Att ingripa är lärares plikt

Här görs tre nedslag i nyare rättspraxis på skolans område. Det första fallet visar att i undantagsfall kan skolpersonal undgå straffansvar om situationen var sådan att agerandet skedde i syfte att avvärja en farlig situation – även om det i efterhand visar sig att situationen inte var så allvarlig som man trott.

Läraren mötte eleven i skolans korridor och upptäckte att eleven hade en patron i handen. Hon bad eleven att lämna över patronen. Eleven vägrade. Då försökte läraren handgripligen att ta föremålet. Först genom att gripa tag om elevens axlar och sedan genom att trycka ned eleven mot golvet och bända upp fingrarna. När eleven fortfarande vägrade att ge ifrån sig patronen slog läraren mot elevens arm. Efteråt visade det sig dock att eleven haft en tomhylsa i handen och inte skarp ammunition.

Åklagaren åtalade läraren och menade att hon skulle dömas för misshandel. Hon dömdes i tingsrätten för misshandel, men friades i hovrätten. Även hovrätten ansåg att det var fråga om misshandel, men friade läraren från ansvar eftersom hon trott att det var fråga om en nödsituation. Hovrätten ansåg att hennes agerande var proportionellt.

Enligt brottsbalken ska den som handlar i nöd för att avvärja fara för liv eller hälsa befrias från straffrättsligt ansvar, förutsatt att hans eller hennes agerande varit försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som agerandet orsakat och övriga omständigheter. I undantagsfall kan även den som har trott att det var fråga om en nöd-situation kunna befrias från ansvar – även om det visar sig att det inte var en nödvärnssituation. På juristspråk kallas detta för putativt nödvärn, det vill säga förmodat nödvärn.

Frågan i målet blev alltså om läraren skulle frias för att hon trott sig behöva avvärja en farlig situation. I målet förklarade hovrätten vidare att situationen måste bedömas utifrån den tillsynsplikt som lärare och annan skolpersonal har i förhållande till elever och att lärare och skolpersonal har en rätt, och även skyldighet, att ingripa för att hindra att elever skadar andra personer eller egendom, eller själva blir utsatta för skada.

Eftersom läraren trodde att det var fråga om en patron – som var mycket farlig – var hon berättigad att tillgripa visst våld, och detta särskilt med tanke på att hon som lärare har en skyldighet att ingripa för att förhindra att elever skadar sig själva eller andra. Domstolen konstaterade att läraren hade trappat upp sitt handlande eftersom eleven inte lämnat ifrån sig föremålet och domstolen ansåg med hänsyn till att situationen kunde ha varit farlig att lärares agerande varit proportionellt.

Det andra målet handlar om en kommuns skadeståndsskyldighet mot en elev som utsatts för kränkande behandling av en lärare.

Enligt skollagen kan huvudmannen åläggas att betala eleven skadestånd om eleven kränkts av en lärare eller annan personal. Men om kränkningen är ringa och det inte är fråga om repressalier faller skadeståndsskyldigheten bort. Ett brottsoffer kan även kräva skadestånd för kränkning enligt skadeståndslagen men då krävs att kränkningen har varit allvarlig. Detta innebär att det är lättare att få kränknings-ersättning enligt skollagen än enligt skadeståndslagen.

Frågan om huvudmannens skadeståndsansvar enligt skollagen prövades i ett mål efter att en lärare hade örfilat en elev varpå läraren dömts för ringa misshandel. Skolinspektionen krävde att kommunen skulle betala skadestånd till eleven för den kränkning som han utsatts för med 20 000 kr. Tingsrätten ogillade Skolinspektionens krav, varpå Skolinspektionen överklagade domen till hovrätten. Även hovrätten ogillade kravet. Hovrätten förklarade att för att skolhuvudmannen skulle vara skyldig att betala skadestånd enligt skollagen krävs att kränkningen är av betydelse. Hovrätten fann det dock utrett i målet att lärarens agerande mot eleven varit av reflexmässig karaktär och inte haft inslag av vare sig bestraffning eller repressalie samt att eleven inte hade tagit illa vid sig av händelsen. Med hänsyn till dessa omständigheter var kränkningen ringa. Hovrätten konstaterade vidare att alla slags kränkningar måste motarbetas, men alla kränkningar bör inte leda till en rättsprocess och krav på skadestånd.

Det tredje ärendet handlar om ett arbetsrättsligt mål som avgjordes av Arbetsdomstolen.

En lärare var periodvis anställd som vikarie under flera år. Om arbetsgivaren hade tillämpat lagen om anställningsskydd (LAS) korrekt så hade hennes anställning automatiskt övergått till en tillsvidareanställning i mars 2009, eftersom hon då hade arbetat som vikarie under två år. Läraren fortsatte dock att vikariera och det var först i juli 2011 som läraren kontaktade Lärarförbundet för att få hjälp. Detta skedde efter att hennes vikariatsanställning löpt ut. Lärarförbundet upptäckte då att hon borde haft en tillsvidareanställning. I målet yrkade läraren bland annat på allmänt skadestånd på grund av att hon skiljts från sin tills-vidareanställning, ekonomiskt skadestånd samt ersättning för utebliven lön. Arbetsdomstolen konstaterade att konverteringsregeln i LAS, i enlighet med lagens ordalydelse, innebär att en visstids-anställning automatiskt förvandlas till en till-svidareanställning då de i lagen angivna tidsgränserna överskrids. I målet fastslog Arbetsdomstolen att läraren haft rätt till lön på heltid eftersom läraren vid omvandlingstidpunkten arbetade heltid. Dessutom hade hon sagt till arbetsgivaren att hon önskade arbeta så mycket som möjligt och att hon stod till arbetsgivarens förfogande ”fullt ut”. I målet fastslog Arbetsdomstolen att konverteringsregeln i LAS omfattar ett retroaktivt löneskydd för arbetstagaren även när arbetsgivaren inte sett till, uppsåtligen eller av misstag, att visstidsanställningen konverterats till en tillsvidareanställning. Målet medför att en arbetsgivare inte ska kunna dra fördelar av att inte tillämpa konverteringsregeln i LAS.