Krönika: När eleven tystnar ökar vårt ansvar

LÄS ÄVEN: Hon är rektorn på makthavarlistan: ”En röst som behöver bli hörd”

Det finns stunder i skolans värld som etsar sig fast. En bar blick från en elev som flackar undan. En kropp som krymper ihop. Ett barn som inte längre skrattar i korridoren. En elev som inte längre dyker upp. En annan som avstår idrotten. I de ögonblicken talar tystnaden högre än alla ord i ordboken. Och du och jag, som leder skolor, måste våga höra de tysta skriken och ropen på hjälp. Har du dessutom inte känt det i magen själv under din egen skoltid så kan det vara svårt att förstå.

Kära rektor, du vet precis vad jag menar. Du har suttit i elevhälsomöten där siffror radas upp, där åtgärdsprogram skrivs och där man försöker pussla ihop ett system för att fånga elever som faller. Där delegering är huvudfokus för att känslan av att du ska räcka till ska infinna sig men den eviga budgetfrågan dyker upp om och om igen. Du har mottagit samtalet från den uppgivna föräldern, vars tillvaro är upp och nervänt, med en bedjande röst om att du ska fatta erforderliga beslut som bidrar till trygghet. Du har säkerligen stått i korridorerna och känt tyngden i ansvaret som du faktiskt bär. Du har eventuellt kommit till insikt om att du inte kan täcka på alla plan och att uppdraget inte blir lättare, men har du ställt dig frågan hur du utmanar dig själv i att bli modigare?

Mod som ledarskapets kärna

Att vara skolledare handlar inte bara om en box paketerat av struktur, organisering, budget, resultat och systematik – även om allt det är avgörande. Det handlar lika mycket om mjuka värden och att våga leda med mod. Mod att se det vi helst skulle blunda för. Mod att stå upp för barn som inte har någon annan som kämpar för dem. Mod att ifrågasätta traditioner, rutiner och bekvämligheter som egentligen inte tjänar elevernas bästa och genom det våga leda i förändring och mot förbättring.

Det är lätt att prata om psykisk ohälsa bland barn och unga som ett nytt fenomen. Vissa påstår att det är en bredare samhällsfråga, andra att det börjar i hemmet. Oavsett vem eller vilka vi pekar emot står det en person bakom som inte är ”enbart det som nu är nytt på tapeten.” Barn har alltid kämpat med ensamhet, press och utsatthet. Idag är det tydligare, synligare och konsekvenserna slår hårdare. Två parallella världar förstärker slaget: skolans värld och den digitala världen. Den ena världen utesluter inte den andra. De existerar parallellt och omlott. I båda dessa förväntas eleverna prestera, passa in och leva upp till krav. I båda kan de också misslyckas och falla. Hårt. Utan att någon tar emot. I båda kan vuxna vara helt ovetandes om vad som pågår. Vilket vi ofta är.  Det är där eleverna befinner sig. Inte som när du och jag var unga, utomhus på gården.

Mitt eget bränsle

När jag klev in i skolledarskapet bar jag med mig något mer än en titel. Jag bar med mig känslan av utanförskap i magen. Jag visste hur det var att sitta på toaletten och läsa varje ristning på väggen för att slippa klassrummets blickar och kommentarer. Lärarna gick inte runt och letade efter en. Jag visste hur det kändes att ropa utan att någon hörde, att få smaka på en macka med rasism som pålägg och att försöka passa in i en värld där ens namn, ens bakgrund och ens energi aldrig riktigt fick ta plats. Jag är född och uppvuxen i Sverige men blev allt för ofta ombedd att ”åka tillbaka dit jag kom ifrån”.  Jag bar mina föräldrars drömmar om utbildning i min ryggsäck, att göra familjen stolt och lyckas med skolan - samtidigt som jag slogs mot en bokstavskombination som ingen såg och hjälpte mig navigera. Hyperaktivitet och understimulans gick hand i hand med ambition. Jag hoppade upp en klass. ”Du är så ambitiös.” Sviken av vuxna i skolan, sökandes efter vänner och frånvarande elevhälsa blev i stället min barndom och mina erfarenheter, mitt personliga bränsle.

Inget barn ska behöva må som jag mådde. Färdiglegitimerad lärare vid 22 års ålder fick jag omfamna min första klass och sprida ut mina vingar med all min kraft. Tio år in i yrket öppnades dörren för ett skolledarskap. Jag klev in. Nu fick jag förvalta, förändra och påverka kring sådant som är viktigt och på riktigt. Kraven på mig själv var givetvis höga. Varje dag åker jag till jobbet med inställningen att jag ska försöka göra så gott jag kan, mer än så kan jag inte göra.

Hållbart ledarskap blev en kärnfråga för att orka och varje dag, i bilen på väg hem, ställer jag därför självreflekterande frågor: ”Vad hade jag kunnat göra bättre idag?” ”Vad bör jag förändra imorgon” och ”vad ska jag släppa taget om, på en gång?”

Skolledare. Verkligheten slår hårt. Plötsligt var ledarskapet inte bara drömmar drivna av bränsle. Det var struktur, resultat, analys, statistik, system och deadlines. Det var elevhälsoteam som väntade svar och behövde om vägledning, lärare som bad om stöd, team som skulle ledas, vårdnadshavare som krävde trygghet och elever som inte skulle svikas. Min inre drivkraft fick möta en yttre verklighet och det var där jag insåg att jag behövde bli modigare.

Mönster vi inte får blunda för

Psykisk ohälsa är inte alltid dramatisk. Ofta är den tyst.

• Det kan vara eleven som alltid är närvarande, men som långsamt bleknar bort.
• Det kan vara utbrotten som vi tolkar som trots, men som egentligen är panik.
• Det kan vara barnet som låser dörren och långsamt stänger ute världen, medan vi vuxna skickar frånvaromeddelanden i stället för livlinor.
• Det kan vara de perfekta betygen och det alltid leende ansiktet som förtränger känslan av otillräcklighet och prestationsångest.
• Det kan vara känslan av misslyckande. Antalet frånvarodagar som styr. Rädslan att återgå in till det sociala maktspelet, klassrummet. Den sociala skräcken att möta blickar och kommentarer.
• Det kan vara ångesten av att inte passa in i en mall, i en given struktur eller i en norm.

Klumpen i magen är påtaglig för många elever som går till skolan med tunga steg medvetandes om att de ännu en dag kommer vara osynliga. Eller synliga på fel sätt. Utsatta. Kommenterade. Exkluderade. Mobbning och utanförskap är inte ett trendigt projekt. Det är inte en flashig affischkampanj eller ett snyggt värdegrundsord i entrén. Mobbning är en blick, en tystnad, ett skratt vid fel tillfälle. Det sker i skuggorna, i det sociala samspelet där barn snabbt lär sig vem som får plats och vem som ska tryckas bort. Att aktivt motverka mobbning är en medveten handling som du och din personal behöver göra varje dag. Ja, du läste rätt: varje dag. Hur? Med ögon i nacken, tentakler på helspänn och in zoomade parabolöron behöver du ha kunskap om sociala medier, spelen eleverna spelar, chattrummen som florerar, apparna som trendar, challenges som är virala, ord som sårar och handlingar som skaver. Du behöver leda med förståelse för det åldersadekvata sammanhanget. Mobbning sker oftast i det tysta, är du beredd att lyssna?

Vi måste förstå båda världarna

Barn idag kämpar inte bara i klassrummet. De kämpar i en global jämförelsekultur. I deras flöden rullar bilder av perfekta kroppar, framgång och status. I flödet florerar en kultur om att skolan inte är så jätteviktig, att pengar är makt och ständiga influerande uppmaningar gör avtryck om vilken mat som ska ätas, vilken musik som ska lyssnas på och vilka kläder som ska bäras. I den världen lyser uppmaningarnas vägledande ord starkare än vad föräldrarnas fostran lyckas göra. När en fjortonåring säger ”alla andra ser ut så” spelar det ingen roll att du, som vuxen, vet att det är ett filter. För eleven är det verkligt.  När en tioåring har svårt att kliva in i korridoren efter en spelkväll med klasskamraterna där kränkningarna skett via spelet, är det lika smärtsamt som hånet på skolgården. Det är lika verkligt, två parallella världar som går omlott. Det som händer hemma, det händer även i skolan och vice versa.

Om elevens hälsa ska främjas i skolan kan vi inte blunda för uteblivna likes, emojis och bilder som skickats runt via Snapchat. Idag är det skillnad att skicka ett ”k” i jämförelse med ett ”ok” på ett sms. Det finns dolda budskap, vi vuxna behöver förstå. Vi kan därför inte enkelt säga: ”Det hände inte på skoltid, så det är vårdnadshavarnas ansvar”. Vi bör i stället säga: ”Hur kan vi samverka med vårdnadshavare så att vi tillsammans bekämpar det som inte fungerar för barnen? Och hur kan jag som skolledare organisera för de utmaningar vi står inför?” Barnen bär hela sitt liv in genom våra skolentréer. Vi måste förstå båda världarna. Först då kan vi skapa en skola där kunskap får plats.

Det är i vårt ledarskap skillnaden görs

Det krävs mod att sätta sig i bilen och åka hem till eleven som suttit hemma i flera veckor, att ta med sig ett par bullar och dricka ett glas saft tillsammans i köket hemma där barnet känner sig trygg. Börja så. Det krävs mod att säkerställa att lärare har möjlighet att ta en promenad och åka iväg på en aktivitet med just den eleven som behöver det som mest. Det krävs engagemang att ge lärarna rätt verktyg att få bygga starka och hållbara relationer som gynnar varje enskild elev och på så sätt verka som den förebild läraren faktiskt är. Det krävs också mod att som skolledare ladda ner och bemästra flertalet sociala medier, med syftet att förstå vilken värld barn och eleverna lever i parallellt med den värld du själv lever i.

Som rektor vet du redan att ditt uppdrag spänner över ett nästan omänskligt brett område: från pedagogisk utveckling, styrning, organisering och ekonomi till arbetsgivaransvar, krishantering och diplomati. Mitt i allt detta får vi dock aldrig tappa kärnan: varje elevs rätt till trygghet, utbildning och god hälsa. Det är i ditt ledarskap som skillnaden görs (se tips från Daria Ramzi i faktaruta).

Vi vet alla hur det känns när man möter en elev med tom blick. Vi har suttit på möten med vårdnadshavare som sliter på sitt hjärta av oro. Vi har mött lärarna som stått i klassrum och känt att de inte räcker till. Men vi vet också hur det känns när något vänder. När eleven som varit borta vågar komma tillbaka. När en klass börjar inkludera. När en elev får känna sig sedd.

Det är därför vi orkar och det är därför vi ska våga leda med mod, kunskap och hjärta. Ledarskapet handlar inte om att stå längst fram. Det handlar om att bana väg. Kratta stigen för dem som kommer efter. Ställ därför alltid frågan: ”Varför gör vi så här – och för vem?” Och nöj dig aldrig med svaret: ”För att vi alltid gjort så.”

Daria Ramzi, skolledare och föreläsare