Krönika: Vi måste sluta leta enkla utvägar i disciplinära quick-fixes

LÄS ÄVEN: Debatt: All frånvaro är inte problematisk

Jag fått lära mig att strategiskt ledarskap i skolans värld kräver analys, struktur och en osviklig förmåga att navigera i styrdokument. För mig har det också krävt en närmast övernaturlig tolerans för monsunregn, apor på skolgården och den eviga frågan: ”Varför vi inte har Zoegas?”.

Att leda en utlandsskola i Thailand ger dock ett välbehövligt perspektiv på den svenska skoldebatten. Hemma i Sverige verkar det just nu finnas en övertro på att den så kallade ”flumskolan” kan piskas i form med ”No Excuse”-metoder och en arsenal av kvarsittningar. Men låt oss vara ärliga: man förvandlar inte en skola till en kunskapsfyr genom att agera fängelsedirektör. 

”Kan inte fjärrstyra fram resultat”

Jag älskar ordningsregler och är den första att instämma i att studiero är en av grundstenarna för kunskapsinhämtning. Men skolans huvudfokus kan inte vara att uppfostra goda samhällsmedborgare – det är först och främst vårdnadshavarnas jobb. Att tro att ordningsregler skrivna i sten kan ersätta mänsklig närvaro är som att tro att man blir mätt av att läsa en meny. Det innebär såklart inte att det ska gå obemärkt förbi om någon elev stör undervisningen för alla andra, men det tror jag vi är överens om.

Jag (som många andra skolledare) älskar kontrollsystem. Det finns en beroendeframkallande lockelse i ett välformaterat Excel-ark med färgkodade flikar och siffror i grönt. Men man kan inte fjärrstyra fram resultat genom kontrollsystem. Skärpan i undervisningen kommer inte från straff, utan från att lärare faktiskt får tid att planera sina lektioner och att vi rektorer får förutsättningar att vara fysiskt närvarande i verksamheten – inte bara som ett namn under ett beslutsdokument. 

”Behöver investera i relationerna”

Här i Thailand märks det extra tydligt. När logistiken svajar ikapp med internet eller när vattnet slutar fungera precis när en drös sandiga idrottselever ramlar in räcker inte mina systematiska kvalitetsplaner långt. Det som räddar oss är relationerna. Det är den där tysta överenskommelsen om att vi litar på varandras professionalism. Att jag som rektor vet att mina lärare gör magi med varje enskild elev och att de känner att jag står bakom dem när det stormar.

Om vi vill ha höga studieresultat måste vi sluta leta efter enkla utvägar i form av disciplinära quick-fixes eller nya betygsreformer. Vi behöver investera i det svåraste och vackraste vi har: relationerna. Det innebär att jag som skolledare inte sitter på alla svar och behöver vara ödmjuk över min egen förträfflighet. Det innebär att jag ibland får erkänna att jag inte har en aning om hur vi ska lösa den senaste byråkratiska knuten från hemlandet, men att vi ska lösa det tillsammans.

”Manualer och kvarsittningar räddar inte skolan”

Jag är övertygad om att skolan i Sverige varken behöver fler administrativa stödsystem, betygsreformer, skoluniform eller förändring av specialpedagogernas arbete. Vi behöver lärare som får tid till sitt uppdrag och skolledare som har utrymme både i sin budget och tid. För i slutändan handlar vårt jobb inte om att bocka av listor utan om att skapa en miljö där varje elev vågar misslyckas och varje lärare får utrymme att växa.

Så, kära kollegor, oavsett om ni navigerar i monsunregn eller svenskt snöblask: Våga lita på att det är i mötet, inte i kontrollsystemet, kraften finns. Vi behöver inte fler straffpredikanter eller färgkodade flikar – vi behöver utrymme att leda. För när allt kommer till kritan är det varken manualer eller kvarsittningar som räddar skolan. Det är förtroendet vi har byggt när ingen ser på.

Jenny Fors, rektor, Lilla svenska skolan Koh Lanta