Rektor trots skeptiska lärare

När Ewy Dahlin sökte sitt första jobb som rektor möttes hon av 22 bistra lärare vid anställningsintervjun.

 – Jag tog tillbaka min ansökan direkt eftersom det var uppenbart att de inte ville ha en fritidspedagog som ledare.

        Någon månad senare erbjöds hon arbete som rektor på Folkparksskolan i Norrköping och även om ”ingen direkt applåderade” tackade hon ja. Arton år senare är hon fortfarande kvar.

        Skolans gula träbyggnader rymmer cirka 200 elever från förskoleklass till år 5 och i personalgruppen finns 33 medarbetare, varav 13 är grundskollärare.

        Gun Lundqvist Lennartsson är förskollärare. År 1992 blev hon rektor på Norra Vallbyskolan, en F–6-skola i Västerås. Tio är senare blev hon enhetschef för Vallby skolor och förskolor med över 100 anställda, varav två är avdelningschefer och 60 är lärare.

        Både hon och Ewy Dahlin beskriver sin ledarstil som ”social och öppen”. En stil som kan bero på deras respektive grundprofessioner, men som knappast var accepterad i den skolkultur som rådde för knappt två decennier sedan. Båda konstaterar att många lärare var skeptiska till att få en chef som saknade erfarenhet inifrån skolan. Särskilt de som var vana vid att jobba ensamma.

  – I dag är flesta lärare vana vid ett arbeta i grupp, säger Ewy Dahlin och tillägger att även rektorerna har fått nya uppgifter i form av personal- och budgetansvar.

        Som nyanställd rektor invände hon mot många av Folkparksskolans regler och rutiner. Hon bytte ut ordet rastvakt och ifrågasatte varför en lektion måste vara just 40 minuter.

  – Jag har hört att det hänger kvar sedan klosterskolornas munkar tvingades att be minst en gång i timmen. Oavsett om det är sant eller inte, är det lika dumt som att det måste finnas

 en balansbom i alla gympasalar. Varför inte tvåtimmarspass och skateramper?

Lärarnas argument att barnen bara orkar koncentrera sig i 40 minuter avfärdar hon som trams.

  – Eftersom barnen kan bygga lego i timmar, beror väl deras koncentrationsförmåga på om läraren kan väcka deras intresse.

        Hon sticker inte under stol med att hon ogillar att den nya läroplanens delvis innebär en återgång till den gamla kunskapsskolan.

  – Många av våra elever kommer att arbeta i yrken som inte finns i dag. Hur förbereder vi dem för det?

”Ewy är snäll!” står det präntat med barnsliga bokstäver i blått och grönt på en lapp ovanför skrivbordet på rektorsexpeditionen. Stämmer det?

  – Njaee, jag har en chef som påstår att han uppskattar min kreativitet, men vi har våra duster. Från början var han mer inriktad på lärandet i skolan, medan fritidshemmet och leken är viktiga lärmiljöer i min idealskola. Våra olika utgångspunkter har utvecklat oss båda.

        Ewy Dahlin vill öka samverkan mellan skola och fritidshem, förskoleklass och förskola. Gun Lundqvist Lennartsson, som sedan en tid är pensionerad från sitt arbete som enhetschef för Vallby skolor och förskolor, hade samma inställning när hon var rektor. Men medan Ewy Dahlin försökte ändra på det mesta direkt, var Gun Lundqvist Lennartsson mer försiktig.

        I dag har Ewy Dahlin insett att det tar tid att förändra och att det inte går att göra allt på en gång.

  – Nycklarna till framgång är långsiktighet, förmågan hålla i och hålla ut och ta en sak i taget. Dessutom måste det finnas en kollektiv förståelse för uppdraget.

Ändå ångrar hon inte att hon var så ivrig.

  – Hade jag varit mer försiktig hade vår skola inte varit där den är i dag. Jag har heller inga problem med att ta tillbaka eller ändra mig om jag har fel. Den enda punkt jag vägrar kompromissa om är helhetssynen på barnen. Det är ingen slump att ”hela barnet hela dagen” är vårt motto.

Astrid Bengtsson är speciallärare på Folkparksskolan och minns inga protester när Ewy Dahlin kom.

  – Det var en jobbig tid med många förändringar och vi var glada att över huvud taget få en rektor. Eftersom vi var en liten skola oroade vi oss mest för att tappa kontakten med de andra skolorna i vårt rektorsområde.

  – Nu blev förändringen inte så abrupt som vi befarade och det var bra att Ewy såg på verksamheten med andra ögon. Det är lätt att bli hemmablind.

        Förutom lärarna arbetar fyra förskollärare och en fritidspedagog på Folkparksskolan. Trots att alla jobbar tillsammans vill Ewy Dahlin att gränsen mellan professionerna ska vara kristallklar. Som ansvarig rektor sätter hon ramarna, sedan är det upp till arbetslaget att hjälpas åt och fördela så mycket de behöver.

        Ramarna och skolans arbetsplan finns i en tjock pärm med guldrygg och alla anställda kan ifrågasätta innehållet – men inte under det första halvåret som anställd.

        Ewy Dahlin vet vad hon vill och är stolt över verksamheten. Därför är hon också noga med att rekrytera rätt personal. Redan 1992 plockade hon bort alla barnskötare och deklarerade att all personal skulle ha högskoleutbildning.

  – Det blev förstås ett ramaskri från Kommunal, men jag fick som jag ville och är fortfarande övertygad om att jag hade rätt.

Gun Lundqvist Lennartsson tycker att hon växte med uppgiften. För egen del kände hon aldrig någon kritik från lärarhåll, men hon minns att flera nya rektorer hade problem att leda lärare som var vana vid att arbeta självständigt.

  – Trots tio års erfarenhet av ledarskap i förskolor och på fritidshem upplevde jag att skolans kultur var helt annorlunda.

        På 1990-talet var det otänkbart att en förskollärare i Västerås skulle kunna bli rektor för ett högstadium. I dag kommer rektorerna från yrken som förskollärare, fritidspedagog, militär och personalchef inom det privata näringslivet.

        Både Ewy Dahlin och Gun Lundqvist Lennartsson tycker att det är stimulerande att vara arbetsledare. Båda menar också att de har, och har haft, nytta av erfarenheterna från förskola och fritidshem.

  – Vi är bra på att arbeta med grupper och relationer och kan dela med oss av det till skolan, menar Gun Lundqvist Lennartsson.

        Även Ewy Dahlin betonar värdet av en helhetssyn som lyfter in leken i skolan.

De båda gillar rektorsrollen. Enda undantaget är när regler, riktlinjer och budget blir viktigare än det pedagogiska arbetet med barnen.