”Jag kunde inte försvara nedskärningarna för mig själv”

Det är tidig morgon tisdagen den 7 januari 2014. Fem dagar tidigare har Annika Kummel fått sin nya budget för vårterminen. I lika många dagar har hon räknat. 27 elever i en klass – en lärare. 28 elever i en annan klass – en lärare. Och så är det barnen med särskilda behov som behöver assistenter. Nu har hon inget val längre.I femton år har Annika Kummel varit rektor. Hon är van att skära, ibland med osthyvel, ibland med yxa.

– Jag har levt med ständiga sparbeting i hela min karriär, säger hon.

Sedan 2005 hade hon arbetat i samma stadsdel, Majorna-Linné i Göteborg. De första sju åren var hon rektor på Nordhemsskolan, också det en skola med stora problem. Där organiserade hon lärarna i lärarlag och strukturerade skolans rutiner, allt genomsyrat av den människosyn som präglat hennes ledarskap under alla år.

– Jag tror alltid alla om gott. Varenda unge ska vakna på morgonen och känna att det här blir en bra dag. Och pedagogerna tror jag vill göra sitt yttersta med sina förmågor.

Hon vill inte skönmåla, för det finns ingen skola där allt är perfekt. Men när det händer saker ska alla veta vad de ska göra, menar Annika Kummel.

Efter vårterminen 2012 ville Annika Kummel pröva något nytt. Under en termin gick hon in som tillförordnad områdeschef, en tjänst på stadsdelsförvaltningen. De centrala ledarskapsfrågorna intresserade henne och när uppdraget var slut var det meningen att hon skulle börja på en nyinrättad tjänst för att utveckla elevhälsan och stötta rektorerna i stadsdelen.

I stället fick Annika Kummel frågan om inte hon vore rätt person att få ordning på Karl Johansskolan, en skola som utmärkt sig genom att toppa värstinglistan över antal anmälningar till Skolinspektionen. Där fanns ingen studiero, ingen struktur, inga fungerande lärarlag. Hon hade ju gjort det förut och kunde hon inte gå in som rektor igen?

Hon möttes av en skola i kaos och många barn med särskilda behov. Där fanns barn som kastade möbler, som rymde, som inte kunde prata.

Personalen tog emot Annika Kummel med öppna armar och ville göra vad som helst för att få en förändring.

Svårast var det för barnen med särskilda behov. Några av dem borde vara inskrivna i grundsärskolan och då krävdes extra personal.

– Det betydde att jag överskred budgeten, men jag såg ingen annan utväg. Jag berättade för min närmaste chef hur det låg till men fick ingen reaktion tillbaka.

På skolan blir situationen successivt allt bättre. Föräldrarna är nöjda och personalen börjar få igång den pedagogiska diskussionen. Även responsen från Skolinspektionen visar att skolan nu har kommit på fötter. ”Huvudmannen har vidtagit tillräckliga åtgärder” står det vid punkt efter punkt i Skolinspektionens lista på anmälningar.

– Jag visar för min chef hur jag utnyttjar personalen och ändå går minus med fem miljoner. Tre miljoner går till assistenttjänster för barnen med särskilda behov.

I november 2013, efter nästan ett år på Karl Johansskolan, blir Annika Kummel plötsligt inkallad till stadsdelsdirektören.

– Där sitter fem chefer och jag får inte ur mig ett ord om varför budgetunderskottet är så stort. Jag tycker att jag signalerat, men kommunikationen har inte fungerat. Där har de ett ansvar, men de tänker offra mig, tänker jag när jag sitter där.

Hon får höra att ledningen inte längre har något förtroende för henne. Och hon tänker på alla femton år hon varit rektor, att hon alltid skött sin budget.

– Då får jag väl sluta då, säger jag. Ja, säger de, och reser sig upp och går.

När föräldrar och personal får veta att Annika Kummel inte ska komma tillbaka efter jullovet, är indignationen stor. Lärare gråter öppet i personalrummet, föräldrar bildar Facebook-gruppen ”Vi vill ha Annika kvar” och organiserar protestmöten. Tv, radio och tidningar ringer konstant hemma hos Annika Kummel, som väljer att inte uttala sig.

Protesterna verkar ge resultat, för på fredagen före jullovet får Annika ett telefonsamtal från förvaltningen. De vill att hon ska komma tillbaka efter jul.

Så Annika Kummel åker på sin planerade familjesemester till Sri Lanka och är redo att kavla upp ärmarna när hon kommer hem.

Den 2 januari får hon sin budget och börjar räkna. Det fattas tre miljoner, precis vad som behövs för att behålla elevassistenterna till barnen med särskilda behov. Fem dagar senare har hon ännu inte fått ihop det, men hon tänker ändå åka till jobbet. Hon har bakat bröd och packat ner en burk marmelad till fikat med personalen.

– Då slår det mig med full kraft. Jag går in och sätter mig på sängkanten bredvid min man. Jag gör det inte, säger jag. Och börjar stortjuta.

Annika Kummel sjukskrivs först, men i mars säger hon upp sig och skriver ett brev till personalen. ”När jag tvingas att göra de nedskärningar som jag är beordrad att göra kan jag inte längre försvara det för mig själv och det jag tror på”, skriver hon.

Under ny ledning blir elevassistenterna (och underskottet) kvar under vårterminen. När Annika Kummel tänker på det kan hon känna sig offrad.

– Samtidigt sätter jag mig inte i den situationen igen och får stå till svars.

Hennes självkänsla har fått sig en törn, men efter några ansökningar till olika rektorstjänster har hon insett att hon har ett gott renommé i Göteborg. I höst har hon en ny tjänst som rektor på en friskola på norra Hisingen, ett föräldrakooperativ.

– Tidigare har jag alltid tackat nej till jobb på friskolor. Jag tillhör den kommunala skolan och principen att alla barn har rätt till en bra skola. Men det här är en ekonomisk förening och det finns inget vinstintresse. Och nu får jag ingen områdeschef och ingen sektorschef. Just nu behöver jag ha det så.