Snäva regler för prov gör bedömning orättvis

Den 1 juli i år kom Skolverket med nya allmänna råd om bland annat anpassningar inom klassens ram och särskilt stöd för elever med funktionsnedsättningar. Detta efter att riksdagen i juni antagit nya regler för åtgärdsprogram.

– Med de allmänna råden har rektor ett väldigt kraftfullt instrument för att stödja de elever som har det svårast i skolan, säger Wern Palmius, rådgivare på Specialpedagogiska skolmyndigheten, SPSM.

Han menar att styrkan med de nya råden är att de beskriver att undervisningen alltid måste anpassas till de elever man har i en klass. Om det inte går måste de undervisande lärarna införa extra anpassningar inom klassens ram, och räcker inte det måste de extra anpassningarna intensifieras. Först därefter blir det fråga om utredning om eventuellt särskilt stöd och åtgärdsprogram.

Denna arbetsgång ger rektor ett bra underlag för en diskussion om hur undervisningen bedrivs och vad som kan förändras. Inför utredningar om åtgärdsprogram blir de extra anpassningarna ett viktigt underlag.

– Rektorer lägger sig för lite i hur undervisningen bedrivs och hur lärarna tolkar kunskapskraven, men de nya allmänna råden är god hjälp för att diskutera detta.

Det man på skolorna inte alltid tänker på, menar Wern Palmius, är att möjligheten till anpassning och stöd även gäller vid bedömningssituationerna.

– Vi har fått en väldig diskussion kring de nationella proven, om att de är den ”verkliga” bedömningen. Och då kan det bli svårt för många elever.

Även om man anpassar undervisningen på olika sätt för de här eleverna, är det inte alltid enkelt att förena med de nationella provens form av kunskapsbedömning.

– Tänk dig ett barn med grava rörelsehinder. För den eleven tar själva genomförandet av ett nationellt prov så lång tid och så mycket energi, att hen kanske inte ens hinner klart. Men eleven kan ändå ha kunskaper i ämnet, som lärarna också kan ha sett.

De strikta föreskrifterna för hur de nationella proven ska gå till kan ibland vara svåra att förena med det stöd och den anpassning som de här eleverna har rätt till enligt skollagen.

– Elever kan mycket väl misslyckas på de nationella proven men ändå få betyg. I specialfallet läsförståelse i de nationella proven i svenska i år 3 och 6, får man inte använda läshjälpmedel, till exempel talsyntes på datorn. Men det finns inget som säger att man inte får göra det när man ska betygsätta eleven enligt kunskapskraven i svenska.

Vid betygsättning ska ju lärare enligt läroplanen använda ”all tillgänglig information om elevens kunskaper och göra en allsidig bedömning”, betonar Wern Palmius. Men många lärare kan känna sig osäkra på vad som gäller och är rädda för att göra fel. Det finns heller ingen beslutad relation mellan provresultat och betyg.

– Därför tror jag att skolledare behöver ta en väldigt mycket starkare roll i bedömningsdiskussionerna.

En sådan situation kan vara när en lärare säger till rektor att hen inte tror att en viss elev når kunskapskraven. Wern Palmius erfarenhet är att det inte alltid stämmer. Lika ofta är det själva arbetsuppgiften som eleven fått av läraren, som hen inte klarar av.

Ett exempel är hur man kan hantera muntlig framställning när det gäller barn med Aspergers syndrom, som yttrar sig i att de har väldigt svårt att tala inför en grupp.

– En lärare kan tycka att eleven ändå ska ställa sig upp och tala för hela klassen. Om man inte kan få barnet att göra det, måste rektor utreda om det endera behövs ett åtgärdsprogram, om eleven i värsta fall inte kan få godkänt betyg i ämnet – eller om man kan skapa muntlig framställning på något annat sätt?

I det fallet skulle man kunna diskutera om det går att videofilma i en mindre grupp, där barnet känner sig tryggt, eller om man till och med kan göra det hemma, och hemmet får i uppgift att filma. Wern Palmius menar att det måste till mer diskussioner kring olikheter mellan eleverna, för samma kunskapskrav. Kärnorden för kunskapskraven är inte så exakta som man kan tro.

Han är orolig för en trend av likriktning inom skolan, där likvärdighet blir liktydigt med att allt blir rättvist, bara alla gör exakt samma saker, samtidigt. Det är inte vad som står i skollagen, som han brukar citera: ”Skolan ska uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildning, och man ska ta hänsyn till olika behov.”

– Då blir olikheten i bedömningsförfarandet det som gör att rättvisa och likvärdig undervisning uppstår. Det krävs mod av lärare att göra det – och det finns ingen som kan ge lärare så mycket mod, som rektor kan.