"Handledaren måste vara nyfiken och känna in gruppen"

I dag finns två tydliga strömningar i svensk skola, som båda innehåller moment av handledning. Dels de fortbildningssatsningar, ”lyft”, där en eller flera i personalen går en kurs som ska ge nya intryck och perspektiv som stärker undervisningen. Dels karriärtjänsterna, där särskilt skickliga medarbetare utses till förstelärare eller lektorer med uppgift att utveckla skolverksamheten. Ofta nämns handledning av kollegor som en del i försteläraruppdraget.– För mig är det centrala i pedagogisk handledning att koppla ihop tanke och handling. Hur gör jag för att omsätta ny kunskap i mitt arbete? säger Elisabeth Åsén Nordström.

I sin avhandling om pedagogisk handledning i förskolan har hon identifierat tre typer av relationer mellan handledare och handledd. Den första har en terapeutisk karaktär, där handledaren blir viktig för kollegan på ett psykologiskt plan. Den andra är modellen lärling-mästare som är inriktad på ren kunskapsöverföring – handledaren ska ”lära upp” sin oerfarna kollega. Den tredje är kollegial handledning.

– Då finns makten i gruppen. Man ska tillsammans få syn på och förstå sina utgångspunkter. Det är stor skillnad jämfört med lärling-mästare där det finns ett kunskapsförsprång.

En förstelärare som är handledare för till exempel Mattelyftet bör vara medveten om de dubbla rollerna: man är samtidigt ”mästaren” som sitter på ett nytt kunskapskapital och ”kollegan” som ska utvecklas tillsammans med arbetslaget.

– Kanske bör man ha olika pass. Ett där man presenterar de nya kunskaperna för kollegorna och ett där man samtalar. Annars riskerar det kollegiala att bli urvattnat, säger Elisabeth Åsén Nordström.

Hon har gjort två forskningsstudier med fem års mellanrum. I den första följde hon 20 förskollärare som gick en handledarutbildning. Hos dem studerade hon samtalsmönster, och analyserade vilken riktning handledarsamtalen kunde ta när förskollärarna mötte sina kollegor.

– Det är viktigt att alla i gruppen kommer till tals och blir synliggjorda och bekräftade, säger hon. Men för att den kollegiala handledningen ska bli utvecklande krävs att man tar sig förbi de stadier i samtalet som enbart är konstaterande, eftersom det kan leda till att man enas om hinder och olösliga problem, eller att man till och med börjar odla myter.

Handledarnas bästa ”taktik” för att utveckla samtalet är att bjuda motstånd i sina frågeställningar, för att inte fastna i samtalsmönster som inte leder till lärande.

– Det gör man genom att vara ärligt nyfiken som samtalsledare, säger Elisabeth Åsén Nordström. Många är ovana vid att någon faktiskt vill lyssna på en, då blir de misstänksamma och undrar vad man är ute efter. Men när man lyckas blir reaktionen ofta: ”Åh, vilket viktigt samtal.” Det skapar ökad respekt på arbetsplatsen.

Att bli en bra handledare är svårt, även om man får utbildning. I sin andra studie sökte Elisabeth Åsén Nordström upp tio av de förskollärare som var med i den första studien, för att se hur de hade utvecklats. Bara fyra hade uppnått en kompetens där de lyckades fördjupa samtalen tillräckligt. Ytterligare fyra var på rätt väg. Två hade stannat kvar i det bekräftande stadiet.

– Det som utmärkte dem som lyckats bäst var att de var genuint intresserade av andras lärande. De var också väldigt reflekterande över sin egen yrkesutövning och förde anteckningar över sina handledarsamtal. Inom kollegial handledning är det viktigt att känna in var gruppen står och inte utgå ifrån var man själv befinner sig kunskapsmässigt, säger hon.

För skolledare gäller det att utse handledare som passar i rollen, menar Elisabeth Åsén Nordström. Handledarna bör också få tid att förbereda mötena och smälta sina intryck.

– Gärna en timma före och en timma efter varje träff.

Andra faktorer som påverkar hur handledningen faller ut är tillgång till lokaler, gruppstorlekar och ledningens stöd.

– Rektorn måste visa intresse för hur det går. Ett sätt är att be om skriftliga reflektioner och ta reda på vilka ämnen som tagits upp och vilka frågor som ställts, säger Elisabeth Åsén Nordström.

Hon menar att kollegialt lärande är ett bra sätt att utveckla en skolverksamhet och att stärka en grupp eller ett arbetslag, eftersom det betonar vikten av att tillsammans lösa uppgifter, formulera problem och kritiskt granska sitt eget och andras arbetssätt.

Elisabeth Åsén Nordström har själv utbildat många handledare inom skola och förskola och utvecklat en egen metod, som kallas ”lärande samtal”, något som påminner om kollegial handledning. Skillnaden är att det kan vara olika personer som är med från gång till gång och att man efteråt har ett samtal om samtalet, där man analyserar om alla fick komma till tals, om det fanns en röd tråd och om man tillräckligt ofta pendlade mellan tanke och handling.

– ”Lyften” skulle kanske tjäna på att ha formen av lärande samtal, säger hon.