Att öppna Pandoras ask

Under mina resor över klotet passar jag på att dansa kontaktimprovisation mellan reportagen. I slutet av april kom turen till Japan. Det var en annorlunda upplevelse. I slutet av sessionen, när dansarna vanligtvis samlas i en feedback-cirkel och ordet släpps fritt, blev de 35 deltagarna plötsligt tysta. Länge. Detta, att oförblommerat dela med sig av en tanke eller åsikt, hör helt klart inte till vanligheterna här.

– Utbildningssystemet i Japan har hittills handlat om att lärare pratar och studenter lyssnar, säger den gråhåriga, hästsvansprydda amerikanen Richard Heinel, som tillbringat 17 år i Japan och ger privata konversationsklasser på Starbucks i Matsuyama.

Richard menar att japaner ”aldrig säger sin åsikt”. Det är först nu som engelskundervisningen börjar skifta från grammatik till konversation och trots att engelska är ett kärnämne här får de flesta japaner skrämselhicka när man försöker växla några ord med dem. Situationen ser liknande ut i stora delar av Asien.

– Dagens konsensus är att utbildningen i Asien måste röra sig mot kritiskt tänkande och att eleverna söker egna sanningar, förklarar min amerikanske vän Kyle Timmermeyer, som har undervisat i engelska i Japan, Korea och Thailand och numera verkar vid ett universitet i kinesiska Guangzhou.

Men hur gör man det i ett land där eleverna helst inte ska vara för kritiska för regimens bästa?

Härom veckan lämnade  en av Kyles flitigaste förstaringare in ett tal till rättning inför en retoriktävling. Ämnet var att debattera en konfuciansk film som handlade om att uppskatta sina föräldrar. I videon tar mamma och pappa bitar av sitt eget hus för att bygga ett nytt hem åt sitt barn, att flytta in i när det är dags. När sonen får syn på lyan blir han upprymd och rusar hem till föräldrarna för att tacka, bara för att upptäcka att såväl föräldrahem som mamma och pappa är borta. Budskapet är att uppskatta föräldrarna medan de lever.

Studentens tal var grammatiskt felfritt, men saknade det där lilla extra.

– Jag sa till henne att jag vet att detta är Kina och att det inte är en bra idé att kritisera filmen eftersom den är regimpropaganda, men att hennes tal saknade en wow-faktor. Var det verkligen så att pojken i filmen var så otacksam mot sina föräldrar? Lite kritik kan visserligen vara riskabelt men skulle kunna bli pricken över i:et, berättar Kyle Timmermeyer.

Flickan ville ändra talet, men blev avrådd av en annan lärare och nådde i slutänden ingen framgång i tävlingen.

Att rätta in sig i ledet har även 27-åriga Meiyuan Huang erfarenhet av. Under gymnasieåren på ett estetiskt program i Shanghai låg utbildningens fokus på att klara testet till konstlinjen på universitetet.

– Vi har en absolut standard för teckning och målning i Kina, det är rysk akademisk stil som gäller, inte för abstrakt. Om du inte platsar inom den ramen så får du låg poäng, säger Meiyuan, och fortsätter:

– Under tre år var allt vi lärde oss att måla enligt mallen. Allt för att klara universitetstestet på tre timmar. Resultatet?

– Jag kan inte tänka utanför boxen, säger hon.

Så hur uppmuntrar man fritt tänkande, och kommer kinesiska studenter att bli bättre på det i framtiden? Läraren Kyle Timmermeyer ställer öppna frågor och är redo för oväntade svar. Men i Kina kan detta vara riskfyllt. Dessutom är det inte alla lärare som vill utsätta sig själva för en sådan oviss situation. I mindre auktoritära skolsystem brukar minst en student i varje klass gilla att sätta läraren på prov. I kulturer med inskränkt yttrandefrihet kan detta kännas ovant och lite läskigt för många pedagoger. Då blir det lättare att hålla fast vid ett auktoritärt system än att öppna Pandoras ask.

Men det kanske främsta hindret mot att bryta hierarkier i skolan är att helt andra hierarkier skulle kunna komma att utmanas, de med.