Krönika: Vems ansvar väger tyngst när eleven inte kommer till skolan?

LÄS ÄVEN: Krönika: Därför är det viktigt att vara kollega – även som chef

LÄS ÄVEN: Krönika: När HR ska stötta men riskerar att styra

Det finns två saker som alltid fascinerar mig i samverkan med andra myndigheter. Det ena är hur alla runt bordet är fullständigt överens om att “barnet är i centrum”. Det andra är hur ofta det visar sig att “centrum” tydligen inte är en geografisk punkt utan mer en känsla. För i praktiken kan centrum ligga lite var som helst – men väldigt sällan i skolan, trots att eleven tillbringar halva sin barndom där.

Jag har funderat allt mer på våra SIP-möten. På senare tid har modellen Signs of Safety dykt upp i flera möten jag deltagit i. Inte som ett diskussionsunderlag, inte som ett erbjudande, utan mer som ett faktum. Modellen – eller förhållningssättet, beroende på vem man frågar – används i så många sammanhang att den nästan blivit en schweizisk armékniv. Praktisk i teorin, men i fel situation kan den mest likna en symbol för att man inte riktigt visste vilket verktyg som behövdes.

När en modell för barnskyddsutredningar sedan plötsligt ska användas för skolfrånvaro, samtidigt som etablerade, evidensbaserade insatser faktiskt finns, då behöver man få höja handen och säga: ”Är detta verkligen rätt verktyg för det här problemet?”

”Vi har skyldighet att agera – varje dag”

För om skolan ska bära huvudansvaret för att barnet återfår sin skolgång – vilket vi gör – då måste vi också få vara med och sätta ramen för mötena där lösningarna ska formas.

Och då infinner sig den lite känsliga frågan: Vems ansvar väger egentligen tyngst när en elev inte kommer till skolan på månader?

Metodval som påverkar oss behöver kommuniceras, diskuteras och justeras vid behov. Det är inte ett angrepp på samverkan. Det är samverkan.

Socialtjänsten betonar ofta att föräldrar har ansvaret, och att deras egen roll handlar om att stötta, möjliggöra och främja. Skolan å sin sida har inte lyxen att “främja”. Vi har skyldighet att agera – varje dag. Vi är dessutom den enda aktör som har daglig insyn i vad som händer. Vår praktiska verklighet är inte en metod. Det är ett schema, ett klassrum, en elev som antingen är där eller inte.

I teorin kan vilken aktör som helst kalla till ett SIP. Den som först ser behovet gör det – ofta skolan, eftersom det är vi som tidigast märker när någon börjar glida. Men när socialtjänsten väl ansluter uppstår en intressant förskjutning. Det är som om initiativet sakta dras över bordet – och med det även mötets struktur.

”Socialtjänsten sätter i praktiken mötesformen”

I de möten jag deltar i är det nämligen bara socialtjänsten som arbetar med Signs of Safety. Skolan gör det inte. BUP gör det inte. Och framför allt: Vi får sällan veta i förväg att mötet ska hållas enligt socialtjänstens interna modell.

Det innebär att socialtjänsten i praktiken sätter mötesformen. De definierar vilka frågor som ställs, hur problemet ska kartläggas och vilka rutor som ska fyllas i – oavsett om det är rätt verktyg för situationen eller inte.

Det blir ungefär som om skolan skulle öppna mötet med:
“I dag använder vi Lgr22, och alla får Så Här Gör Vi I Skolan-häftet. Varsågoda.”
Ingen skulle acceptera det.

Men när socialtjänsten gör samma sak, då kallas det förhållningssätt.

Här blir problematiken tydlig: SIP är tänkt som ett forum där professioner möts som likvärdiga parter. Inte som ett rum där en aktör – utan illvilja – oavsiktligt definierar processen genom att bära med sig en metod som andra varken arbetar efter eller är utbildade i.

Det är inte fel att socialtjänsten har ett arbetssätt. Det är bra. Men det är rimligt att ställa frågan: ska det arbetssättet också styra möten där syftet är samordning, inte metodimplementering?

”SIP bör vara just samordnande insatser”

Särskilt när skolans ansvar för skolfrånvaro är så konkret, så lagstyrt och så omedelbart att ineffektiva mötesformer faktiskt kostar tid – och ibland en elevs skolgång.

SIP-mötena bör vara just det som ordet lovar: samordnade insatser. Inte samordnade rutor i någon annans modell.

Det finns dessutom fullt fungerande, evidensbaserade arbetssätt för just skolfrånvaro. Metoder som är utvecklade för skolgång och närvaro – två områden där skolan faktiskt har både kunskap och mandat.

Det är inte att ifrågasätta någon verksamhet att lyfta det. Det är att ta ansvar för sin egen.

För om barnets bästa verkligen ska stå i centrum, då behöver centrum placeras där barnet faktiskt förväntas vara varje dag, dvs i skolan.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande för Sveriges Skolledare och skyddsombud i Heby kommun