”Rektorer tror på sig själva – för mycket”

Mats Alvessons studie visar att många rektorer övervärderar hur bra deras skolor är. Studien – där 134 rektorer ingår och utgör ett tvärsnitt av svenska skolor – pekar på att ett övervärderande av skol­resultat tycks gå hand med övervärderande av den egna förmågan.

Flertalet rektorer menar att deras skolor var långt bättre än den genomsnittliga skolan. Häri ligger en fara.

– En skola där rektor och lärare tror att de är klart bättre än genomsnittet – fast skolan i själva verket är medelgod eller svag – lever i villfarelse och det blir svårare att åstadkomma kvalitetsförbättringar, säger Mats Alvesson.

Han är skeptisk till mycket av det reformarbete som pågår i den svenska skolan. Där finns en stark övertro på standardlösningar och mycket önsketänkande, enligt hans sett att se.

– Reformarbetet grundar sig på antaganden om att allmängiltiga reformer, planer och regler leder till bättre resultat. Ofta styr både politisk ledning och tillsynsmyndigheter åt detta håll, vilket gör att skolans fokus och drivkraft blir att följa alla regelverk för att klara en tillsyn, snarare än att åstadkomma bra lärande. Har skolan bara behöriga lärare, följer lagstiftning, regelverk och procedurer, blir det nog bra, tycks ansvariga tro.

Skolor kan fungera väl på olika sätt. Försöker man tvinga på folk ett standardiserat arbetssätt kan problem uppstå. I stället bör man försöka bedöma skolans resultat i sig, frikopplat från vilka formler man följer.

Han tycker att ledarskapet överbetonas inom skolan och är kritisk till ”experter” som framför framgångsformler för hur rektorn ska genomföra sitt uppdrag. Skolinspektionen hävdar till exempel i rapporten Rektors ledarskap att de rektorer som lyckas i sitt uppdrag genomför sitt uppdrag ”med en stark drivkraft som utgår från en idé om eleven i centrum”.

Vidare säger Skolinspektionen: ”De rektorer som leder sina skolor mot ökad måluppfyllelse arbetar tillsammans med sina medarbetare utifrån de nationella styrdokumenten med en gemensam, kommunicerad vision och tydliga insatser inom definierade förbättringsområden. Kvalitetsarbetet har en röd tråd. Kompetensutveckling är kopplad till förbättringsområdena, rektor har god legitimitet och höga, positiva förväntningar på lärare och elever.”

Mats Alvesson är inte imponerad.

– För den som tagit till sig detta budskap och menar sig följa det till punkt och pricka, är det troligt att skolan bedöms –både av en själv och Skolinspektionen – som framgångsrik. Men man kan lika gärna hävda motsatsen.

Hur menar du?

– Är det de nationella styrdokumenten eller eleven som står i centrum? Vilka av alla elever står i centrum? Det kan vara svårt att låta alla 25 i en klass göra så. Med vissa i centrum hamnar ju andra i periferin. Dessutom är det inte självklart om det är eleven eller lärandet som bör stå i centrum.

– Ofta är det väl kollektivet som bör – eller i praktiken måste – fokuseras. Att ha höga, positiva förväntningar låter ju tjusigt, men kanske vore det bättre att ha realistiska förväntningar.

Han menar att stolta visionsförklaringar ofta bara blir till tomma floskler och ifrågasätter om visionsmålen verkligen är styrande i så hög grad som många vill göra gällande.

– Rektorers vardag består främst av administration och olika brandkårsutryckningar. Tiden går åt till att följa lagar, göra allt rätt, undvika konflikter och så vidare. Många rektorer menar sig ha ingen eller ringa tid att göra besök i klassrum.

Hur tycker du skolor borde bedriva sitt förbättringsarbete?

– Skolans kvalitetsarbete borde inte styras av så många system och rutiner, policies och planer. Snarare att ”den röda tråden” i kvalitetsarbetet vore att låta skolledningen selektivt och ändamålsenligt ta tag i sådant som inte fungerar genom riktade insatser. Inte genom mallade lösningsformler.

Ur styrningssynpunkt är det viktigt att inte behandla alla skolor lika, utan tvärt om, variera stöd och krav efter förutsättningar. Att alla ska vara godkända i alla ämnen låter väl bra, men när detta är orealistiskt borde man kanske göra det bästa av situationen och hjälpa de svaga på några väl valda områden.

– En likvärdig skola låter bra, men att till exempel ha ett och samma krav på vidareutbildning för lärare, eller samma kvalitetsrutin eller dokumentationskrav på bra och dåliga skolor kan vara meningslöst.

Mats Alvesson tycker att man bör se upp med standardiserade lösningar och inte tro att framgång handlar om att följa ett visst recept till punkt och pricka. Han tror inte att det finns några universalrecept för vad som gör skolor effektiva.

– Skolor kan fungera väl på olika sätt. Försöker man tvinga på folk ett standardiserat arbetssätt kan problem uppstå. I stället bör man försöka bedöma skolans resultat i sig, frikopplat från vilka formler man följer.

– Framgångsrika skolor skiljer sig åt – en del präglas av att personalen är samlad kring en gemensam ideologi som alla tror på och arbetar efter. I andra fall accepterar man mer spridning och låter bra lärare agera mer självständigt.

Han tar ett exempel:

– I en skola med goda resultat upptäcktes att många tongivande lärare med bra kunskapsresultat inte följde läroplanen och riktlinjer för pedagogik. Försök att åtgärda detta ledde till stora konflikter och problem. Kanske hade det varit bättre att lärarna tillåtits fortsätta åstadkomma goda resultat utan försök att tvinga dem att följa en viss mall.

Men utvecklingen i stort har inte gått åt de hållet. Policyer, procedurer och rutiner i verksamheten medför försiktighet och skapar en tillvaro som går ut på att följa en plan eller ett regelverk, snarare än att tänka själv.

– Vi lever i rädslans kultur, att hantera problem efter eget omdöme utifrån egna erfarenheter blir allt mer sällsynt. Samhället av i dag präglas av starkt fokus på trygghet och risker. Skolan får sy­stem, rutiner och expertis för att på olika sätt hantera risker och nå säkerhet ifråga om allt som kan upplevas negativt.

Men denna ständiga strävan efter riskminimering är förstås inte riskfri utan problemskapande.

– Att ha en låg tolerans för avvikelser från det absolut korrekta medför i sin tur en ökad risk för att vi får en skola som blir övervakande och överbeskyddande. På så sätt urholkas elevernas motståndskraft mot tillvarons ofullständigheter. Vi får lättkränkta, rättighetstörstande elever som lätt hamnar i en offerposition. Vilket i sin tur leder till rektorer och lärare som blir väldigt försiktiga för att inte fastna i det finmaskiga nät som en rädslobejakande kultur skapat.

Jobbet går ut på att ha ryggen fri där risken för att ej ha följt regelverket till punkt och pricka gör att det blir svårt att uttrycka ens rimliga krav på elever eller personal.

– Jag tror det är viktigt att rektorer agerar med stort handlingsutrymme när ledningsingripanden är befogade. Jag poängterar behovet av att arbeta situationsanpassat och nyttja omdömet lika mycket som – eller mer – än att följa ett så kallat framgångsrecept.

En bra övning vore att be rektorer och lärare bedöma sin skola och jämföra självbilden med av skolförvaltningen gjord bedömning.

Men sådant kräver mod, kan vara riskfyllt och sluta med böter.

– Ja, men om det exempelvis inrättades en särskild vitesfond, en central budget, som kunde användas vid behov, skulle det ge en viss trygghet. Kanske vore det bättre att någon gång ta en sanktion än att lägga mycket stora resurser på dokumentation och annat som framför allt tjänar syftet att ha ryggen fri.

Utifrån Mats Alvessons undersökning är det svårt att få en uppfattning om exakt vilken betydelse rektorers ledarskapsinsatser har och hur starka spår de sätter i verksamheten. Att få grepp om det är komplicerat. Oavsett – rektorer bör ha en genomarbetad och realistisk syn på hur väl skolan, lärarlag, ämnen och enskilda anställda fungerar. Att ha god kunskap om detta vore en primär arbetsuppgift för ansvariga, säger Mats Alvesson.

– Det gäller rektorer och lärare men ifråga om skolor som helhet, kanske i ännu högre grad skolförvaltningar och skolkoncernledningar. Centrala myndigheter, som inte främst ser på framgångsformler och regelverksföljande, kunde också göra en insats här.

Hur skulle det praktiskt gå till för att få en rättvisande bild av skolans kvaliteter och brister?

– En bra övning vore att be rektorer och lärare bedöma sin skola och jämföra självbilden med av skolförvaltningen gjord bedömning. Skolförvaltningen kan också gå igenom alla skolor, kanske genom att ha kvalificerade externa personer – typ duktiga lärare – som gör oanmälda besök, och själv fastställa kvalitet och framgång. Hur fördelar sig alla på säg en 10-gradig skala?

Utifrån den betygsättningen skulle det sedan gå att följa upp uppenbara problemskolor. Det vill säga skolor med svagt elevunderlag eller befogade prickningar från tillsynsmyndigheter. Men även skolor som ytligt sett presterar väl – utifrån goda förutsättningar – men ändå underpresterar, bör kanske få särskild uppmärksamhet.

– Genom att fastställa, kommunicera och avkräva skolorna reella resultat – och samtidigt minska ner på regelverksstyrning, centralstyrd klåfingrighet och glädjefantasier kan verksamheterna starkt förbättras. Lämpligen börjar man med att säkra att kommuner, friskoleledningar och rektorer har koll på vad de åstadkommer och hur bra eller dålig skolan är i förhållande till förutsättningarna, säger han.