Krönika: Tipp, tapp, tipp, tapp – tyst det är i kommunhuset
Anna Lena Oscarson är rektor och lokalordförande och skyddsombud för Sveriges Skolledare i Heby kommun. Foto: Adobe Stock/Privat
Krönika När stora förändringar sker är det sällan själva beslutet som skapar oro, utan tystnaden runt det. Det leder till spekulation och gissningar. Men genom att säga det man kan – och varför man inte kan säga mer kan förändra allt, skriver Anna Lena Oscarson, rektor.
Publicerad: 2025-12-15 15:36
LÄS ÄVEN: ”Därför är det viktigt att vara kollega – även som chef”
LÄS ÄVEN: ”Vems ansvar väger tyngst när eleven inte kommer till skolan?”
LÄS ÄVEN: ”När HR ska stötta men riskerar att styra”
Det är något med december som gör att ljuden förändras. Stegen blir mjukare, rösterna dämpas, och plötsligt hör man bara ett svagt tipp, tapp i korridorerna. Inte för att folk smyger – utan för att orden gör det.
När stora förändringar sker är det sällan själva beslutet som skapar mest oro. Det är tystnaden runt beslutet. Den där pausen när människor undrar: Vad hände? Varför? Vad betyder det för oss? Och ingen riktigt svarar. Tystnad är inte neutral. Den fyller rummet med spekulationer och egna tolkningar.
Varför uppstår tystnad? Ofta av välvilja. Någon vill “göra klart” innan man säger något. HR-processer är komplexa, juridiken snårig. Men tystnad tolkas inte i ljuset av juridik – den tolkas i ljuset av vardagen. Den upplevs i fikarummet, i personalmötet, i kalendern där rubriken ändrats men texten inte hunnit med. Det är där förtroendet prövas; i vardagens små stunder när man behöver veta tillräckligt för att kunna fortsätta göra sitt jobb.
”Mystik hör hemma i julsagor – inte i ledarskap”
Förtroende är enkelt: ge riktning, skapa lugn. När ord saknas söker vi mening där vi kan – det är mänskligt. Ofta är det inte fakta som fattas, utan ramen. Ingen behöver veta allt, men alla behöver veta något: Det här har hänt. Det här är nästa steg. Det här kan vi inte säga än, och här är varför. Den meningen är inte en detalj, den är skillnaden mellan trygghet och spekulation. Utan den fyller människor tomrummet med sina bästa gissningar. Det är kreativt, men sällan hjälpsamt.
Särskilt i verksamheter med starkt uppdrag blir tystnaden extra dyr. Inte i kronor, utan i energi. Energi som skulle gått till elever, patienter, brukare går till att reda ut vad som egentligen gäller. När sedan den officiella berättelsen kommer, ligger den ofta ett steg bakom medarbetarnas redan skapade versioner. Kommunikationen blir reaktiv. Tystnaden vann första ronden.
Men vad gör man då, när man inte kan säga allt? Att säga det man kan – och varför man inte kan säga mer just nu – låter simpelt, men är skillnaden mellan att skapa förtroende och att skapa mystik. Mystik hör hemma i julsagor. Inte i ledarskap. Den lilla meningen “vi återkommer på tisdag” är förvånansvärt kraftfull, just för att den integrerar tid i berättelsen. Tid är det människor använder för att bedöma trovärdighet. Håller man sin tisdag, växer förtroendet. Håller man den inte, krymper det.
”Förtroende byggs inte av perfekta ord”
Här någonstans kommer december tillbaka som en pedagogisk lärare. Julen är ett kommunikationsprojekt som funkar: alla vet ungefär vad som ska hända, varför det händer och när det händer. Hemligheter finns – men ramen är tydlig. Julkalendern är en modell för förändringsledning i miniatyr: små doser information i rätt ordning. Tystnad finns – men den är medvetet regisserad, inte slumpmässigt uppkommen. Vi vet att luckan öppnas i morgon. Vi vet att tomten kommer på kvällen, inte mitt i natten.
Det gör tystnaden begriplig. Och det gör den uthärdlig. I organisationer sker ofta tvärtom: man vill undvika att säga något som kanske måste justeras senare, och därför säger man ingenting alls. Men förtroende byggs inte av perfekta ord. Det byggs av följda ord. Att säga “det här är preliminärt” kan vara mer stabilt än att säga ingenting. Preliminär tydlighet är bättre än permanent tystnad.
”Ledarskap är inte bara beslut”
Så här i juletid är det lätt att tänka på tomten igen. Han jobbar i det tysta, men alla vet vad han gör och varför. Det är skillnaden. När vi inte vet, då blir tystnaden inte magisk – den blir bara… tyst.
Kanske är det just det som är poängen: ledarskap är inte bara beslut. Det är berättelsen om besluten. Den som gör att vi kan fortsätta gå framåt utan att snubbla på osynliga trösklar. För i slutändan handlar förtroende mindre om att alltid ha rätt och mer om att vara pålitlig. Pålitlig i orden, pålitlig i tiden, pålitlig i stegen.
Så, tipp, tapp, tipp, tapp – låt stegen höras. Låt orden gå före. För i kommunhuset är det inte ljudet som avgör om vi kommer framåt. Det är ljuset.
Anna Lena Oscarson, lokalordförande för Sveriges Skolledare och skyddsombud i Heby kommun
Bli gästkrönikör hos Skolledaren
Vill du skriva krönikor hos oss? Kontakta redaktionen@skolledaren.se!