"Management by walking around"

PANG! Den frustrerade läraren dänger näven i katedern. "SLUUUTA!"

Tonårstjejen som håglöst gått omkring och skvätt med kemikalierna inför laborationen tvärstannar i mittgången. Tårarna rinner utför kinderna och hon skakar i hela kroppen.

Läraren stelnar till. Vad är det här för undervisning? Är det hög pedagogik? Själv har han haft ont i magen en längre tid inför att möta den här jobbiga, stökiga högstadieklassen, fast han prövat alla traditionella metoder och till och med fått en resurs. Och han är ju en duktig och ambitiös lärare - eller hur?

Ändå står flickan där och gråter.

– Jag gick hem över jullovet, deppade och tänkte. Sedan fick jag en insikt som är guld värd och blev en vändpunkt för mitt arbete: Det är inte barnen det är fel på, det är jag som äger problemet. Jag måste titta på mig själv och mitt eget synsätt, säger Olle Steneryd.

Det här hände i en skola i Märsta för 10-11 år sedan. I dag är den frustrerade NO-läraren engagerad rektor på Skogstorpsskolan i Falkenberg, välkänd i södra Sverige och Danmark som "en skola för alla". Olle Steneryd har tagit emot ett hundratal studiebesök och hållit en mängd föreläsningar om Skogstorpsskolans skolutveckling, vision, arbetslag, gemensamma värdegrund, individuella utvecklingsplaner, teamledarskap, elevsyn, kunskapssyn och den helhetssyn som genomsyrar verksamheten.

En helhetssyn som inte bara fokuserar på kunskap och fakta, utan på hela eleven i ett 1-16-årsperspektiv och bygger på att man inte kan negligera primära fysiska, emotionella och sociala behov. 

Pippi hade fått ADHD-diagnos  

– Grunden är att bekräfta och möta varje elev där hon eller han befinner sig och ge positiva utmaningar. Vi vill inte bristfokusera utan istället se elevernas starka sidor, uppskatta vad de faktiskt kan, möta dem utifrån vad de är bra på och stimulera lusten, leken, kreativiteten och nyfikenheten. För att nå dit måste vi ha en gemensam grundsyn när det gäller vart vi är på väg, säger han.

Alla som lyssnar på Olle Steneryds föreläsningar håller inte med. Men han brinner för det här, pratar fort och använder händerna för att förstärka och förtydliga. När han läser läroplanen ser han Pippi Långstrump framför sig, berättar han. Skolan ska skapa en påhittig, kreativ, nyfiken, reflekterande och kritiskt granskande elev; Pippi är ett bra exempel på en sådan. Hon är inte rädd att prova nya saker, lusten och leken finns alltid nära till hands. Dessutom hyser hon empati för sina medmänniskor, vågar stå för sina åsikter och tar parti för dem som är utsatta.

– Hur länge gick Pippi i skolan? En dag. I dag tror jag hon skulle fått en ADHD-diagnos och hamnat i specialgrupp. Men vad har vi för rätt att säga att Pippi inte duger? Vi projicerar problemen på eleverna, fast det är vi inom skolan och organisationen som har problem att hitta lärmiljöer som passar alla.

Olle Steneryd hämtar en tecknad bild som han brukar visa på föreläsningar. Den föreställer magister Uggla och hans elever: en fågel, en fisk, en gris, en anka och en ekorre. Med pekpinnen i hand och tjock lärobok på katedern säger magister Uggla: "Nu ska ni få visa vad ni har lärt er. För att det ska bli rättvist får ni alla samma uppgift. Ni ska ta er upp i trädet!"  

– Vem får problem? Fisken. Då sätter vi fisken i specialskola. Fyra veckor senare har ugglan återigen svårt att nå alla. Då tar vi bort grisen. Så kan man hålla på och plocka bort elever om inte läraren förändras. Men det går att få upp fisken i trädet! Man bygger en laxtrappa helt enkelt, hittar en lösning så att fisken får känna trygghet tillsammans med sina kompisar.

För att kunna "bygga laxtrappa" måste lärarna samarbeta i arbetslag och betrakta sig som en helhet, poängterar Olle Steneryd. De måste lägga all sin tid i en pott och utgå från hur de tillsammans kan göra något bra, jobba med gemensamma teman i stället för att dela in verksamheten i ämnen och bevaka sitt eget.

– Det är som med korv ... det är gott med varmkorv, eller hur? Men börjar man tänka på den i delar, som nitrit, salt, peppar, stärkelse, gryn och köttprotein var för sig, är den varken särskilt god eller intressant. Dagens skola delar upp det trevliga goda i för många delar och då kan det bli väldigt tråkigt.

Grundbulten är alltså att skolledning och lärare har gemensamt synsätt, gemensam värdegrund och gemensamma elever. I processen att nå dit är ledningens roll A och O; utan tydlig ledning blir det ingen skolutveckling, konstaterar Olle Steneryd.

– Men för att ledaren ska orka leda så måste man vara ett team som stöttar varandra och ger möjlighet att pysa när det är kämpigt. En ensam rektor har inte en chans att orka med allting. Arbetet är så stort och komplext och innehåller så många delar. För att ha modet och tiden att utveckla och förändra måste man jobba tillsammans.

På Skogstorpsskolan finns tre rektorer, i hela området fem. Olle Steneryd är teamledare och den som tar det slutgiltiga beslutet om inte alla är överens. Teamet träffas regelbundet och däremellan jobbar rektorerna två och två, delar på ansvaret, hjälps åt och stöttar varandra i smått och stort. På det sättet orkar de med sitt primära uppdrag: att tydliggöra, synliggöra och skapa mötesplatser.

– Tydliggöra uppdraget utifrån läroplanen, ha en tydlig vision och försöka få en kultur kring värdegrund, elevsyn och kunskapssyn. Synliggöra och stötta personalen och skapa mötesplatser så att alla blir involverade på något sätt. Då har man byggt en grund för en förändringsprocess i skolan. Det tar mellan tre och fem år, och den tiden måste ledningen ge. Så småningom måste man ha mod att ta beslutet att "nu gör vi så här", även om man inte fått alla med på tåget.

När Olle Steneryd kom till Skogstorpsskolan hade han redan en tydlig vision som han formulerade tillsammans med övriga rektorer. Inför förra årets julavslutning lät teamet trycka upp t-shirts med en smiley på inför presentationen av sin nya, korta och koncisa vision: Leende lärande.

– Smaka på orden ... ! Vi tycker det är själva essensen och att det ligger så mycket i det - bemötande, inflytande, inkluderande, reflekterande ... När det är lustfyllt och lekfullt, när både eleven och läraren har ett leende, då har vi lyckats.

Mer nära ledarskap

Ett ganska nytt projekt som betyder mycket för det leende lärandet är att Skogstorpsskolan tagit ett stort kliv i att möta eleverna och ge dem digital kompetens. Varenda elev i årskurs 7-9 har fått en egen bärbar dator, som de använder både privat och i skolarbetet.

– Vi måste våga möta framtiden och ge eleverna de verktyg de behöver, och kompetens att handskas med dem. Vi öppnar upp hela världen med några knapptryckningar och bryter makten med att bara läraren står för kunskapen. För mig har det blivit en revolution och jag känner mig så stolt och glad över det här projektet.

– Det är också en demokratifråga, särskilt för elever som inte slår sig fram när det står fem datorer längst bak i klassrummet. En stor del av våra elever har många syskon och inte tillgång till egen dator hemma.

I datorn har varje elev också sin individuella utvecklingsplan, byggd på samma helhetssyn som allting annat. Det innebär att elev, föräldrar och lärare har tillgång till den på ett helt nytt sätt.

– Skolan öppnar upp för första gången på flera hundra år. Vi visar hur vi jobbar och föräldrarna får insyn i lärarens tankar och kan vara en del av skolan som de aldrig haft möjlighet till tidigare.

Men visst finns det mer att göra för att leva upp till ledningsdeklarationen och målen: "Vi har en verksamhet för alla. Hos oss känner alla trygghet, glädje och stolthet. Alla kan och vill påverka i en gemenskap där alla behövs."

Ett av Olle Steneryds senaste mål är till exempel att skapa ett mer pedagogiskt ledarskap, så att 70 procent av tiden används för pedagogiska möten och 30 procent för administration. Inte tvärtom som det är nu.

– Jag vill ha mer av det fria, nära ledarskapet och vara mycket mer aktiv. Jag tror stenhårt på "management by walking around", på att gå runt i enheten, på gården och i korridorerna, prata med lärare och elever, vara där det händer. Då tror jag mycket av stress och ärenden som hamnar på rektors bord skulle kunna lösas.

Ja, det har hänt mycket sedan Olle Steneryd dängde näven i katedern så att en flicka började gråta. Först ångrade han nästan att han följt i sin fars fotspår och blivit lärare, han längtade mest tillbaka till skidbacken hemma i Leksand.

Men under det där jullovet bestämde han sig för att lägga undan läroböcker och pärmar och möta eleverna i det de var intresserade av och kände för: smink och godis. Han fick med sig en hemkunskapskollega i ett samarbete och satte igång. Medan eleverna gjorde godis passade han på att delge dem lite kunskaper i biologi och kemi, istället för att som förut pumpa i dem kunskaper de inte hade någon förförståelse för.

– Det tog en termin, men i elevernas egna tankar lyckades vi hitta lusten som saknats tidigare. De kom på mina lektioner och det började glittra i ögonen på dem.

Sedan dess har Olle Steneryd alltså utvecklat sin övertygelse med stort engagemang. Och med ett visst mått av mod, medger han.

– Ibland saknar jag lusten och glädjen som finns i att jobba med eleverna, det pedagogiska mötet är så spännande. Men som rektor har man ett otroligt viktigt jobb. Därför är det också viktigt att ledarskapet får ta plats.