, och på högstadieeleverna som lagom uttråkade slår sig ner på den halvhöga muren intill palmerna. Några föräldrar dröjer också kvar ett slag, skjuter upp solglasögonen i pannan, kindpussar och pratar lite med rektorn eller sekreteraren eller med varandra om helgen som varit. Ljuset faller mjukt på skolans roströda fasad under det att solen långsamt klättrar upp över husen.

Fem år har gått

Tufft och ensamt. Så hade arbetet som rektor på en svensk skola utomlands beskrivits för Stefan Sandqvist. Utlandsskolorna drivs i regel med en föräldraförening som huvudman vilket betyder att föräldrarna kan avsätta en rektor de inte är nöjda med. Något de också gör emellanåt. Sammantaget hade Stefan Sandqvist därför inte några höga förväntningar när han började som rektor på svenska skolan i Palma.

– Min utgångspunkt var att stannar jag ett halvår så är det bra.

I dag har det gått fem år sedan han kom hit och mycket har hänt sedan dess. Då gick 30 barn i skolan, det hade varit turbulent med konflikt i föräldraföreningen och det var osäkert hur länge de skulle kunna fortsätta driva verksamheten. Nu finns cirka 90 elever på skolan, lärarna undervisar i grupper om ungefär femton barn och målet är inte längre att skolan ska växa.

Liknar mer en friskola

Stefan Sandqvist har landat i vardagen – en vardag som både liknar och skiljer sig från den han hade tidigare i Sverige. Där var han först idrottslärare, sedan skolledare för kommunal verksamhet som omfattade såväl förskola, som skola och dagbarnvårdare på Gotland. Sedan var han med och startade friskolan "Donnergymnasiet". Alla erfarenheterna tycker han sig ha nytta av nu när han är rektor för en liten privatskola med barn från förskola till gymnasiet.

– Sedan jag kom hit har jag fått användning för nästan allt jag kan.

Organisatoriskt tycker han att skolan liknar en friskola mer än kommunal verksamhet eftersom beslutsvägarna är korta. Det går snabbt att lägga om kursen.

– Det här är ingen atlantångare, utan snarare mer som en eka.

En av fördelarna med att arbeta utomlands är att mötena utanför skolan är få.

– Jag måste anstränga mig för att vara borta från skolan en dag. Det ger arbetsro att vara på skolan och möta föräldrar och barn.

Han träffar ordföranden för styrelsen varje vecka och återkommer flera gånger till samarbetet med föräldraföreningen. Det är helt enkelt avgörande att relationen fungerar.

– Om man inte förstår och ser vilka behov som finns och får signaler om vad som är bra eller inte, då kan man få det ganska tufft.

Att föräldraföreningen har ett sådant stort inflytande är något Stefan Sandqvist inte är odelat positiv till. Föräldrar ser ibland till det bästa för just sitt barn istället för att se till helheten, förklarar han.

– Egentligen vet jag inte om jag tycker att det är bra med föräldrastyrda skolor. Det är lite av utlandsskolornas problem.

Ett gammalt palats

En annan sak som Stefan Sandqvist tror förenar många rektorer utomlands är att de är ganska ensamma. Därför gäller det att på olika sätt dra nytta av dem som finns runtomkring eller skapa nätverk. Bland annat möts alla utlandsrektorer en eller två gånger per år på rektorsutbildningen i Uppsala för att samtala och utbyta erfarenheter. Stefan Sandqvist har även inlett ett samarbete med rektorn i Madrid och eleverna på högstadiet besöker numera varandra en vecka per termin. Då får två små klasser om cirka 12 elever mötas och lära känna varandra.

Klockan slår nio, någon ringer i en klocka och skolgården töms. Stefan Sandqvist visar runt i lokalerna. I palatsets bottenvåning ryms förskolan. Han pekar på de uppklistrade namnlapparna i hallen.

– Det är inte bara barn med svenska som modersmål som går här, säger han.

Trots att undervisningsspråket är svenska finns det en handfull barn på skolan som har ett annat modersmål. Några av dem har en mer avlägsen släkting som är svensk, en mormor till exempel. Att skolan tar emot barn med andra modersmål än svenska är en utveckling som Stefan Sandqvist vill se mer av. Han skulle vilja att skolan blev mer internationell. Han tycker också det är bra att alla barn har fem timmar spanska i veckan. Det är fler timmar än vad skolan är skyldig att ha enligt spansk lag och ett slags bevis på att man inte ser skolan som en sluten värld för sig själv utan som en del av samhället.

En trappa upp huserar grundskolan och vi gläntar på dörren till ett tomt klassrum. Barnen är på dagsutflykt och rider. Varje månad anordnas dagsturer som en kompensation för att skolan inte har någon idrottssal.

Takhöjden i klassrummet imponerar och väggarna är dekorerade med traditionella målningar. Fast vardagen bjuder på annat också: saker som lossnar och handtag som trillar av. Eller något som springer läck.

– Det har sina för- och nackdelar att ha skolan i ett gammalt palats, säger Stefan Sandqvist på sitt lugna, lågmälda vis och puttar på en mallorquinskt klassiskt mönstrad kakelplatta med skospetsen som för att pröva om den är lös.

Men den sitter som den ska.