Elevhälsa svårt men viktigt

Ämnet engagerar helt klart.

– Ja, elevhälsa är ju hett nu, säger flera av de Chef & Ledarskap intervjuar för den här artikeln.

Psykisk ohälsa har blivit ett folkhälsoproblem i samhället och unga är inte skonade, tvärtom påverkar vuxenvärldens ohälsa ofta barn negativt. Skolan har som institution genomgått stora förändringar de två senaste decennierna, det påverkar personal, vilket i sin tur påverkar eleverna. Den stora flyktingvågen för fyra år sedan har inneburit påfrestningar, resursmässigt, kulturellt och socialt. Liksom npf-diagnoser och hemmasittarproblematiken.

2011 skrevs elevhälsoansvaret in i skollagen, men översiktligt och i ganska diffusa termer. I skollagen 2010:800, kap 2, §25 står: ”Elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Elevernas utveckling mot utbildningens mål ska stödjas.” Men vad innebär ”främst” och vad är tillräckligt ”hälsofrämjande”?

– Det är ett komplext problem med många professioner inblandade. Men nu börjar det komma fram många lärande exempel från olika håll om hur man kommer åt den samverkan som krävs. En del skolor har börjat få resultat av sitt sökande arbete, säger Sarah Neuman, expert på Specialpedagogiska skolmyndigheten, Spsm.

Här måste huvudmännen kliva in och ge en bra introduktion till nya rektorer i hur man organiserar elevhälsoarbetet och vilka tillgångar som finns.

Hon säger ”lärande” och inte ”goda” exempel av en anledning. Lokala förutsättningar är en nyckelfaktor när det gäller elevhälsa:

– Det går inte att kopiera och flytta en skolas arbetssätt till en annan, men man kan inspireras och lära av varandra.

På Specialpedagogiska skolmyndigheten har elevhälsa alltid stort fokus. Där tillhör det huvuduppgifterna och myndigheten ordnar både utbildningar i elevhälsoarbete och ger ut guidematerial och böcker. Vi ska återkomma till det.  Men låt oss först se på elevhälsan från fler synvinklar:

Hösten 2014 granskade Skolinspektionen elevhälsan på 25 skolor i 23 kommuner. Resultatet är nedslående. Inspektionen kom fram till att skolorna inte klarar sin uppgift med att stödja eleverna till god psykisk hälsa och motverka psykisk ohälsa. Framför allt fallerar det förebyggande arbete mot psykisk ohälsa.

Tillgången på elevhälso­personal är otillräcklig, konstaterar Skolinspektionen, framför allt saknas ofta psykolog. ”Mycket sällan” finns det en uttalad strategi och ett systematiskt utvecklingsarbete för elevhälsan. Det duger inte, hävdar Skolinspektionen och kräver bättring av rektorerna när det gäller långsiktighet och strategi för psykisk elevhälsa. Framför allt måste psykologers kompetens in i alla stadier av elevhälsoarbetet.

Problemet bekräftas av en rapport från SKL 2018. Även kommunerna som huvudmän ser utmaningar: den psykiska ohälsan bland elever ökar, det är svårare att rekrytera specialpedagoger och psykologer, det är svårare att säkerställa likvärdigheten mellan skolor. En ”övervägande majoritet av kommunerna” har sökt och beviljats statsbidrag för att förstärka elevhälsan.

Inte heller regeringen förnekar problemet. Förre skolministern Gustav Fridolin tillsatte en utredning redan 2017: Bättre möjligheter för elever i de obligatoriska skolformerna att nå de kunskapskrav som minst ska nås som skulle ha presenterats i januari i år. I de direktiven var ett uttalat krav: ”analysera hur elevhälsoarbetet kan utvecklas och föreslå insatser som kan bidra till att skapa ett mer aktivt och väl fungerande elevhälsoarbete och därmed stärka elevhälsans kompensatoriska roll”. Men sedan dess har direktiven utökats inte mindre än fyra gånger och utredningens deadline har förlängts till 20 februari 2020.

Ann-Charlotte Gavelin Rydman, ordförande för Lärarförbundet Skolledare, ser också tydliga tecken på att elevhälsoarbetet är det som rektorer tycker är svårt och söker stöd kring. Konferenser på ämnet blir snabbt fulltecknade, elevhälsoavsnittet i webbserien En rektors 100 första dagar har höga tittarsiffror.

– Många rektorer känner sig svältfödda på kunskap i ämnet. När jag lyssnar på våra medlemmar hör jag att det saknas förutsättningar för att bygga upp en bra organisation och kompetens på området, säger hon.

Ett så komplext och tvärprofessionellt ämne tar år att sätta stadiga former för. Många rektorer byter jobb innan de hinner få rutiner och stabilitet i elevhälsoarbetet. Även när man får det tar det relativt mycket tid och arbete för rektor. När roller och rutiner fungerar på ett bra sätt bedömer Ann-Charlotte Gavelin Rydman att det tar minst en halv arbetsdag varje vecka, eftersom rektor ofta är med på elevhälsoteamets möte.

– Om man ska göra det bra. Och det är särskilt viktigt att vara upplyst och påläst, det är väldigt centralt för eleverna, betonar hon, och kräver inte bara tid utan också ett bra samarbete med huvudmännen, särskilt som rektorer ofta är nya på jobbet.

– Här måste huvudmännen kliva in och ge en bra introduktion till nya rektorer i hur man organiserar elevhälsoarbetet och vilka resurser som finns för skolornas elevhälsor.

Skolverket har just avslutat ett treårigt regeringsuppdrag med syftet att utveckla skolornas elevhälsoarbete så att det stödjer lärandet. Under 2016, 2017 och 2018 delade Skolverket ut projektmedel på totalt 110,2 miljoner kronor till 168 skolhuvudmän för att utveckla det lokala hälsofrämjande elevhälsoarbetet.

Intresset var stort, 992 ansökningar kom in. Erfarenheterna ska spridas i en forskningsantologi som kommer ut i början av nästa år, och skrivs av Eva Hjörne och Roger Säljö på Göteborgs universitet.  Men i sin redovisning av uppdraget till regeringen lyfter Skolverket fram en del resultat redan nu. Det kan konstateras att viljan är god i och med alla ansökningar och att ”uppfinningsrikedomen och innovationsbenägenheten imponerade”.

Man konstaterar också att effektivt förebyggande elevhälsoarbete kräver samverkan mellan elevhälsan, lärare, rektor, föräldrar och elever och att det till stor del handlar om att sätta en god kultur. I projekten har det strävats efter att knyta hälsoarbetet nära undervisningen, och oavsett vad forskarna i Göteborg kommer fram till har insatsen åtminstone gett blodad tand och en större drivkraft när det gäller att få till ett långsiktigt och strategiskt elevhälsoarbete bland huvudmän och skolledare.

Tvärprofessionellt samarbete är ett annat nyckelbegrepp, samverkan mellan lärare och sjuksköterska, skolpsykolog, specialpedagoger, ja, all personal i skolan. Men just det är inte så lätt att få till. Ann-Charlotte Gavelin Rydman ser två huvudutmaningar:

– Tillgången till elevhälsoteamet är bristande och rektors förutsättningar att leda elevhälsoarbetet är begränsad.

Å ena sidan ska rektor kunna bygga sin egen organisation, men å andra sidan gäller det inte alltid hela elevhälsan. Delar får man ibland tilldelad av huvudmannen centralt, exempelvis psykologisk kompetens

–Det är svårare när jag har begränsad tillgång till professioner som enligt lag ingår i elevhälsan och behöver ta hänsyn till deras schema och chefer. För att kunna planera det tvärprofessionella arbetet behöver jag veta när jag har tillgång till personalen.

Resultatet blir att man aldrig kommer till det stödjande och förebyggande. När mer eller mindre akuta ärenden är klara är elevhälsoteamets tid på skolan slut.

Helena Olivestam Torold, verksamhetsutvecklare på Skolinspektionen ser samma problem:

– Man hinner aldrig till det förebyggande för att man blir fast i alla brandkårsutryckningar. Men det senaste året har kommuner sagt att elevhälsan bara ska jobba förebyggande, att det inte finns utrymme för särskilda åtgärder. Det blir ju lika tokigt det. Det verkar svårt att få till det här med både och, säger hon.

Enligt henne är elevhälsan fortfarande en av Skolinspektionens vanligaste kritikpunkter i tillsynsärenden. Under årets första halvår granskades 69 grundskolor av inspektionen. 30 av dem, 43 procent, fick nedslag på ”arbetet att förebygga och arbeta hälsofrämjande och stödja elevens utveckling mot utbildningens mål”. Men inspektionen ser också att skolorna inte alltid får de resurser arbetet kräver. Första halvåret i år granskades också 50 skolhuvudmän. Nio av dem, 18 procent, kritiserades för att inte ge tillräckliga resurser till elevhälsa.

– I nästan alla fall åtgärdar huvudmännen bristerna, men tyvärr återuppstår ofta problemen några år senare, säger Helena Olivestam Torold, som också lyfter att personalomsättning både bland rektorer och kommunala tjänstemän är ett stort problem:

– Mycket av det här arbetet handlar om att bygga förtroende och relationer med eleverna.

Det kräver förtroende och relationer mellan alla vuxna som deltar. Och det bör då vara samtliga som jobbar i skolan, utifrån sin profession. Det för oss tillbaka till Spsm där Sarah Neuman och Erica Sjöberg är rådgivare. De har en mängd material till stöd för elevhälsoarbete. Bland annat en digital kurs som rektorer och elevhälsoteam går tillsammans. 800 skolor har gått den årslånga kursen under de fem år den funnits.

– Vi ser många exempel på hur skolor kommer framåt i sitt elevhälsoarbete. Utmaningen är att få det hållbart över tid när det är stor personalomsättning, säger Sarah Neuman.

– Tid är alltid en bristvara som rektorer behöver få hjälp av huvudmannen att avsätta tillsammans med elevhälsoteamet. Det viktiga är att få stöd till det som behövs på just min skola, ibland ramlar centralt stöd ner i knät uppifrån, men varje rektor behöver organisera för elevhälsan utifrån sin lokala kontext, säger Erica Sjöberg, som lyfter fram att själva arbetet i sig är ett lärande för organisationen:

– Det är hela grejen. Att tillsammans utveckla arbetssätt som organisationen kan använda i det vardagliga arbetet på just vår skola.

Sarah Neuman inflikar att inte heller en skolledare måste kunna allt: elevhälsoteamet är rektors resurs i hälsoarbetet. För det är inte bara så att elever måste må bra för att lära sig. Det går åt andra hållet också, elever mår bra av att lära sig:

– Att klara skolan är en otroligt viktig skyddsfaktor för en livslång hälsa, säger hon.