Krönika: Skolan måste utgå från elevens behov – inte systemets

LÄS ÄVEN: Debatt: Vi rektorer tar smällen för lärarnas arbetstidreform

LÄS ÄVEN: Regeringen går vidare med lärarnas arbetstidsreform

Jag får det inte att gå ihop!

För det första: Man ska reglera lärares arbetstid, mängden lektioner och planeringstid. Ingen annan yrkesgrupp har, såvitt jag vet, en sådan detaljreglering. Särskilt inte de med akademisk utbildning. Ja, det finns huvudmän som utnyttjar lärarna för att klämma ut så mycket ”produktion” som det bara är möjligt. Men det är väl ändå inte ett generellt problem.

För det andra: Även högt uppsatta fackliga förtroendevalda hävdar att lärares arbetstid är 45 timmar i veckan. Det är ett missförstånd. Årsarbetstiden är 1767 timmar, varav 1360 är reglerade till 35 timmar per vecka under knappt 39 veckor om året. De återstående 407 förtroendetimmarna måste inte alls göras under de 39 veckorna. Lärarna ska, enligt detta missförstånd, jobba 45 timmar per vecka under 39 veckor. Inom EU finns en gräns på att jobba max 48 timmar per vecka under en begränsad tid. Inte konstigt att lärare går in i väggen.

För det tredje: Den som tror att vissa huvudmän inte kommer att detaljkontrollera lärarnas undervisningstid och planeringstid är naiva. Går det att mäta går det att kontrollera, är devisen för en del. Vi vet tvärtemot att tillitsbaserad styrning är viktig för medarbetarnas välmående. Det bygger på professionsstyrning som sätter barn och elever i centrum.

”Flexibiliteten måste öka”

För det fjärde: Lärare är bundna vid att ta ledigt vissa veckor, under sportlov, påsklov och i många fall ett höstlov, förutom elevernas sommarlov. Detta är ett arv från bondesamhället, som vi lämnade för över hundra år sedan. Det är inte rimligt att världen går vidare, men att skolans organisering står still.

För det femte: Det är svårt att rekrytera lärare till lärarutbildningarna. Man vill höja ribban för att komma in, men om inte fler vill hoppa på lärarutbildningen får vi ju inte fler lärare, snarare tvärt om. Läraryrkets status måste höjas (så sluta göra politisk och facklig karriär på att snacka skit om skolan!), lärarutbildningarna få ekonomi att ha många fler undervisningstimmar och flexibiliteten i yrket öka.

För det sjätte, och sista: Skolan måste i första hand organiseras utifrån barns och elevers behov och möjligheter. I dag pratar många om problematisk skolfrånvaro. Det är ett systemperspektiv. Ur dessa elevers synvinkel är det skolnärvaron som är problematisk. Att organisera skolan utifrån industrialismens löpandebandlogik baserad på bondesamhällets kalender är förlegat.

”Måste göras om i grunden”

Slutsats: Skolans organisering behöver göras om i grunden. Självklart måste eleverna få den undervisningstid de behöver, men det innebär inte lika för alla. Men att utanför det detaljreglera lärarnas arbete innebär ett underkännande av en professionell yrkeskårs förmåga att leda sig själva, tillsammans med sin rektor. Läsårets uppbyggnad måste också bli mer flexibel. Ungarna plockar inte längre potatis vecka 44, så varför har vi kvar ett potatislov? Tio veckor sommarledigt är förödande för många barn och elever, så varför finns det fortfarande? Det finns många lärare som vill undervisa under sommaren mot att de kan ta ledigt vid andra tillfällen under läsåret. Varför ska organiseringen av skolan hindra det?

I stället för kortsiktig, hugskottsdriven plakatpolitik behöver barn och elever en skola som utgår ifrån deras behov och förutsättningar, inte systemets. Vore det inte bra om också läraryrket blev ett flexibelt yrke med ett stort mått av tillit till professionen? Där barns och elevers lärande står i fokus utan att konkurrera med lärares arbetsmiljö?

Det vore väl förträffligt om vi kunde få det att gå ihop.

Torbjörn Hanö, författare till boken ”Leda med tillit” och tidigare rektor.