Ingen rök utan eld...

Vi känner alla igen det. Någon berättar om sin systerson som har en kamrat vars lärare inte ens kan lära barnen att läsa och skriva. Och det är ju inte så konstigt när man vet hur den svenska lärarutbildningen ser ut. De får ju inte lära sig det mest elementära ...

        Eller en annan som har en bekants bekant vars dotter går i en klass där det är ett ständigt kaos. Alla bara skriker och gapar och springer omkring utan att lärarna gör någonting. Det är ju inte klokt, det finns ingen ordning och reda i den svenska skolan i dag. När jag gick i skolan då fick man minsann ...

Det har kallats ”anekdotisk evidens”. Det vill säga vår tendens att dra generella slutsatser av privata erfarenheter eller enskilda händelser. Det behöver i sig inte vara märkligt. Vi kan – och måste kunna – dra generella slutsatser av en hel del av det som sker omkring oss. Annars skulle inte vardagslivet fungera. Men om det används i större och mer komplexa sammanhang kan det bli problematiskt.

        I skoldebatten används anekdotisk evidens flitigt – till och med på högsta politiska nivå. Inte sällan har specifika händelser använts för att måla upp en generell bild av tillståndet i skolan. Oftast har det handlat om att konstruera en problembild som visar på det allmänna kunskapsförfallet eller den totala oordningen.

När en sådan problembild etablerar sig blir den lätt förstärkt av hörsägen och rykten. Den riskerar till och med att bli självgenererande. Fokus hamnar på det som bekräftar bilden – olika försök att nyansera den viftas bort som förnekelse av fakta.

        Och ju längre bort från verksamheten man befinner sig desto starkare tycks problembilden bli. Lärarför- bundet gjorde för några år sedan en undersökning som bekräftar just det fenomenet. De som befann sig nära den konkreta verksamheten var mer nöjda än de som hade den på avstånd. Det var till och med så att många var nöjda med den egna skolan men på andra skolor fanns det problem.

        Ja, för det vet man ju hur det är. Ingen rök utan eld .