Hoppa till huvudinnehåll

"Stämpeln blir ofta en självuppfyllande profetia"

Teman Elevhälsoteam letar ofta förklaringar till svårigheter hos den enskilda eleven. Forskaren Eva Hjörne menar att teamen måste bli bättre på att analysera barnets situation och vad som händer i klassrummet.

Publicerad: 2013-12-08 00:00 Uppdaterad: 2023-12-22 15:39

Bild: Joanna HellgrenSkolan har en lång tradition av att förlägga skolproblem hos den enskilda eleven. På 1800-talet skapades särskilda kategorier som ”tattarungar”, ”vanartiga” eller ”utomäktenskapliga barn”. Senare, efter att den moderna psykologin fått sitt genombrott och begåvningstester började användas, kallades de i stället för ”idioter”, ”imbecilla” eller ”sinnesslöa” barn. I dag används begreppet ”svagbegåvade elever” eller neuropsykiatriska förklaringar som adhd, autism eller asperger.

Det berättar Eva Hjörne, lektor vid institutionen för pedagogik och specialpedagogik på Göteborgs universitet, som har forskat om hur skolan tar hand om barn i behov av särskilt stöd. Tillsammans med kollegan Roger Säljö följde hon elevhälsoteam på fem olika skolor och doktorander var ute på ytterligare fem skolor. Resultaten var nedslående.

– Jag påstår inte att neuropsykiatriska diagnoser inte existerar. Men elevhälsoteamen nöjer sig med att förlägga problemet hos det enskilda barnet. Man analyserar inte vad som händer i klassrummet, skolans organisation eller barnens sociala situation, säger Eva Hjörne.

Ett exempel är en orolig pojke vars pappa regelbundet slog mamman. Trots att det var känt förlades pojkens skolproblem och koncentrationssvårigheter till honom själv och han stämplades som svagpresterande och i behov av särskilt stöd.

– Det löser knappast pojkens problem att sätta honom i en särskild undervisningsgrupp. I ett sådant fall måste man lyfta blicken och kanske samarbeta med andra myndighetspersoner.

En orsak till att det ser ut så här är traditionens makt. En annan är att diskussionen i elevhälsoteamen oftast är svepande, vag och värderande. Man drar inte nytta av de olika kompetenser som finns representerade. I elevhälsoteamen sitter oftast rektorer, skolsköterska, psykolog, specialpedagog och skolkurator.

– När vi satt med under de här mötena gick det inte att höra att det var olika experter som bidrog till diskussionen. De pratade på samma sätt om eleverna. Det finns också en väldig brist på beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund i skolan. Det var sällsynt att någon diskuterade i termer av att det här har vi testat förut eller det här har jag läst om.

Samma fenomen har visat sig uppstå även inom andra offentliga sektorer med multidisciplinära team, grupper bestående av flera professioner. Eva Hjörne säger att det krävs en tydligare styrning. Det måste finnas ett tydligt mål och en ordförande, alltså rektor, som styr upp diskussionen. Det kan ske genom att ställa förtydligande frågor, be deltagarna att beskriva konkreta exempel eller uppmana alla att använda sin expertkompetens genom frågor som ”hur ser du som psykolog på det här?”.

– Det är viktigt att inte fastna i svepande och värderande omdömen, som till exempel att någon säger att eleven är svagpresterande och behöver gå om ett år. Det gör det svårt att få igång en diskussion. I stället behöver man vara kritisk i sina analyser och beskriva situationer. Då blir det lättare för de andra i teamet att komma in.

Eva Hjörne säger att både elevens och lärarens perspektiv måste få större betydelse. På mötet bör det finnas någon som representerar eleven och som i förväg har förhört sig om hens upplevelser och tankar om hur det skulle kunna fungera bättre. Läraren borde vara med på mötet.

– Det är märkligt att inte lärarna involveras mer. Det ligger i deras uppdrag att hantera alla barn och det är i deras knä det hamnar. De har en kompetens som saknas i elevhälsoteamet, de kan berätta vad som har gjorts, när det fungerar och vad som inte fungerar.

I den nya skollagen skrivs det fram att alla elever ska inkluderas i den ordinarie undervisningen, endast i undantagsfall ska elever placeras i särskilda undervisningsgrupper. Eva Hjörne tycker att det är bra generellt sett. De allra flesta barn hon mött i sin forskning vill inte tillhöra en särskild undervisningsgrupp, stämplingen blir ofta en självuppfyllande profetia. Hon menar också att vi måste lära oss att förhålla oss till att vi alla är olika.

– Om det är någon som förstör för alla andra måste man kanske flytta på eleven. Men så långt som möjligt ska de vara kvar i klassen.

För att det ska lyckas tror Eva Hjörne att undervisningen måste anpassas mer efter alla elevers behov. Ett första steg är att redan i lärarutbildningen bättre förbereda lärarna för att möta olika slags elever. Ett andra steg är att förändra undervisningen. I några delstater i USA har man infört en modell med mindre klasser, tydligare lektionsstruktur och blivit bättre på att förklara syftet med lektionerna. Genom att lyfta in metoder från särskilda undervisningsgrupper i det ordinarie klassrummet har antalet barn i behov av särskilt stöd halverats.

Fler lärare i klassen ger stöd åt många

Teman Med många pedagoger i klassrummet kan de elever som behöver särskilt stöd få det i sin ordinarie klass.– Det man gör för vissa är bra för alla, säger Veronica Blixt Myrsell på Djurgårdens Waldorfskola.

”Vi bryter mot lagen varje dag”

Ungefär 40 procent av skolledarna har någon gång tvingats neka ett barn särskilt stöd – och bryter därmed mot lagen. Brist på pengar och kompetens är faktorer som spelar in.

S vill ge rektorerna avlastning

Låt en intendent ta hand om administrationen så kan rektorn ägna sig åt pedagogiken, föreslår Socialdemokraterna. I Sundsvall är intendenten redan på plats.

Fira när du får sparken!

Går en motgång i yrkeslivet att möta med känslomässig jämvikt? Jo, med kunskap om hur känslor och förnuft samspelar. Och det som först kändes som en olycka kan bli ett nytt äventyr.

Hämtar fler