Fritids på undantag

Rektorer ser inte alltid fritidshemmets potential. Många ser inte att fritidsverksamheten kan bidra till att målen i läroplanen uppnås. Som det är nu ser man främst omsorgsdelen och knappt det i många fall, säger Marie Sedvall Bergsten, undervisningsråd på Skolverket.

Hon syftar på Skolverkets och Skolinspektionens undersökningar av kvalitén på landets fritidshem. Resultaten är nedslående. Visserligen finns det många exempel på bra fritidshem, men det finns också alltför många dåliga där barnen, som kan vara upp till 125 stycken i en och samma grupp, sysselsätter sig själva, där verksamheten är oplanerad och där personalen, som varken har fritidspedagogutbildning eller kunskap om att fritidshemmet har ett lärandeuppdrag, mest ägnar sig åt tillsyn och är för få för att ha tid att sitta ner och prata med barnen eller spela ett spel.

– Verksamheten är ibland rutinmässig och väldigt dåligt genomtänkt. Man låter barnen rita, trä pärlor och leka fritt. Detta tycker vissa barn är roligt men inte alla, särskilt inte de äldre. En verksamhet som inte innehåller mer än detta har för låg ambitionsnivå, säger Helene Roslund, projektledare på Skolinspektionen.

Hon betonar att Skolinspektionens undersökning visserligen gäller ett urval av 77 fritidshem där man vet att förhållandena när det gäller barngruppsstorlek och personaltäthet är sämre än genomsnittets. Men likväl har fritidshemmens kvalitet generellt försämrats på flera sätt under de senaste åren. Barngrupperna har till exempel blivit dubbelt så stora sedan början av 1990-talet och samtidigt har personaltätheten halverats.

Vem har då ansvar för denna försämring? Och vem har ansvar för att skapa en förbättring? Svaren är inte helt självklara, enligt Gunnar Iselau, undervisningsråd på Skolverket.

– Problemet med fritidshem är att de hamnar i ingenmansland när ansvarsfrågan kommer upp. Formellt sett har kommunerna ansvar för fritidshemmens kvalitet, men i praktiken är det rektorn som råder över de förutsättningar som fritidshemmen arbetar under, säger han.

Marie Sedvall Bergsten påpekar att det finns uppenbara brister i styrning och ledning.

– Rektorernas uppdrag är vagt när det gäller fritidshemmen. I kommunerna tar man i många fall inte hänsyn till de krav som skollagen ställer på verksamheten. Det har lett till att det i dag finns väldigt stora skillnader mellan landets fritidshem när det gäller kvalitet, förutsättningar och resursfördelning, säger hon och påtalar att rektorerna måste få mer stöd när det gäller hur fritidshemmens verksamhet ska bedrivas.

Kraven som rektorerna har att förhålla sig till i dag är allmänt hållna. Barngrupperna i fritidshemmet ska vara ”lämpliga”, lokalerna ”ändamålsenliga”, personalen ska ha sådan erfarenhet eller utbildning att barnens behov tillgodoses, och så vidare.

– Sådana formuleringar ger stort utrymme för tolkningar. Här brister det på huvudmannanivå, här borde man tydliggöra för rektorerna vad som ska gälla för alla fritidshem inom kommunen, säger Marie Sedvall Bergsten.

Som det är nu tenderar kommunerna att behandla fritidshemmen lite som verksamheten ”som blir över”. Till exempel har de endast fått en bråkdel av de statsbidrag som delats ut för att höja kvaliteten i skola och fritidshem. Det är naturligtvis ett problem. För att åstadkomma en förändring måste kommunerna, som har det yttersta ansvaret när det gäller fritidshemmens kvalitet, prioritera dem i högre grad och lägga större andel av resurserna på dessa. Ett annat problem är att synen på fritidsverksamheten som mindre viktig smittar av sig på rektorerna som ju också har ett kvalitetsansvar. I många kommuner får till exempel rektorerna en pott pengar för skol- och fritidsverksamhet att själva fördela. Men även här tenderar fritidshemmen att prioriteras bort.

Varför är det så? Varför bryr sig vissa rektorer så lite om fritidshemmets kvalitet? Gunnar Iselau och Marie Sedvall Bergsten tror att det finns flera anledningar till detta.

– Ofta är det så att det som mäts är det som räknas. Det har inte gjorts lika mycket utvärderingar av fritidsverksamhetens kvalitet som av skolans kvalitet, vilket gör att man då prioriterar fritids lägre, säger Gunnar Iselau.

En annan orsak kan vara resursbrist.

– Man kan titta på hur det ser ut i större städer och förortskommuner där många fritidshem har stora barngrupper. Det stora antalet barn skapar ett hårt tryck. Att ge alla barn en fritidsplats kommer då i första hand och kvalitetskraven, såsom mindre barngrupper eller högre personaltäthet kommer i andra hand, säger Marie Sedvall Bergsten.

Detta är väldigt olyckligt, menar hon, eftersom man i de här kommunerna med mycket barn dessutom kan ha barn med stora behov. Till exempel kan den socioekonomiska situationen många gånger vara sämre för barn i de här områdena, och det kan finnas mer behov av särskilt stöd som exempelvis modersmålsstöd.

– Om fritidsverksamheten är sämre på dessa ställen blir det ingen likvärdig kvalitet, vilket alla barn har rätt till, säger Marie Sedvall Bergsten.

Gunnar Iselau tror att mycket vore vunnet om rektorerna i högre grad såg skola och fritidsverksamhet som en helhet där bägge delarna kompletterar varandra. Att komplettera skolan, både tids- och innehållsmässigt är för övrigt fritidshemmets uppgift enligt skollagen.

– Större barngrupper ger sämre förutsättningar för utveckling och lärande. Eftersom fritidshemmen ger möjlighet att lära på andra sätt kan mindre barngrupper inte minst hjälpa barn med lägre stöd hemifrån. Då gynnas även skolan av detta. Det är något för rektorer att fundera på som ett medel att även öka måluppfyllelsen i skolan, säger han.

Ett fritidshem som fungerar bra är roligt för barnen samtidigt som de får stöd i sin identitetsutveckling och i sin intellektuella utveckling. Då bygger verksamheten på barnets nyfikenhet, lust och intressen i de aktiviteter man erbjuder dem och lärandet stimuleras med lek, skapande och kompisar.

– Målet måste vara att barnen ska få med sig något från fritids. Det kan vara att lära sig spela några ackord, prata i grupp, veta hur det fungerar i en myrstack, eller lära sig hur närområdet ser ut, säger Helene Roslund.

Hon föreslår att personal och rektor ofta ställer frågorna ”Vad får barnen med sig från fritids? Vad har de lärt och utvecklat?”. Om man då samtidigt sneglar på läroplanen så har man en bra utgångspunkt, menar hon, till hur man kan jobba med att utveckla verksamheten.

Att integrera social utveckling och lärande i fritidsverksamheten kräver dock att rektorerna ger pedagogerna möjlighet att planera så att de kan arbeta på ett medvetet sätt. På många fritidshem jobbar fritidspersonalen även i skolan och planeringstiden är obefintlig. Här görs planeringen av fritidshemmets aktiviteter under pågående verksamhet.

– Rektorer tenderar att se personalen på fritidshemmet som en stödfunktion till skolverksamheten. Det är viktigt att rektorer förändrar det synsättet och i stället organiserar så att fritidshemmets verksamhet och skolverksamheten kompletterar varandra, säger Gunnar Iselau.