Krönika: De ukrainska eleverna kan lära oss mycket

Almedalsveckan förknippas med rosévin, lobbyister som nätverkar med politiker och partiledartal i Almedalsparken. Allt detta stämmer. Men det som också stämmer är att ett par tusen seminarier äger rum under fem dagar. Det är minst sagt imponerande!

Jag hade förmånen att delta i ett panelsamtal om ukrainska elevers integrering i den svenska skolan i Ukrainska Hubben. Det är detta jag tycker så mycket om med Almedalsveckan, jag delar med mig av mina perspektiv samtidigt som jag lär mig mycket av de jag samtalar med.

Sedan Rysslands invasion för drygt tre år sedan har svenska skolor tagit emot tusentals ukrainska elever. Även om det finns elever som inte har skyldighet att gå i skola i Sverige så har många elever valt att studera under den tid de bor i Sverige. Det ska vi vara glada för.

Välkomna!

”Vem är det som kör egentligen?”

Mina medpanelister vittnade om att elever från Ukraina är förvånade över hur lågt tempo det är i svensk undervisning. De är vana vid mer disciplin och att lärarna leder undervisningen vid tavlan. Det finns mycket vi kan lära oss av Ukrainas skolsystem och vi ska vara ödmjuka inför vad de har med sig i sin skolryggsäck.

I Ukraina har skolan en striktare struktur. Lärarna leder undervisningen med tydlighet och högt tempo. Eleverna går längre skoldagar och det är fokus på disciplin och arbetsro. Det är inget som står i motsats till demokratisk fostran – det är en del av det. För utan ordning får vi inte likvärdighet. Utan tydlighet så kommer inte eleverna känna sig trygga. Det är när vuxna leder eleverna genom hela skoldagen som skapar trygghet för eleverna att vara sig själva.

Många ukrainska elever som kommer hit även blir chockade av hur otydlig och oorganiserad svensk skola verkar vara. Under panelsamtalet kunde jag inte låta bli att tänka på Kalle Ankas husvagnsfärd på julafton och frågan, vem är det som kör egentligen?

Vi ska inte vifta bort det. Vi ska lyssna och lära. Det är inte de ukrainska eleverna som ska sänka ambitionsnivån. Det är vi som ska höja den. Vi ska öka tempot och vässa undervisningen.

”Ska förbli ett levande språk”

Att stå vid Ukrainas sida måste också innebära att vi är nyfikna på deras kultur, seder och traditioner. Vi behöver förstå att integration inte bara handlar om anpassning åt ett håll utan om utbyte och att lära av och med varandra.

Ukrainas frihetskamp förs inte bara på slagfälten vid fronten. Den förs också i klassrummen där tusentals ukrainska elever bygger en skolvardag. Vi som tar emot dem bär ett ansvar. Inte bara genom att ge dem kunskap utan att värna språket och kulturen.

Ryssland vill inget hellre än att elevernas kultur och språk ska blekna för att så småningom försvinna helt. Putin har en långsiktig plan att tvinga dem att underkasta sig Ryssland på alla tänkbara sätt. Det är därför av yttersta vikt att vi inte tar det för självklart att de kan läsa ryska i stället för ukrainska, att de lika gärna kan ha studiehandledning på ryska eller att vi använder ryska tolkar i mötet med föräldrar och myndigheter.

Det ukrainska språket är och ska förbli ett levande språk i svensk skola.

Våra klassrum ska inte vara platser där Ukrainas själ suddas ut, utan där det finns en naturlig plats där den kan blomstra. Det är motståndshandling mot den ryska krigsmaskinen.

Det är ett sätt att inte bara säga, utan att även göra ett Slava Ukraina!  

Linnea Lindquist, skolledare och fristående skoldebattör, skriver krönikor för Skolledaren.se.