Krönika: Det är dags att tala om allt svensk skola gör bra

LÄS ÄVEN: Oroväckande trend i debatten kring elevsyn

I princip kan vilket påstående som helst om svensk skola vara sant – någonstans. Men bara för att det är sant någonstans innebär inte att det är sant överallt. Att generalisera enstaka exempel, enskilda studier eller luta sig mot anekdotisk evidens kan vara frestande men det är oseriöst och vilseledande. På samma sätt är siffror i form av medelvärden från olika undersökningar förföriska, men riskerar dölja väsentliga skillnader och leda till åkomman olikhetsblindhet: Vissa skolor i vårt land har utomordentligt goda resultat medan andra skolor har ett betydande behov av stöd. Det finns inte e n skola. Trots detta återkommer generaliserande och respektlösa narrativ i rubriker som ”Vi bevittnar en skola i fritt fall”, ”Svenska skolan gör elever ointelligenta”, ”Ett totalt haveri för skolan” eller ”Dödsryckningar för flumskolan”.

Denna nyhetsretoriks anatomi kännetecknas av ett högt tonläge och drastiska formuleringar. Dramatiken förstärks genom metaforer, slagord och retoriska kontraster. Begreppspar som flumskola och kunskapsskola reducerar de komplexa sambanden mellan undervisning och lärande till enkla slagord.

”Förvandlar debatten till en syndabocksjakt”

Med inspiration från Mosebokens berättelser mobiliseras både nya och gamla syndabockar, liksom ett och annat offerlamm för att lokalisera problemen – som alltid tycks finnas ”någon annanstans”. Kanske en helig ko kan anas i oviljan att påminna vårdnadshavarna om deras ansvar? Detta förvandlar debatten till en syndabocksjakt där brist på kontroll, svek eller systemkollaps frammanas för att skapa en känsla av ett akut läge. Ett sådant narrativ utgår från föreställningen om att det finns snabba lösningar på komplexa problem som passar alla skolor.

När förnuftet, som inbegriper rationellt och kritiskt tänkande, vetenskap och moralisk reflektion, försummas eller tillåts slumra får det konsekvenser. Då får okunnighet, rädsla, populism och rop efter ”hårda tag” ett större spelrum. Det är knappast förvånande att allt färre söker sig till lärarutbildningarna. I skoldebatten lanseras tyvärr likartade populistiska lösningar med jämna mellanrum, trots att historien tydligt visat att dessa inte fungerar.

Frågan är därför vad som egentligen driver detta offentliga samtal om skolan. Handlar det om att lösa skolans problem – eller om att vinna det mediala ögonblicket genom att förstärka hotbilden, förtränga komplexiteten och rikta skulden åt ett håll som gynnar den egna politiska agendan?

”I skolans värld leder genvägarna ofta vilse”

Förvisso kan både enkla och komplicerade problem ofta hanteras av gemene man eller en expert. Däremot gäller detta inte de komplexa utmaningar och dilemman som präglar skolans verksamhet. Dessa uppstår i vardagen mellan läroplanernas ambitiösa mål, huvudmännens ekonomiska ramar och den juridiska reglering som styr utbildningen. Det leder till oundvikliga intresse-, mål-, och logikkonflikter som till sin natur är komplexa och därför inte kan hanteras med samma logik som passar enkla eller komplicerade problem. I skolans värld leder genvägarna ofta vilse.

Trots dessa villkor och dilemman som kännetecknar skolans DNA finns det goda skäl att nyansera bilden genom att erinra om allt som skolan faktiskt gör bra. Här några exempel. I våras påminde Estlands utbildningsminister Kristina Kallas oss på SKR:s Skolriksdag om att den svenska skolan, i ett internationellt perspektiv, hör till världens främsta. Det illustreras bland annat av Sveriges tredjeplacering i The Economist’s Democracy Index och en andraplats i ICCS-studien om elevers kunskaper och attityder i demokratifrågor i årskurs 8 – två indikatorer på att skolan i hög grad förmår fullgöra sitt demokratiska uppdrag. Därtill visar SOM-institutets återkommande undersökningar att förtroendet för den egna skolans lärare är högt bland vårdnadshavare, vilket ytterligare understryker skolans styrka.

”Tonläget riskerar att bli djupt demoraliserande”

Det innebär inte att svensk skola är utan problem. Men det är fullt rimligt att hävda att lärare, rektorer och skolchefer utför ett vällovligt arbete givet de faktiska förutsättningar och villkor som råder. Ett slumrande förnuft och en selektiv faktaresistens i den offentliga debatten bidrar föga till konstruktiva lösningar. Mot denna bakgrund blir tonläget och argumentationen varken konstruktiv eller ansvarsfull. De riskerar i stället bli kränkande och djupt demoraliserande för alla dem som varje dag utför ett hedervärt och engagerat arbete i en underfinansierad verksamhet med ständigt ökande krav. En strid ström av eländesberättelser tränger förr eller senare in under huden på lärare och rektorer och undergräver deras arbetsglädje.

I en verksamhet där mänskliga relationer, motivation och lärande samspelar är det lätt att frestas av enkla orsakssamband. I skolans värld handlar det däremot ofta om icke-linjära samband som ibland präglas av en oförutsägbarhetens dynamik, vilket gör god undervisning till något av en konst. För att inte gå vilse i dessa avseenden behöver vi lyssna till dem som i ord och handling förmår förena vetenskaplig literacitet och praktikliteracitet. I skollagen uttrycks detta som att utbildningen ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Det innebär förmågan och omdömet att tolka, förstå och använda relevant vetenskaplig forskning i relation till skolans vardagliga förutsättningar och dess demokratiska uppdrag.

”Rektorer och lärare behöver göra sina röster hörda”

I framgångsrika skolnationer som Finland och Estland råder en bred samsyn i utbildningsfrågor, utan den polarisering och de tvära kast som präglar vårt eget land. Där finns ett uttalat förtroende för professionen att identifiera och avgränsa de frågor som behöver hanteras. Hos oss tenderar i stället de som tar mest plats i medierna att både definiera problemen och formulera lösningarna – ett problemformuleringsprivilegium som försvagar den professionella rösten.

Om vi vill komma vidare behöver den rådande alarmistiska dramaturgin ersättas av ett offentligt samtal som kännetecknas av saklighet, analytisk skärpa och respekt för professionens kunskap. Rektorer och lärare behöver göra sina röster hörda och bidra med att lägga en saklig agenda för skolans utveckling, i stället för att överlåta detta till andra aktörer.

En sådan kursändring skulle inte bara ge en mer rättvisande bild av svensk skola, utan också skapa bättre förutsättningar för långsiktiga och hållbara strategier. Det är först när kunniga politiker, forskning och profession samspelar som vi kan ta oss an de verkliga utmaningarna och samtidigt synliggöra och ge erkännande till allt det som fungerar väl. Den riktningen förtjänar både elever, lärare, rektorer och samhället i stort.

Den som söker enkla lösningar får helt enkelt söka medlemskap i en annan verklighet än den vi lever i!

Lars Svedberg, docent i pedagogik/utbildningsledning & leg psykolog