Carlonberg: Tar du lagen i egna händer?

När får man ta lagen i egna händer? a) Aldrig b) När det behövs, så länge ingen annan blir skadad c) Efter 18 minuters väntan. Fundera över svarsalternativen medan du fortsätter att läsa.

Foten tar ett uppgivet kliv mot trampan och cyklar iväg med mig till jobbet. Tankarna är tyngda. Att läsa morgontidningen i dessa tider är som att äta sten till frukost. Reportagen landar som svårsmälta klumpar i magen. Inte ens kaffet rår på vanmaktens energislukande vakuum. Det är många stora svåra frågor i vår värld. Och så har bommarna gått ner vid järnvägsöverfarten! 

Det står folk och väntar. Om de väntat en stund går nog bommarna upp strax. Det brukar de göra. Men inte i dag. Bommarna verkar också lite uppgivna och har kanske börjat strejka för att få till en förändring. Jag parkerar världsfrågorna och dyker ner i skolledarens vardag. Nu passar det bra att ringa ett viktigt samtal till Fönster-Niklas medan jag ändå väntar. Skolan ska få nya bättre fönster, snickaren tog bort de gamla och ersatte dem med plastskydd så länge, vilket resulterade i en hysterisk kakafoni när undervisningen satte igång med gitarr, trummor, saxofon, rockgrupp och fiol!

Under samtalet med Fönster-Niklas iakttar jag intresserat reaktionerna hos de väntande morgonpendlarna som irriterat stampar och tittar på klockan. Några rycker på axlarna och väljer att hitta en annan väg längre bort. Pendeltåg och SJ-tåg kommer och går, ett står stilla längre bort och väntar på klarsignal. Undrar hur länge det dröjer tills folk tar saken i egna händer och beslutar sig för att passera under bommarna? Det dröjer inte så länge. Några kikar försiktigt, böjer sig under bommen och trippar över. Fler följer efter. En ilsken tågsignal signalerar att lokföraren ser fara å färde och folket springer snabbt undan från spåret. Har ett annat telefonsamtal att ringa och passar på att göra det. Övar mig på att vara i nuet. Tankarna glider vidare ut i associationer kring att fatta egna beslut som sätter sig över lagen. Rosa Parks val där på bussen i Alabama 1955 möter klimataktivisterna som limmar fast sig vägkorsningen i centrala Stockholm. I boken ”Civil olydnad – en dialog”, av Per Herngren, skriver han: ”Civil olydnad är alltid en politisk handling. Den går utöver deltagarnas privata intressen. Syftet kan vara att rätta till en enstaka felaktighet eller att skapa en rörelse för mer revolutionerande förändring.”

Jag tittar roat på dramat runt mig och noterar plötsligt att ett SJ-tåg passerar på väg till en stad där min dotter jobbar och jag får lust att prata med henne. Hon jobbar också som skolledare och är säkert på väg till sitt jobb. Trots att hon står med ena foten i dörren hinner vi få ett oväntat bra samtal. Tolv minuters kvalitetstid där vi byter tankar kring ledarskap, arbetsmiljö och skollivets vardag. Men nu orkar jag inte vänta vid bommarna längre utan väljer en annan väg. Det är bra att utsätta hjärnan för nya vägar och variera sig från de vanliga hjulspåren. Jag tar inte lagen i egna händer och kryper under bommarna. Det är så krångligt med cykeln. Hade jag gjort det i dag hade jag inte fått det goda samtalet med min dotter, jag hade inte övat mig på att vila i nuet och jag hade inte fått de intressanta tankarna som blev stoff till den här krönikan.

Vilket svarsalternativ tog du?

Inger Carlonberg är rektor på Solna kulturskola