Krönika: Vi skolledare och lärare behöver erövra skolan tillsammans

Matthew R. Cashman vid Umeå universitet har skrivit en avhandling, Between performance and well-being. Hans resultat visar att ”de skolreformer som genomfördes i Sverige runt år 2011 sammanföll med en tydlig ökning av upplevd skolrelaterad stress bland elever. Ökningen var särskilt uttalad bland flickor ...”. Det som fungerar bäst med tanke på välbefinnande är elevcentrerad undervisning, dvs. interaktion mellan lärare och elever och samarbetsinriktat grupparbete, i motsats till lärarcentrerade och elevdominerade praktiker.

Utifrån detta finns det åtminstone tre saker att lyfta.

För det första vet nog de flesta lärare om att ett varierat arbetssätt är det bästa även för elevernas lärande, inte bara välbefinnande (som enligt mig och många andra är en förutsättning för lärande). Renodlad konstruktivism, dvs. att barn och elever lär sig genom att bara grupparbeta, har med rätta kritiserats av många, både inom lärarkåren och inom akademin. Likaså leder renodlad katederundervisning inte till mycket lärande, det vet också de flesta lärare om. Barn och elever måste vara involverade i lärandet, men kan inte klara sig utan lärares styrning och ledning av lärandet. (Lästips: Relationellt ledarskap i klassrummet: Så skapas magi av Åsa Hirsh.)

”Just nu regnar politiska hugskott”

För det andra är det intressant att notera att det är politiska beslut som lett till ökad stress hos elever, och – skulle jag vilja hävda – som en följd av det även sämre resultat i svensk skola. I Finland har politikerna för länge sedan beslutat att låta professionerna styra skola, arbetsmetoder och även hur lärarutbildningen utformas och bedrivs (Professionalisering av lärarutbildningen, Bejerot m fl). Som alla vet är de svenska politikerna tvärt om klåfingriga och just nu regnar det utredningar och politiska hugskott. Det svårt att se vilken vetenskaplighet man bygger förslag som minskat elevinflytande, elevbestraffningar med mera på.

Nu, mindre än ett halvår efter det att man återinförde ämnesbetyg i gymnasiet, beslutar regeringen att utreda hur en fullständigt ämnesutformad gymnasial utbildning kan utformas samt hur dagens utbud av nationella program kan förändras. Man ser också över betygssystemet för femtielfte gången på ett par decennier. Christian Lundahl har mycket träffande uttryckt att lärarna blir nybörjare varje gång man inför ett nytt betygssystem. Tänk om skolans professioner fick styra i stället! Långsiktighet hade säkert varit ett honnörsord.

”Finns ingen som skulle göra det bättre”

Vilket för mig till min tredje punkt. Sveriges Skolledare strävar som förbund efter att vara både ett fackförbund och ett professionsförbund. Vi skolledare är bäst på skolledarfrågor, och då är det också vi som ska tala om hur det ska göras. Jag skulle önska att Sveriges Lärare hade samma starka strävan och ambition att bli ett professionsförbund. Då skulle alla kompetenta förskollärare och lärare runt om i landet styra svensk skola, hur undervisning bäst utövas, leda forskningen kring förskola och skola, och vara djupt involverade i lärarutbildningarna.

Vad säger ni, Sveriges Lärare? Ska vi kroka arm och erövra skolan tillsammans? Det finns ingen som skulle göra det bättre.

Torbjörn Hanö, författare till boken ”Leda med tillit” och tidigare rektor.