Krönika: Att värna undervisning i grupp är att ta ansvar för helheten

LÄS ÄVEN: Vems ansvar väger tyngst när eleven inte kommer till skolan?

LÄS ÄVEN: Närvaroplaner där ingen behöver vara närvarande

LÄS ÄVEN: Tipp tapp, tipp tapp – tyst det är i kommunhuset

Det finns ett återkommande samtal i skolan som sällan sägs rakt ut, men som ständigt pågår i praktiken: spänningen mellan individ och kollektiv. Mellan “mitt barn” och “vår klass”. Mellan rätten till anpassning och skyldigheten att delta.

Vid ett möte nyligen formulerade en ledamot det träffande. Hen menade att det vi ser i klassrummet inte är ett skolproblem i snäv mening, utan en spegling av samtiden. Ett samhälle där individualismen har blivit norm, ofta paketerad i till synes oskyldiga budskap som ”du måste tänka på dig själv först” eller ”alla måste få det på sitt sätt”. Och så möter detta skolans grundidé: undervisning i grupp.

Skolan är, och har alltid varit, kollektivistisk till sin konstruktion.

Det är lätt att glömma i dag. Men historiskt sett var undervisning inte något självklart för alla. Privatlärare, informatorer och enskild undervisning var förbehållet de privilegierade. Först när undervisningen organiserades i grupper blev skola för alla möjlig – ekonomiskt, praktiskt och demokratiskt. Klassrummet var inte en nödlösning. Det var lösningen.

Det är fortfarande så.

”En paradox som sällan adresseras”

Modern utbildningsforskning är tydlig på flera punkter. Undervisning i grupp möjliggör inte bara effektiv resursanvändning, utan också sådant som inte går att uppnå i individuell undervisning: gemensamma referensramar, socialt lärande, språklig utveckling, normer för samspel. Lev Vygotskij visade redan under 1900-talets första hälft hur lärande är socialt situerat – vi utvecklas genom interaktion, inte i isolering. Senare forskning om klassrumsundervisning och kooperativt lärande pekar i samma riktning: gruppen är inte ett hinder för lärande, utan en förutsättning.

Ändå behandlas gruppen ofta som problemet.

I skolans vardag tar det sig konkreta uttryck. Föräldrar som kräver enskilda upplägg som inte går att förena med undervisning i helklass. Förväntningar om att scheman, arbetssätt och innehåll ska justeras på individnivå – utan att hänsyn tas till helheten. Anpassningar som görs med god intention, men som i praktiken innebär att eleven kliver ur det gemensamma sammanhanget.

Här finns en paradox som sällan adresseras. Ju mer vi försöker individualisera bort kollektivets ramar, desto svårare blir det att bedriva undervisning över huvud taget. Och desto mer ojämlik blir skolan. För den som får mest gehör är sällan den som har störst behov – utan den som har störst förmåga att kräva.

”Stöd måste syfta till deltagande”

Skollagens uppdrag är tydligt: utbildningen ska vara likvärdig, och undervisningen ska organiseras så att alla elever ges möjlighet att nå målen. Det betyder inte att allt ska vara likadant. Men det betyder heller inte att varje önskemål kan bli ett pedagogiskt uppdrag. Likvärdighet kräver gemensamma strukturer. Ramar som håller – också när det skaver.

Det är här skolans kollektivistiska logik blir svår att försvara i ett individualistiskt samhällsklimat. För den bygger på något som i dag nästan uppfattas som provocerande: att individen ibland behöver anpassa sig till gruppen. Att undervisning inte alltid kan optimeras för varje enskild elev i varje ögonblick. Att gemensamma regler, gemensamt tempo och gemensamma sammanhang är en del av själva idén.

Detta är inte ett argument mot stöd. Tvärtom. Men stöd måste syfta till deltagande, inte undandragande. Anpassningar ska hjälpa eleven in i undervisningen – inte runt den. Annars riskerar vi att förlora det som gjort skolan möjlig från början.

Skolan är inte en samling parallella speciallösningar. Den är ett gemensamt projekt. Och det är just därför den, historiskt sett, varit ett av de mest kraftfulla verktygen för social rörlighet, demokrati och kunskap.

Att värna undervisning i grupp är inte att bortse från individen. Det är att ta ansvar för helheten.

Och utan helheten – ingen skola för alla.

Anna Lena Oscarson, lokalordförande för Sveriges Skolledare och skyddsombud i Heby kommun