Debatt: ”Skolledare får ett orimligt ansvar för elevernas hälsa”

Som långvarig förespråkare för en helhetssyn på elevens välmående vill jag lyfta en angelägen fråga till debatt: hur förväntas skolledare, med sitt redan alltmer komplexa och omfattande uppdrag, också ansvara för elevernas hälsa trots avsaknad av medicinsk utbildning? I ljuset av tidigare publicerade artiklar, inklusive min debatt i Vi Lärare med rubriken "Skolöverläkaren: Jag håller med – avveckla elevhälsan" och repliken i Dagens Nyheter "Hälsovården får inte ta slut när barn börjar i skolan", vill jag nu rikta fokus på skolledarnas roll.

År 2010 trädde en ny skollag i kraft, en lag som många trodde skulle förstärka elevhälsan. Tyvärr ser vi idag att den snarare har urholkat skolhälsovården, vilket jag utförligt beskriver i min bok ”Skolhälsovården som försvann och de ödesdigra konsekvenserna av skollagen 2010”.

”Begreppen vård och hälsa blandas”

Kanske var det ”Vägledningen till elevhälsa 2016” skriven av Socialstyrelsen och Skolverket, som medvetet /omedvetet blev otydlig? Begreppen vård och hälsa blandas. Därtill den till synes märkliga uppgiften att läraren nu är den som först skall möta barns oro och inte längre skolsköterskan.

Hur kan det vara möjligt att rektorn accepterar detta nya psykosociala ansvaret för sina pedagoger? Hur kunde lärarna acceptera att bli "skolsköterska light" och få mentorskap över barns psykiska och fysiska mående? Har inget fackförbund protesterat mot en sån arbetsuppgift långt från lärarens pedagoguppdrag? Tidigare var det, enligt skollagarna från 1944 till 2010, var det till skolsköterskan dit alla personalkategorier i skolan skickade barn  vid första möte om oro om barns hälsa.

Att förut i skolan ha en självständig enhet skolhälsovården som med en skolöverläkare hade ansvaret för barns fysiska och psykiska mående och var ett lokalt folkhälsoinstitut i skolan och samverkade med skolledaren, så delades barns hälsa av såväl utbildningsdepartementet som socialdepartementet.

”Rysk roulette med barns hälsa”

I min artikel publicerad i Altinget den 9 februari 2023 beskrivs situationen som en form av rysk roulett med barns hälsa. När skolhälsovården övergavs, försvann en central del av det system som säkerställde att barnens fysiska och psykiska hälsa följdes upp under skolgången. Det här skapar enorma risker, där barn med osynliga eller långsamma hälsoproblem inte identifieras förrän det är för sent. Skolhälsovården var tidigare en stabil och strukturerad del av skolan som kunde agera som en skyddsmekanism – en funktion som idag saknas i den svenska modellen. Bristen på en helhetssyn innebär att skolledare och lärare ensamma förväntas hantera konsekvenserna. I samma artikel framhålls även att bristen på skolsköterskor och medicinskt ansvarig personal ytterligare underminerar säkerheten för barnen och bidrar till en ohållbar situation.

Brister i dagens svenska modell, där vårdkedjan avslutas med BVC, innebär att många barn lämnas utan det stöd de behöver under skolgången. Detta påverkar inte bara deras hälsa utan också deras förutsättningar att klara skolan och livet i stort.

Ett exempel från Finland

En modell som Sverige kan inspireras av är Finland, där skolhälsovården är en tydlig och integrerad del av skolan. Finland har satsat på att tillhandahålla omfattande hälsovård för elever, med dedikerade skolsköterskor och läkare som samarbetar nära med lärare och skolledare. Detta har resulterat i att elever får stöd tidigt, innan problemen eskalerar, och det avlastar samtidigt skolledarna genom att tydliggöra ansvarsfördelningen.

Sverige borde gå i samma riktning och återupprätta en liknande struktur. Det är dags att erkänna att skolbarns psykiska och fysiska hälsa är en ödesfråga för vår framtid.

”Skolledare måste ha komplementet skolhälsovård”

Varför ökar psykisk ohälsa bland skolbarn och varför ökar sjukskrivningar bland yngre svenskar? I egenskap att ha varit skolläkare sedan 70-talet är det uppenbart att det sammanfaller med skollagen 2010 då  preventiv vård, första linjens vård och första linjens BUP avskaffades!! Lägg därtill till att skolhälsovården också var ett lokalt folkhälsoinstitut, som i skolan kunde informera om problem i samhället. På 80-talet var det AIDS, på 90-talet rökning. Hade vi haft kvar skolhälsovård hade det varit mobilanvändning och skärmtid som varit fokus.

Om vi ska lyckas skapa en skola där både elever och personal kan blomstra, måste vi ta itu med dessa strukturella problem. Skolledarnas otroliga arbetsinsats måste ha komplementet skolhälsovården så WHO:s riktlinjer att alla barn får återkommande kontroller uppfylls och barns individuella behov blir säkerställda även under skolgång, precis som barnkonventionen stipulerar.

Sophie Ekman Wretlind, skolöverläkare emerita, medicine hedersdoktor, Karolinska institutet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Skolledaren.