Krönika: Närvaroplaner där ingen behöver vara närvarande

LÄS MER: Tipp tapp tipp tapp – tyst det är i kommunhuset

LÄS MER: Vems ansvar väger tyngst när eleven inte kommer till skolan?

Det finns planer som inger hopp.

Och så finns det planer som inger… aktivitet.

Jag har nyligen tagit del av ännu en närvaroplan. Den var snyggt uppställd, numrerad och försedd med ansvariga vuxna i varje kolumn. Där fanns sms-kontakt, Instagram-flöden, promenadsällskap till bussen och hemarbete i lagom dos. Det enda som var mer försiktigt formulerat än målen var själva närvaron.

Det slog mig att detta är ett märkligt dokument. En närvaroplan där ingen egentligen behöver vara närvarande. Ett slags administrativt löfte om rörelse – utan krav på riktning.

Det är inte enskilt. Det är strukturellt.

”Empati har blivit ett glidande begrepp”

I Rapport sändes nyligen ett inslag om hemmasittande elever. Fokus låg, som så ofta, på bristande empati från skolans sida. Frågor ställdes om hur en åttaåring ens kan bli utmattad. Det är frågor som inte lämpar sig väl för tv-formatet. Inte för att de är oviktiga, utan för att de kräver något mer än ett ja eller nej.

Empati har nämligen blivit ett ovanligt glidande begrepp.

I dag tycks empati allt oftare betyda att vi omedelbart bekräftar upplevelsen – och därefter anpassar systemet. Känslan får status av sanning, och sanningen kräver åtgärd. Gärna i punktform.

Jonathan Haidt och Greg Lukianoff beskriver detta i The Coddling of the American Mind som en av vår tids mest seglivade osanningar “What doesn’t feel safe must be dangerous.”

”Betyder inte att skolan är farlig”

Översatt till skolans värld blir det problematiskt. För skolan är per definition en plats där man ibland känner sig osäker. Inför prov. Inför sociala situationer. Inför krav. Det betyder inte att skolan är farlig. Det betyder att den gör sitt jobb.

När ett barn säger ”det känns otryggt” behöver vi därför stanna upp. Inte för att avfärda, men för att förstå. Är det rädsla? Är det motstånd? Är det ovana vid krav? Eller är det faktiskt något som kräver förändring i miljön? Alla dessa svar leder till olika handlingar. Problemet uppstår när de behandlas som samma sak.

Här blir närvaroplanen ett tidstypiskt dokument. Den speglar vår längtan efter att göra rätt – utan att riktigt våga ställa krav. Allt finns där: kontakt, omtanke, flexibilitet. Men det som saknas är det mest grundläggande: förväntan på att eleven, med stöd, faktiskt ska ta steg in i det gemensamma sammanhanget.

”Måste ha tillit till barns förmåga”

Skolan är nämligen inte bara till för individen. Den är gemensam infrastruktur. Ett samhällskontrakt. Vi utbildar inte barn enbart för deras egen skull, utan för att kunskap, ansvar och delaktighet är förutsättningar för demokrati och försörjning i ett samhälle där färre ska bära fler.

Globalt sett är skola fortfarande något människor riskerar livet för. I vårt sammanhang riskerar vi något annat: att långsamt göra den valfri i praktiken, men obligatorisk i teorin.

Empati i skolan kan därför inte reduceras till bekräftelse. Den måste också innehålla tillit till barns förmåga att växa genom motstånd. Ibland är den mest empatiska handlingen inte att anpassa ytterligare, utan att stå kvar – lugnt, tydligt och uthålligt – och säga: vi hjälper dig, men vi gör det genom att gå framåt.

Annars riskerar vi att fortsätta producera planer som ser ut som omsorg, men som i praktiken tränar något helt annat: frånvaro med struktur.

Och det är varken snällt – eller hållbart.

Anna Lena Oscarson, rektor, lokalordförande för Sveriges Skolledare och skyddsombud i Heby kommun