Skola under attack

Allt började den 18 december 2017. Nej, det är inte sant. Att Lorensbergaskolans jullunch skulle avbrytas av att några nazister skanderade vid skolgårdens gräns visste ingen i förväg. Men skolans ledning hade känt på sig att något var på gång.

Häri ligger möjligen också kärnan i ledarskapet på skolan; en ständig omvärldsanalys, att inte blunda för problem samt att ha en krisplanering med tydliga rutiner. Det sistnämnda satt i Göran Törnqvists, skolans rektor, ryggrad när han sprang ner genom skolan samtidigt som han ringde kommunens säkerhetsavdelning och polisen.

– Där stod ett 15-tal kakiklädda män som skanderade slagord i megafoner, skickade knallskott, sirener och rökfacklor. De stod på rad, exakt där gränsen för skolgården går, invid busskuren.

Vi går ut från Lorensbergaskolan i Ludvika, en högstadieskola med nära 400 elever. Det har gått 1,5 år men det är fortfarande laddat:

– Vi var under attack och det var en verklig chock för oss. Jag fick börja med att säga till min kollega Madelene Goldmann att gå tillbaka in, sedan försöka be nyfikna elever att också gå tillbaka. Samtidigt försökte männen provocera mig, säger Göran.

Genom det här har jag lärt mig att inte stänga inne allt och tro att jag är stark ensam.

Allt hade startat i en konflikt på skolan mellan en pojke med svensk bakgrund och en flicka med utländsk bakgrund. Det hela eskalerade när flickans äldre bror kom till skolan och slog ner en pojke. Saken polisanmäldes och pojken som slog blev dömd.

En nyckel i att hantera konflikter är att agera rätt från början. Göran visste vad han skulle göra, vittnade under rättegången och skrev sedan personliga brev till vårdnadshavarna. Dessa brev citerades sedan i hånfulla sammanhang på de högerextremas hemsidor. Även Madelene, blev allt mer kränkt på nätet. Dessa följder hade inte gått att förutse.

– Det är tråkigt att som kvinnlig chef, och med mitt judiskt klingande efternamn, behöva ta sån här skit på 2000-talet. Nu med lite distans går det något lättare att hålla hoten ifrån mig men jag blev oerhört skrämd när jag förstod att de visste var jag var, vad jag följde på Facebook och försökte kontakta personer i min familj. Men jag har också blivit stärkt. Vi gör skillnad i det dagliga slitet. Det känner jag.

Hon hade bara varit rektor i ett år, innan hade hon varit arbetslagsledare och förstelärare, när bråken startade.

Hur tänkte du?

– Det var aldrig, trots allt som hände, ett alternativ att sluta. Jag har hela vägen känt mig stark och Göran och jag har stöttat varandra.

Det delade ledarskapet växte fram och har haft stora fördelar för dem. De talar om sig själva som ett dream team. Göran är rektor och Madelene biträdande rektor men det finns ingen hierarki mellan dem.

– Vi tvingades verkligen jobba med vårt ledarskap. Vi behövde skapa ett tryggt ledarskap och vara enade utåt. Och vi har en gemensam grundsyn och pedagogisk syn även om vi ibland har olika idéer, säger Madelene och fortsätter:

– Och vi älskar formativ bedömning, att det handlar om totalen och inte bara provresultat.

De kände också att de inte stod ensamma. Säkerhetstjänsten, företagshälsan, föräldrar, det lokala facket och skolans elevstyrelse stod för en motvikt. Och de fick mängder med brev från hela Europa med stöd.

– Elevstyrelsen har varit fantastisk, de svarade med kärleksbudskap. När nazisterna satte upp dekaler runt om i stan satte elever upp lappar med kärleksbudskap, säger Madelene.

Göran fyller i:

– Det var fantastiskt sköna hälsningar från många som på olika sätt också utsatts för hot.

Men det var samtidigt njuggt från kommunens ledning och lokalmedia. Vi vet ju att det bor mellan 40 och 50 nazister i trakten. Det är inte många och det gick verkligen inte bra i valet för dem. Men de hörs.

I februari 2018, två månader efter incidenten vid skolgården, ringde Dagens Nyheter och ville göra intervjuer med de två skolledarna. De sa ja och i april publicerades ett stort reportage. Genomslaget var enormt.

– Helt plötsligt började det hända saker, säger Göran.

En av ledarskribenterna på Dalarnas tidningar bjöd in till en sammankomst vid 1 maj i Ludvika som motvikt mot den demonstration som de högerextrema skulle ha. Anslutningen var mycket god med lokala företrädare för de största arbetsgivarna, ABB och Spendrups, kyrkan, idrottsrörelsen och folkrörelserna samt Hédi Fried, förintelseöverlevare och författare.

– Det kändes fantastiskt och jag har så starka känslor kring detta, säger Göran som fortfarande blir rörd när han tänker på detta stora möte.

Vid den här tiden började även lokalmedia skriva om frågorna.

– Men det tog sin tid, först väcktes intresset på nationell nivå, sedan regionalt och sist lokalt. Det här var en rannsakans tid i medierna tror jag.

Han och Madelene bestämde sig för att hålla sig i bakgrunden. De hade stått pall och behövde inte driva på så hårt längre.

Vi talar en stund kring att många i Sverige har saknat verktyg att möta extremister. Och som en följd blev kanske intresset extra stort kring Ludvika och de två rektorernas förhållningssätt. Ett förhållningssätt som bottnar i att det inte går att vinna debatter med extremister. Göran berättar hur han själv gjort misstaget, som samhällskunskapslärare, att trycka ner en kille med argument. Sånt skapar i stället nazister, menar han, och refererar till samma resonemang som Christer Mattsson, Segerstedtinstitutet, använder.

– Jag har lärt mig att lyssna och tala mera med eleverna. Och om vi visar vår värdegrund och möter dem med tid och kärlek kan vi vinna tillbaka dem, säger han.

Både han och Madelene är ute i skolan så mycket de hinner. Madelene tycker det är det viktigaste i arbetet och i ledarskapet:

– Att alltid våga ta snacket och finnas där som ett alternativ till de destruktiva krafter som finns i samhället. Våga stå upp för det som är rätt och aldrig backa. Jag är en stark kvinna som är stolt över den jag är och ingen ska kunna ändra på det.

Men hon förstod också snabbt att hon behövde hjälp för att orka när det var som värst. Och det är ett råd hon vill ge andra:

– Man ska ta hjälp och våga prata om det man känner. Jag har pratat mycket med min familj och vänner men också fått professionella samtal via företagshälsan. Man kanske inte tror att man behöver det men det är en ovärderlig hjälp.

Göran valde att avvakta:

–  Jag tyckte inte alls jag behövde gå och prata med någon. Jag är liksom man och fast i att jag klarar mig själv. Men jag gick till slut och brakade ihop direkt. Genom det här har jag lärt mig att inte stänga inne allt och tro att jag är stark ensam. Men det var min reptilhjärna som tog över.

Han tycker att han som följd fått mer struktur över hela sin tillvaro och förstått att han inte måste utsätta sig för onödiga risker.

– Det är viktigt att stanna upp lite och tänka efter.

Vad har förvånat er mest?

– Att det tog så långt tid att få med sig Ludvikafolket. De ville liksom inte tro att det var så här illa. Men i dag får vi ett fantastiskt gensvar, säger Göran.

Mediaintresset för Ludvika har varit mycket stort.

Och här är vi i dag, hur orkar ni ta emot ännu en journalist och fotograf?

– Det var inte självklart från början men vi anser att vi öppet måste kunna tala om samhällsproblem. Och vi vet att fler skolledare kommer att möta liknande situationer förr eller senare, säger Göran.

Vägen hit har dock inte varit helt enkel. De två skolledarna blev från början tillsagda av bland annat lokala politiker att inte prata med media.

– Men vi tror båda att det är med en öppen demokratisk retorik som extremism ska mötas. Oavsett om det är högerextremister eller andra extrema rörelser.

Göran tycker att det ingår i ledarskapet att ibland fatta obekväma beslut, att gå mot strömmen och inte alltid göra som vi blir tillsagda.

– Men vi ser noga till att ha ekonomin i balans för då kan ingen säga något. Vi har heller aldrig dolda agendor. Är det för jävligt så säger vi det, säger han.

När det var som mest turbulent kring skolan skulle lärarna samtidigt undervisa eleverna i källkritik. Det var mitt i valrörelsen. Detta blev en ny utmaning i Ludvika. Alla partier stod på offentlig plats för att tala om sin politik, även högerextremisterna stod där varje dag i flera månader.

– Det här är svårt att förstå för dem som inte sett det i verkligheten. De skapade en hatisk stämning och vi tyckte att de avslöjade sig själva. Men samtidigt var vi tvungna att möta det. Vi talade mycket med våra SO-lärare som var oroliga. En av dem gick dit med sina elever.

Vid ett tillfälle gick fyra elever fram till Nordfront och frågade efter deras partiprogram, tre av dem fick var sitt men inte den fjärde, en färgad flicka. De frågade också om hbtq och hur partiet ser på dessa frågor. Svaret blev att ”de inte är värda nåt”.

– Eleverna var verkligen chockade efteråt. Sedan är det klart att alla elever inte tycker som vi, det kan vi inte ändra på, men vi måste stå för en motvikt.

I dag är de båda ute och föreläser en del om arbetet mot rasism.

Vilka råd vill ni ge andra skolledare?

– Att ha en tydlig struktur och rutiner för hur man ska hantera rasism, extremism och kränkningar. Satsa på kommunikationen mellan lärare, elever och föräldrar. Och jobba mycket ute bland eleverna. Vi tar statens uppdrag med det pedagogiska ledarskapet på allvar. Vi är närvarande ledare och jag tror att det skapat ett slags respekt som vi har nytta av, säger Göran.

Lorensbergaskolans plan mot kränkande behandling är i dag omarbetad, mer koncis och lätt att hitta i. Det har varit en viktig del i arbetet.

– Det är inte bara ett fint papper med vackra ord, säger Madelene.

Det har gått 1,5 år sedan attacken mot skolan. Det finns ett före och efter. De två skolledarna säger att de aldrig kommer att bli samma personer som innan. På det konkreta planet rör de sig på ett annat sätt. Vill inte möta extremisterna ensamma. Men kanske den största förändringen skett på insidan:

– Jag är inte samma person i dag. Men jag är faktiskt mest positiv, jag märker att det går att göra skillnad, i vardagen, säger Göran.

Madelene berättar om tonårstjejerna som ofta hamnar hos henne. Som är osäkra och blir matade med budskap från olika håll. Dels från skolan och dels från andra hållet där de säger att de inte ska lita på henne.

– Det är så viktigt att ungdomar känner att vi lyssnar på dem. Och sedan inte talar om vad som är rätt och fel. Visst tar det tid, men jag låter pappershögarna vänta, säger hon.

Göran instämmer:

– När vi är ute bland eleverna och pratar blir det också mindre jobb på sikt. De har svårare för att komma till vårt kontor.