Krönika: Att leda skola är att befinna sig i ett spänningsfält

LÄS ÄVEN: Krönika: Skolledare, våga släppa kontrollen

LÄS ÄVEN: Krönika: Rektorer behöver mer regleringar

Det är inte bristen på god vilja som utmanar skolans förmåga att möta alla elever, utan samspelet mellan ideal, styrning och organisatoriska realiteter. I samtal med rektorer, både i forskning och praktik, återkommer en bild av ett uppdrag som väcker starkt engagemang, men också känslan av att sitta fast. De befinner sig i spänningsfältet mellan inkluderingsideal och krav på mätbarhet och effektivitet, samt mellan organisatorisk och pedagogisk differentiering; det vill säga hur skolan struktureras respektive hur undervisningen utformas i innehåll och arbetssätt (jfr Persson, 2010).

Att leda i skolan i dag är att befinna sig i mellanrummen, mellan visioner och villkor, mellan styrsignaler och det som faktiskt är möjligt.

Detta blir särskilt tydligt i arbetet med elever med autism. Rektorer beskriver en vardag där individuella behov ställs mot organisatoriska strukturer som inte riktigt håller. Samtidigt som deras etiska kompass pekar mot inkludering, är resurserna knappa, stödet splittrat och kraven på snabba lösningar ständigt närvarande.

”En rörelse mot fokus på prestationer”

Men vi ska vara varsamma med idealiseringen. Det vore förenklat att beskriva rektorsrollen som entydigt präglad av etiskt mod eller strategisk balans. I praktiken varierar förståelsen av uppdraget, ibland av strukturella skäl, ibland av erfarenhet eller ideologisk grundsyn. Det som slår mig, i både forskningsintervjuer och samtal med rektorer i vardagen, är hur ofta samma spänning återkommer. Jag har mött ledarskap som söker nya vägar för att skapa utrymme för alla elever, men också exempel där uppdraget tolkas mer snävt, där styrningens språk får sätta ramarna för vad som är möjligt, och där elever med särskilda behov riskerar att hamna vid sidan av. Det är i det här spänningsfältet, mellan engagemang och begränsningar, som mycket av skolans inre politik utspelar sig.

Mitt i detta pågår också en policyförskjutning. I exempelvis den pågående läroplansreformen (SOU 2025:19) märks en rörelse mot en mer ämnescentrerad och kunskapsdriven styrning, där fokus på prestationer ges företräde framför elevröster, anpassningar och erkännandet av mångfald. Det kompensatoriska uppdraget, skolans ansvar att aktivt utjämna för elevers olika förutsättningar, får en allt mindre synlig roll i styrkedjan. I stället betonas likvärdighet i termer av likartad undervisning snarare än likvärdiga möjligheter. Det väcker frågor om hur skolledare ska navigera när kompensatoriska åtgärder riskerar att ses som avsteg från normalitet snarare än som en förutsättning för att nå målen.

Det signalerar en glidning bort från en inkluderande syn på utbildning; från att fråga ”vad behövs för att denna elev ska kunna lyckas här?” till att ställa frågan ”passar den här eleven in i vår modell för undervisning?”

”Att leda blir att bygga strukturer”

Det som stannat kvar hos mig från intervjuerna är trots allt inte bara berättelser om hinder, utan berättelser om stillsamt mod. Rektorer som står kvar, som försöker förstå, som organiserar för dialog och långsiktighet trots kortsiktiga krav. De agerar inte alltid i enlighet med styrningens logik, men i enlighet med en annan: den relationella, etiska och mänskliga. En av dem beskrev ledarskapet som att "navigera med en karta som ständigt ritas om". Ett uttryck för hur skolledare inte bara följer vägar, utan ofta måste konstruera och rekonstruera dem. Att leda blir då att bygga strukturer som håller även när man själv inte längre är kvar. Ett tyst, strategiskt arbete som kanske inte alltid syns direkt, men som formar riktning, hållning och möjligheter för andra att fortsätta.

Vi behöver tala mer om detta ledarskap, inte i första hand som policyimplementering, utan som ett vardagligt och ofta osynligt arbete som rör etiskt ansvar, professionellt omdöme och relationell hållning. Ett arbete där rektorer inte bara verkställer, utan tolkar, förhandlar och i vissa fall aktivt utmanar styrsignaler som riskerar att marginalisera. Där ledarskap inte handlar om att lösa spänningar, utan om att bära dessa – medvetet, reflekterat och tillsammans med andra.

Att stå i mellanrummen kan vara utmattande. Men det är också där, i sprickorna mellan logiker, som verklig förändring kan börja ta form.

Johanna Lüddeckens, doktorand i skolledarskap och universitetsadjunkt vid Linnéuniversitetet. 

Referens: Persson, B. (2010). Individualisering i svensk skola. In N. Egelund (Ed.), Undervisningsdifferentiering – Status og fremblik, Dafolo, s. 115–128.