Debatt: Vi behöver tydlighet i uppdraget kring nyanländas lärande

LÄS ÄVEN: Här lyckas flest elever på introduktionsprogram

LÄS ÄVEN: Debatt: IMA är en samhällsekonomisk livlina för våra ungdomar

År 2015 formulerade regeringen ett tydligt problem: nyanlända elevers låga behörighet till gymnasieskolans nationella program. Särskilt allvarlig var situationen för elever som invandrat sent i grundskolan. Gymnasiebehörighet var inte bara ett statistiskt mått – det var en avgörande tröskel till vidare studier, arbete och etablering.

Det var detta problem som motiverade omfattande statliga insatser genom riktade uppdrag till Skolverket. Sedan dess har cirka 155 skolhuvudmän deltagit i riktade insatser inom ramen för uppdraget. Det handlar alltså om en betydande del av landets huvudmän och om ett långvarigt statligt åtagande.

Trots detta har det saknats en samlad och tydlig offentlig redovisning av vad dessa riktade insatser faktiskt kostat i skattemedel. Det gör det svårt att bedöma satsningens effektivitet i relation till det mål som ursprungligen sattes upp.

Tio år senare är bilden nämligen mer oklar än man kunde förvänta sig. Har insatserna lett till att fler nyanlända blivit behöriga till gymnasiet? Den frågan är svårare att besvara än man kunde tro.

Från behörighet till förutsättningar

I de tidiga uppdragen var gymnasiebehörighet tydligt kopplad till problembeskrivningen. Successivt har formuleringarna i regeringsuppdraget förändrats. I senare redovisningar talas det i stället om förbättrade förutsättningar, stärkt kvalitetsarbete och högre kunskapsresultat. Gymnasiebehörighet finns kvar i statistiken, men inte som det självklara huvudmåttet.

Här sker den första förskjutningen: från ett konkret slutmål till bredare process- och utvecklingsmål.

Det är i sig inte orimligt att staten vill stärka huvudmännens kapacitet. Men när det ursprungliga problemet handlade om en tydlig tröskel – behörig eller inte behörig – blir det avgörande att också följa upp just den tröskeln.

Från tröskel till genomsnitt

I den senaste externa utvärderingen analyseras främst resultat på nationella prov, uttryckta som genomsnittliga förändringar i standardavvikelser. Små men statistiskt signifikanta förbättringar lyfts fram som positiva effekter.

Men nationella prov är inte gymnasiebehörighet. För att bli behörig krävs godkända betyg i flera ämnen samtidigt. Det är ett tröskelbaserat mått, inte ett genomsnittsmått.

En genomsnittlig förbättring i provresultat säger lite om hur många elever som faktiskt passerar gränsen. För skolledare är detta en avgörande skillnad. Vi vet att det är eleverna nära godkändgränsen som avgör om behörigheten ökar – inte medelvärdet.

Här sker den andra glidningen: från tröskelbaserade utfall till genomsnittliga prestationsmått.

Från utbildningsresultat till samhällsekonomi

I nästa steg förs resonemang om långsiktiga samhällsekonomiska effekter. Förbättrade provresultat antas ge högre framtida inkomster och bättre etablering.

Men utan att visa faktiska förändringar i gymnasiebehörighet blir kopplingen indirekt. Resonemanget bygger på antaganden snarare än på observerade förändringar i det ursprungliga policyutfallet.

Här fullbordas glidningen: från konkret utbildningsresultat till modellerade samhällsekonomiska slutsatser.

2024 – ett nytt uppdrag

Med det nya uppdraget om riktade insatser för högre kunskapsresultat och ökad måluppfyllelse har inriktningen blivit mer generell. Nyanlända elever är inte längre det centrala policyproblemet, utan en del av ett bredare arbete mot svaga resultat.

Detta kan vara rimligt i ett bredare skolpolitiskt perspektiv. Men det innebär också att den ursprungliga frågan – hur vi säkerställer att fler nyanlända når gymnasiebehörighet – riskerar att hamna i bakgrunden.

Varför detta angår oss

För oss som leder skolor är tydliga mål avgörande. När staten definierar ett problem måste uppföljningen svara mot samma problem. Om målet förändras behöver det sägas öppet.

Annars riskerar vi att mäta framsteg i något annat än det vi en gång ville förändra.

Detta är inte en kritik av det utvecklingsarbete som bedrivs i de 155 huvudmän som deltagit i insatserna. Tvärtom är mycket av det nödvändigt. Men om gymnasiebehörighet fortsatt ska vara ett centralt integrations- och utbildningspolitiskt mål, bör det också vara ett tydligt huvudutfall i uppföljning och utvärdering.

Annars styr vi mot indikatorer – när det var trösklar vi ville förändra.

Thony Kankare

Skolledare