Ett begrepp med många tolkningar

Nog borde det vara så att inkludering är motsatsen till exkludering. Begreppet fick sitt internationella genombrott i spanska Salamanca 1994, där en FN-ledd konferens om specialundervisning resulterade i Salamancadeklarationen: ” … alla barn, närhelst så är möjligt, skall undervisas tillsammans, oberoende av eventuella svårigheter eller inbördes skillnader.”

Värt att notera är att begreppet ”inclusion” i deklarationen blev ”integration” i den svenska översättningen, vilket i efterhand har kommit att ses som en översättningsgroda. Tanken i Salamanca var just att gå från integration till inkludering. I en integration anpassar sig delarna till helheten, medan inkludering innebär att helheten anpassar sig till delarna. Översatt till skolvardagen: Det ankommer inte på Ali, som har adhd och lätt störs av ljudintryck, att försöka hantera och filtrera allt som sker i klassrummet, utan det är miljön och undervisningen som måste anpassa sig efter Alis toleransnivå.

Det är alltså inte så enkelt som att inkludering är motsatsen till exkludering, enligt Sveriges meste inkluderingsforskare Claes Nilholm, professor i pedagogik med inriktning specialpedagogik. Den som tror att Ali per definition är inkluderad bara han får vara kvar i klassrummet, utan att något ändras där, har låst fast sig vid placeringsdefinitionen av ordet inkludering. Detta är mycket vanligt, enligt Claes Nilholm. Men placeringen i sig är inte ett dugg värd om den inte för med sig en rad andra positiva upplevelser: delaktighet, trivsel, samhörighet och gemenskap.

– Om man stannar vid placeringen tar man bort fokus från det som måste vara centralt, nämligen hur eleverna har det, hur de mår och om de har fungerande relationer i skolan, säger Claes Nilholm.

På sina håll har placeringsdefinitionen lett till ”den stängda dörrens politik”, det vill säga att eleverna knappt får lämna rummet, att det skulle vara ett rent misslyckande om någon ibland behövde en annan miljö eller enskild undervisning.

– Så fanatisk får man inte vara. Forskning visar att elever som har stora läs- och skrivsvårigheter har stor nytta av en till en-undervisning, säger Claes Nilholm.

Att inte lära sig att läsa och skriva leder i allra högsta grad till ett utanförskap längre fram i livet. Viss individuell undervisning kan alltså vara motiverad. Och, tillägger Claes Nilholm, han har i princip aldrig stött på någon lärare som tycker att alla typer av tillfälliga särskiljande lösningar ska bort.

En av anledningarna till att placeringsdefinitionen har vunnit mark är Skolinspektionens återkommande kritik mot hur huvudmän organiserar sitt särskilda stöd. När myndigheten kritiserar skolor för att inte i möjligaste mån undervisa alla elever inom klassens ram (skollagen kapitel 3, paragraf 7), tänker utbildningsdirektörer ryggradsmässigt att oj, då måste vi lägga ned vår särskilda undervisningsgrupp! Måste vi kanske också sluta skicka elever till lästräningen hos specialläraren? Missförstånden är i rullning. I ivern att göra rätt inför inspektörerna glömmer man bort att det faktiskt finns sätt att skapa mindre sammanhang och ändå hålla sig inom lagens ram.

Och där någonstans, när rektorn ska städa upp efter Skolinspektionens besök, kallas en inkluderingsexpert in för att hålla en föreläsning för kollegiet under rubriken ”Inkludering, hur gör vi?”. Föreläsaren placeras framför en motvillig lärarkår, som ser ytterligare en arbetsuppgift framför sig. Beslutet har kommit ovanifrån – ett vanligt skolledarfel när en skola börjar arbeta mer inkluderande. Ett exkluderande beslut om inkludering är en dålig start.

– Rektorn måste börja med att formulera målet, och få lärarna med sig, säger Claes Nilholm.

Det låter lättare sagt än gjort, men det går, tror Claes Nilholm. Avgörande är att skolledningen klargör att inkludering inte är en besparingsåtgärd. Om fler elever ska ha möjlighet att – såväl kunskapsmässigt som psykosocialt – klara sig inom klassens ram, måste resurser följa med. Resurser i form av exempelvis pedagoger och tid. Elever har placerats i särskiljande lösningar av någon specifik anledning, och stödbehovet kan fortsatt vara stort. En förklaring till att lärare sällan är barrikadkämpar för inkludering skulle alltså kunna vara en aningslös förenkling eller käckhet uppifrån.

– Vi får inte underskatta de utmaningar som ett inkluderingsarbete faktiskt innebär för lärarna. De har helt enkelt svårt att se att de kan klara av alla elever i klassen, säger Claes Nilholm.

Men illvilliga är inte lärarna. Tvärtom, forskning visar att de blir positivt inställda om de får stöd och vidareutbildning i att klara en inkluderingsresa.

Denna bild stärks av en färsk forskningsstudie, som specialpedagogikprofessor Margareta Sandström vid Mälardalens högskola har ansvarat för. En grupp forskare frågade lärare, specialpedagoger och rektorer hur de ser på möjligheten att ge elever extra anpassningar inom klassens ram, som ett led i inkluderingssträvandena. De flesta lärare ville helst lämna över ansvaret till någon annan, exempelvis en specialpedagog. Främsta anledningen var att de tyckte sig sakna både kunskap och resurser. Följaktligen visade det sig att den grupp lärare som fick rätt förutsättningar, i form av bland annat kollegiala samtal kring extra anpassningar, var positiva till att göra jobbet själva.

Studien om stöd inom klassens ram visar också att rektorerna uttrycker sig mer positivt än lärarna och specialpedagogerna till inkludering. Ju längre bort från klassrummet, desto mer positiva till inkludering, brukar det heta. Men rektorerna i ovan nämnda studie verkade inte sakna koppling till verkligheten. De framförde själva många kreativa idéer om vad extra anpassningar kan vara, framhåller Margareta Sandström:

– Vi blev lite förvånade över att de kom med så pass detaljerade förslag på lösningar. Mycket av det rektorerna sade visade att de har en god pedagogisk överblick.

För att ge lärarnas en chans att lyckas med stödet satte rektorerna stor tilltro till en flexibel organisation där lärare kan samarbeta kring svåra situationer. I samma andetag erkände dock vissa skolledare att de hade ett överordnat mål att ständigt förhålla sig till: budget i balans.

– En lösning för dem är att stoppa in elever i behov av stöd i ordinarie klasser och kalla det inkludering. Och det är det ju förstås inte, säger Margareta Sandström.

Kanske tänker du att inkludering handlar om att bemöta elever med mer eller mindre diagnosticerade funktionsnedsättningar? Det är en för snäv syn, enligt Claes Nilholm. Inkludering handlar, enligt vissa tolkningar, också om att elever med olika socioekonomisk bakgrund undervisas ihop.

– Och det, det är vi jättelångt ifrån i dag, konstaterar han.

Medan inkluderingen, på sina håll, funkar bra vad gäller elever med funktionsvariationer, står det betydligt sämre till på ett samhälleligt plan.

– Svenska skolan slits itu på systemnivå. Det tycker jag att vi har ignorerat för länge nu, säger Claes Nilholm, som på senare år har börjat tala om parallellskolans återkomst i Sverige – den skola som förkastades på 1960-talet eftersom den delade upp barn efter klasstillhörighet.

Möjligen har frågan om det segregerade skolsystemet nu letat sig in på den politiska dagordningen. Flera av de förslag som Skolkommissionen presenterade nyligen syftar till att minska skolsegregationen. Bland annat föreslås att huvudmän ska få en lagstadgad skyldighet att jobba för en allsidig social sammansättning på skolorna, möjlighet att frångå närhetsprincipen vid skolplacering på högstadiet samt ökad chans att komma in på populära friskolor även för dem som inte stått i kö.

Hur gör man då rent konkret för att skapa en inkluderande skola? Den frågan försöker vi besvara i reportage från skolor och förskolor i detta temanummer. Däremot är det mer tunnsått med forskning om verkningsfulla metoder. Några svar kan hämtas från Nossebroskolan, där pedagogikforskarna Bengt Persson och Elisabeth Persson följde vägen mot en mer inkluderande undervisning, som dessutom fick elevernas resultat att vända från bottennivåer. I Nossebro lades små undervisningsgrupper ner och i stället flyttade speciallärarna ut i klassrummen för att stötta klasslärarna.

Fler tips går att hitta i Claes Nilholms och Barbro Alms studie An inclusive classroom?, där de följer en klass under två års tid. De sätter fingret på några inkluderande åtgärder, se faktaruta här intill.

Inkludering är möjligt, konstaterar Claes Nilholm. Därmed inte sagt att det går att kopiera varandras recept. Det gäller att skolledaren och kollegiet – som rektorerna ju först har sett till att få med sig på tåget – vågar pröva sig fram. Pröva och utvärdera. Ledde de tydliga dagsplaneringarna, eller speciallärarens närvaro i klassrummet, till att skolan närmade sig målet? Inte? Testa något annat.

Avdramatisera också laddade uttryck som att ”se olikheter som en tillgång”. Var och en vet att vissa olikheter är svårare att hantera än andra. En blyg elev provocerar långt mindre än en utåtagerande regelbrytare. Claes Nilholm har reviderat uttrycket något för att det ska bli mer verklighetstroget:

– Man kan inte se alla egenskaper som en tillgång, men man kan se alla individer som en tillgång.

Och kanske går det att skala ner det ideologiskt tyngda ordet inkludering också till nåt sånt här, med Claes Nilholms ord:

– Man kan säga att det handlar om att skapa en bra skola för alla barn utan för många särlösningar.