Krönika: När HR ska stötta men riskerar att styra

LÄS ÄVEN: Krönika: Därför är det viktigt att vara kollega – även som chef

Jag läste nyligen och tänkte på något som många chefer känner men sällan säger: gränsen mellan stöd och kontroll.

Vi pratar ofta om HR-stöd till chefer. Det låter toppen. Men vad betyder det egentligen? När är stöd verkligen stöd – och när blir det kontroll?

Som rektor har jag ansvar för elever, personal, ekonomi och arbetsmiljö. Jag behöver stöd som gör skillnad på riktigt. Och om jag får vara ärlig: det stöd som gör störst skillnad handlar inte om att få veta hur jag ska skriva ett anställningsavtal, annonsera en tjänst eller lägga upp en process i HR-systemet. Det handlar om att någon faktiskt gör det – skriver, skickar, publicerar.

Praktiskt stöd. Administrativ avlastning. Det saknas ofta. Det tar tid från ledarskapet men ger inget värde om jag ska göra allt själv.

”Vi har en stark kultur av ansvar i skolan”

Jag läste och tänkte på Wiik & Nordén (Högskolan i Borås, 13 juni 2025). De konstaterar att chefer ofta efterfrågar just administrativ avlastning, mer än råd om hur man ska göra saker.

Här blir gränsen tydlig. När HR fungerar som administrativ eller juridisk funktion fyller det en viktig roll. Men när samma funktion börjar agera som om chefens omdöme vore ett problem, tappar stödet kraft.

I skolan har vi en stark kultur av ansvar. Vi löser saker själva, ofta under press. Då reagerar vi när någon tar över. Inte för att det finns illvilja, men för att dynamiken förändras.

Särskilt rektorer som jobbat ett tag blir bra på personalfrågor. Vi är nämligen ansvariga för allt från rekrytering, kompetensutveckling, rehabilitering och disciplinära åtgärder till att avsluta anställningar på olika sätt. Men vi är också bra på att leda människor. Vi löser mellanmänskliga bekymmer pragmatiskt, firar kollegors 50-årsdagar, gläds när någon får barn – och håller tyst minut när livet tar slut. Vi kan folk, för vi jobbar med folk.

”Många chefer skulle må bättre av kollegialt stöd”

Vi berättar inte för andra hur de ska göra, vi gör utifrån kontext och person. Och det gäller också elever och vårdnadshavare. Det är färdighetsträning varje dag. Kanske kan man till och med säga att en rektor är en sorts HR-specialist i praktiken.

Det blir tydligt när HR-stöd aktiveras först efter att något gått snett. Då blir stödet reaktivt, tonen ändras, och det känns mer som korrigering än som lärande. Som att organisationen säger: “Vi måste kontrollera att du gör rätt” i stället för: “Vi tror på dig och finns här om du behöver oss.”

Jag undrar ibland varför rektorers skolchefer inte är de som i första hand får frågan, utan att det i stället går i sidled till en HR-funktion som inte sällan saknar erfarenhet av skolans verklighet.

Många chefer skulle må bättre av kollegialt stöd. Samtal med andra som delar villkoren. Som vet vad det innebär att balansera uppdrag, personal, föräldrar och förvaltning. Det stödet träffar bättre än något dokument eller riktlinje.

”Kontroll kommer ur misstro”

Att veta vad som ska göras är en sak. Att förstå hur man gör det i praktiken är något helt annat. I ett kaotiskt klassrum, eller bland trötta medarbetare, blir det avgörande.

Stöd som stärker kommer alltid ur tillit. Kontroll kommer ur misstro. Vi behöver båda – men i rätt proportion, och med respekt för att chefer också är specialister.

När HR och chefer hittar balansen blir organisationen klokare. När de inte gör det, skapas övervakning. Det gynnar varken verksamhet, arbetsmiljö eller elever.

Kanske handlar frågan inte om hur mycket stöd vi behöver, utan vilket slags stöd vi faktiskt har nytta av. Och vem som ska ge det.

Anna Lena Oscarson, rektor, skyddsombud och lokal ordförande för Sveriges Skolledare i Heby kommun