Debatt: Se upp med ballong- och korrigeringspolitiken

LÄS ÄVEN: ”Ett orwellskt nyspråk har gjort comeback”

LÄS ÄVEN: ”Det är dags att regeringen levererar historiskt ansvar”

Det råder en känsla av overklighet i mötet mellan den lokala skolverksamhetens behov och de nationella skolpolitiska utspelen. Utspel som sker i ljuset av omfattande utredningar kring läroplan, betyg, elevhälsa och om rektorers och lärares förutsättningar. Regeringen förenklar komplexa problem till slagkraftiga men oftast verkningslösa förslag – som till exempel skoluniformer, ordningsskolor i utsatta områden, hårdare disciplinära åtgärder, bestraffningar från lärare och minskad elevdelaktighet. Utspelen är inte utformade för att lösa skolors problem, utan för att mäta väl i opinionen. Regeringen undviker att investera i det som verkligen behövs; pedagogiskt ledarskap, mindre undervisningsgrupper, fler legitimerade lärare och en väl fungerande elevhälsa samt inkluderande lärmiljöer.

”Utspelen blir till slag i tomma luften”

Det blir alltmer komplicerat att vara rektor idag. Det förväntas att rektor ska leda en verksamhet som bygger på vetenskaplig grund, kvalitet, kunskap, trygghet och utveckling, samtidigt som de nationella utspelen kommit att handla om symbolpolitik istället för att ge nödvändiga försättningar. Den nationella styrningen av skolorna har förlorat sin riktning och respekt för deras demokratiska uppdrag har ersatts av en opinionsdriven ”ballong- och korrigeringsstrategi”.

De populistiskt uppblåsta lösningarna kanske ser bra ut i media. Men eftersom de bara tar fasta på förhållandet och inte dess orsaker blir utspelen till slag i tomma luften, inte något som är till nytta i den operativa verksamheten. Skolchefer och rektorer blir snart tvingade att lägga mer tid på att avvärja konsekvenserna av politiska utspel än att leda kärnverksamheten och dess utbildningsuppdrag.

”Blundar för den rika vetenskap som vuxit fram”

Regeringens ballong- och korrigeringsideologi skapar en overklig verklighet där det som verkligen är viktigt på riktigt inte får plats, där skolchefer och rektorer allt oftare tvingas fösa undan de uppblåsta ballongerna. Det blir svårt att i ljuset av olika utspel förklara att lokalt förankrade insatser – framtagna utifrån verksamhetens faktiska behov – är vägen framåt. Den framförda politiken håller på att urholka tilliten till nationell politik och skolmyndigheter som måste följa sina regleringsbrev. Tappet i tillit börjar spilla över så att förtroendet för lokal politik och förvaltningsledning dras ned.

Självklart är inte skolor utan problem – det finns mycket som behöver bli bättre. Problemen blir dock inte lättare att angripa när de ansvariga ministrarna blundar för den rika vetenskap som vuxit fram inom skolområdet. De väljer att propagera för några delar av det som kognitionsforskningen kommit fram till utan hänsyn till i vilken kontext. Genom sitt val misstänkliggör och misstolkar de våra läroplaner. Deras betoning av fakta och färdighet som något saliggörande försummar den rika insikt som finns hos de som arbetar i skolorna – att förståelse, förtrogenhet och relationellt lärande också är det som behövs för att skolor ska nå uppsatta mål.  

”Lärande sker i samspel med andra”

Relationen mellan undervisning och lärande är förvisso inte entydig. En alltför snäv syn på hur kunskap bildas riskerar att ge elever som kan reproducera fakta men saknar förståelse för hur de hänger samman. I en tid av ökande osäkerhet, snabba teknologiska förändringar och social polarisering visar forskning att andra kvaliteter än faktalager är väsentliga. För att klara framtiden behövs social och emotionell kompetens (till exempel samarbete, empati, självreglering) som är avgörande för lärande och välmående. Kritiskt tänkande och omdöme behövs för att navigera i en tid av informationsöverflöd och motståndskraft och anpassningsförmåga blir centralt i en föränderlig arbetsmarknad och samhällsutveckling. Relationellt lärande, där interaktion och meningsskapande sker genom dialog, har en stark forskningsgrund. Lärande är inte enbart en individuell kognitiv process – det sker i samspel med andra. I takt med att samhället förändras behöver utbildning ge verktyg för att hantera osäkerhet, olikhet och snabba förändringar.

”Behöver lyssna in den lokala verksamheten”

Det är viktigt är att respekten för och tilliten till skolans professioner återvinns och att verkligheten vägleder – inte tvärtom. Politiker och beslutsfattare på alla nivåer behöver lyssna in den lokala verksamheten och värdera det långsiktiga arbetet som pågår varje dag i verksamheterna samt våga investera i det som faktiskt gör skillnad. Politiken roll har länge varit att ge långsiktiga förutsättningar för bra skolor. Dagens ballongutspel utgår från allt för snäva perspektiv på det som sker i skolor. Politikens roll är förvisso också att utmana de professionella krafterna och föra fram de lösningar man tror på.

För att det ska vara möjligt att leda skolorna behöver också politiker se till den bredd som finns av kunskap om allt det som fungerar väl i skolorna. Skolchefer och rektorer gör det. Det är därför skolorna fortsätter att fungera bra trots att rikspolitiker ägnar sig åt att misstolka den del av nationens verksamhet som de skulle känna bra och agera framtidsinriktat i.

Göran Isberg, skolchef emeritus