Gör upp med offersynen i skolan

Vi befinner oss i ett vitt konferensrum på sjätte våningen på Elite Palace Hotel i Stockholm. Rektorernas ryggtavlor i bänkraden framför hoppar av återhållet skratt och bakom mig är det någon som frustar. Framme vid tavlan står föreläsaren Anders Härdevik, klädd i vit skjorta och grå kavaj, mörkblå jeans och svarta läderskor. Han är lång men ser ännu längre ut i rummet som är lågt i tak. Han blickar ut över gruppen: ett tjugotal skolledare och arbetslagsledare. Anders Härdeviks ansiktsuttryck är neutralt, skratten i rummet tycks inte smitta av sig på honom. En hel dag ska han föreläsa. Då och då stäcker han en hand mot datorn som står på bordet där framme och klickar fram en bild i powerpoint.  

  Nu visar han en tabell över sysselsättningens utveckling från 1870 till 2010. Jordbruket och industrin har ersatts av ett kunskapssamhälle. Bara en av tio som går ut skolan 2010 kommer att arbeta inom industrin, medan de flesta kommer möta nya krav och andra förväntningar på arbetsmarknaden än tidigare generationer, konstaterar han. Hur svarar skolan mot denna utveckling?  

  -Vi får inte slå ungarna, annars ser skolans fundament likadant ut som det alltid gjort, säger han på sitt lågmälda och allvarsamma vis.  

  Någon fnissar, en annan lyfter pennan och antecknar.  

  - Skolan går ut på att eleverna ska anpassa sig till formen, och handlar inte om ett uppriktigt och kärleksfullt lärande, säger han. 

Förnyelse nödvändig

Två skolledarkollegor utväxlar en menande blick och ett leende, och jag undrar vad de just i tyst samförstånd har kommunicerat. Fram tills i år arbetade Anders Härdevik som rektor på Apalbyskolan i Västerås. Nu turnerar han som föreläsare i stället. Hans bok Tur för skolan att den är obligatorisk har sålts i cirka 2 000 exemplar sen den kom ut i slutet av förra året. Boken innehåller, precis som föreläsningen, en blandning av goda råd, anekdoter och uppmaningar till att tänka nytt, göra annorlunda. "Rättfärdiganden och inledande bortförklaringar" kallas bokens första kapitel. Jag läser! Första sidan! Och frågar mig hur det kommer sig att varannan mening innehåller utropstecken!? Kanske är det ett tecken på Anders Härdeviks engagemang, kanske säger det något om hans person?  

  Den röda tråden, som jag har lite svårt att hålla fast vid men som trots alla anekdoter ryms i både boken och förläsningen, är kritiken mot skolan och hur lärandet är organiserat. Förnyelse är nödvändig och möjlig. Anders Härdevik klickar fram ett nytt citat på duken. "Om föräldrar känner igen sig i skolan är vi förmodligen fel ute", står det.  

  - Helt rätt, utbrister någon medan andra skrattar högt.  

  Vem är det då som ska driva förändringen? Rektor och lärare förstås, och de har redan, enligt Anders Härdevik, alla förutsättningar som krävs.  

  - Ni vet, och jag vet, att skolans utveckling inte beror på ekonomi, säger han med eftertryck.  

  Inga protester hörs i tystnaden som följer. Snarare råder en slags förväntan. Fast det dröjer till efter lunch innan Anders Härdevik konkretiserar resonemanget ytterligare. Han tar några exempel från Apalbyskolan på hur man kan lägga upp schemat, hur beslutsfattandet på skolan kan förenklas och förtydligas, och arbetstiden organiseras.  

  - Undervisningsskyldighet! Men vad är det för ord egentligen? Jag är lärare och skyldig att undervisa ...  

  På duken visas ett veckoschema där han ritat in hur många timmar av dagen som lärare i genomsnitt ägnar med elever. Runtom i Sverige i dag tillbringar lärare i snitt 17 timmar i veckan med elever och 28 timmar ägnas åt annat, konstaterar han.  

  - Utifrån det här tycker alla att de inte har tid ...  

  Nya fniss. Det är något med hans tajming som får folk att skratta, tänker jag. Något med tonfallet eller kanske den udda blandningen av att driva med sig själv ena stunden för att i nästa stund propagera lösningar. "Jag uppfattas som rätt pompös", sa han inledande.  

  - Jag vet att ett fåtal lärare jobbar hela sin arbetstid på 45 timmar i veckan. En promille av skolledarna arbetar 50 timmar i veckan, oavsett vad fackförbunden säger. Man bygger upp en myt av att "jag har så himla mycket att göra" - det är på gränsen till kriminellt.  

  Det har blivit "fint" att ha för mycket att göra, något som bäddar för skolans självpåtagna offersyn, anser Anders Härdevik. Slå hål på den myten och diskutera istället organisationen, tycker han.  

  - Det handlar inte om att jobba mer utan om att fördela och organisera arbetstiden på ett annat sätt.  

  På Apalbyskolan fördelades arbetstiden så att lärarna undervisade 25 klocktimmar. Då kunde de sätta samman grupper med max 20 elever, byta ensamläreriet mot teamlärarskap och lägga upp schemat på ett sätt som gynnade lärandet bättre med mer sammanhållen tid för de olika ämnena, säger Anders Härdevik. Det finns ingen lag som säger att lärare har rätt att gå hem klockan två varje fredag eller att de ska ha korta onsdagar.  

  Han har föreläst för skolledare i många kommuner, från norr till söder. "Inget nytt men väldigt bra" är ett omdöme jag på förhand hört om föreläsningen. Träffande och inspirerande, var några omdömen den här dagen.  

  - Jag fastnar ibland i min roll. Det är skönt att någon vågar ifrågasätta skolan, tyckte Ami Josefsson, rektor i Österåker.  

  - Det fanns mycket att hämta. Ekonomin är som den är. Man kan klaga eller göra något åt saken. Jag fick känslan av att saker kan bli bättre, sa Hélène Torelm, biträdande rektor i Vaxholm. 

Emilie Stendahl