Krönika: Att tänka är en lyx när vardagen rusar fram

Sedan en tid tillbaka har jag det stora privilegiet att få tänka. Man kan tycka att när man som jag arbetat som skolledare och därmed lever på sitt, förhoppningsvis, goda omdöme rimligen skulle ägna en del tid åt att tänka. Men nej, inte mycket reflektion och förkovran blir det. Då är jag ändå totalnördig på forskningsrapporter, studiebesök, elevintervjuer och så vidare. Det lilla utrymmet jag har för sådant lyckas dock alltid krympa till ett minimum. Det har naturligtvis varit olika beroende på arbetsplats och uppdrag; i värsta fall att jag inte lyckats fullfölja en enda tankegång under dagen (inte heller ett toalettbesök). I bästa fall att jag har haft kloka kollegor som jag tillsammans med har lyckats klämma in samtal, givande utflykter eller kanske bara ett långt telefonsamtal på fredagskvällen på väg hem från jobbet. Telefonsamtal med en kollega om veckans vedermödor och intryck räcker visserligen långt. Men för att axla samhällets mest komplexa uppdrag skulle det ändå kännas logiskt att ha lite mer tid att just tänka.

”Det bör ju gå att få tid att tänka mitt i vardagen”

Jag har en kompis, en gammal kollega, som är rektor på en stor gymnasieskola, som varje år åker på en ensamresa. Precis innan maj-hetsen startar drar hon iväg. Ensam med en bok i en solstol, på en promenad eller på en restaurang har hon laddat batterierna. Det har varit hennes superknep för att vara på topp under mösspåtagningar, avslutningar, studentfiranden, avtackningar, nyrekryteringar och SKA-rapporter. För att sedan kunna vara människa nog för semester med familjen. Hon är min idol. Jag vill också åka på ensamresa. För att hinna tänka.

Insikten som kommit till mig nu, efter femton års rusch i skollederiets tjänst, är att det ju faktiskt bör gå att få till tänkande mitt i vardagen. Utan att behöva fly fältet ”for some peace and quiet”, så att säga. Att jag lyckats med denna insikt, som många människor klarar av alldeles utan ett lyxigt stipendium men som jag aldrig har klarat, är nog helt enkelt lite utrymme att hitta lugnet.

”Hur skapar vi detta utrymme?”

Nu råkar jag inte vara så hetsig generellt men det har, ta mig tusan, alltid varit totalt smockfullt i huvudet. Av stort och smått. Glöm inte att omförhandla toapappers-avtalet, kul att Liselott i sjuan satt och skrattade med kompisarna i dag på rasten, hur ska samverkan läggas upp imorgon bitti, vad var det nu jag lovade elevrådet, har vi glömt någons femtioårsdag, varför går det inte bra för Pelles tyskagrupp, rekryteringen måste gå i mål innan fredag, ska vi ha perspektiv-tema på nästa konferens. Lyxen att få tänka lite fritt, lite stort och lite hoppfullt är underbart. 

Jag vill skänka detta till min kompis, som gärna får fortsätta med ensamresorna ändå, och till er alla som tjänstgör varje dag. Så att ni också orkar ta tag i nästa konferens eller avslutning med hopp och glädje och samtidigt njuta av en kommande semester. Hur skapar vi detta utrymme, tro? Det använder jag min nyvunna tanketid till att fundera över. 

Amanda Hurst, innehavare av Stiftelsen Fritt näringslivs stipendium, till vardags skolledare