Debatt: Skolan behöver återregleras – lärarnas arbetstid är bara början

LÄS ÄVEN: Oron efter utredning: Rektorernas arbetsbörda kan öka

LÄS ÄVEN: Regeringen går vidare med lärarnas arbetstidsreform

LÄS ÄVEN: Kritik mot arbetstidsreformen: Hetsas fram

För att förstå varför konflikten blivit så infekterad behöver man börja med skillnaden mellan mål- och regelstyrning. Skolans förutsättningar var regelstyrda under den statliga perioden fram till 1989. Med kommunaliseringen försvann reglerna och ersattes av formuleringen att rektor leder och fördelar arbetet mot statligt uppsatta mål. Ett huvudsyfte med kommunaliseringen var att effektivisera verksamheten. Genom att låna styrverktyg (som målstyrning) från näringslivet skulle högre kvalitet kunna nås trots mindre resurser.

Målstyrning kan liknas vid orientering. Det viktiga är inte exakt hur man tar sig mellan kontrollerna, utan att man gör det. I skolan betyder det att det inte är organiseringen som står i centrum, utan resultaten. Det här är en sympatisk inställning, i teorin. I praktiken inskränks dock arbetet med att öka måluppfyllelsen av ett annat styrverktyg inlånat från näringslivet: effektiviseringskravet.

”När målen inte nås förbättrar staten inte villkoren”

Rektor ska inte bara se till att målen nås, utan också hålla budget i en verksamhet som utsätts för årliga åtstramningskrav. Där vänds målstyrningen mot lärarna och i slutändan mot eleverna. Undervisningstiden ökar, planeringstiden inskränks, det särskilda stödet minskar och elever med stora behov hanteras i klassrummet utan assistenter. Samtidigt höjs statens mål och samhällets förväntningar på skolan.

Det betyder fler kontroller på orienteringskartan, tätare skog och tyngre mark, men att man ändå förväntas springa på samma tid. När målen inte nås förbättrar staten inte villkoren utan skärper kontrollen. Målstyrningen övergår då till statlig efterhandsstyrning genom Skolinspektionen: administrationen ökar, lärare och rektorer måste ha ryggen fri inför eventuell inspektion.

Under lång tid har staten formulerat mål och lämnat över ansvaret för att nå dem till huvudmän och rektorer. Nu börjar staten att återreglera förutsättningarna eftersom rikspolitiker inte tycker att målstyrningen fungerar.

”Finns naturligtvis brister med regelstyrning”

Det är också tankesmedjan Balans linje. Staten behöver begränsa huvudmännens rörelsefrihet när det gäller att organisera skolan och lärarnas arbete. Den behöver sätta upp regler för bland annat lärarnas undervisningstid, gruppstorlekar i förskolan, lärartäthet, behörighet, stöd till elever och planeringstid.

Det finns naturligtvis brister med regelstyrningen. Den saknar till exempel flexibilitet att anpassa organisationen till lokala förhållanden. Men undervisning och omsorg av barn och unga behöver i första hand kontinuitet, inte ständiga förändringar.

Problemet för rikspolitiker som vill återreglera skolan är att huvudansvaret för finansieringen fortfarande är kommunalt. Där uppstår ett glapp. Rektorer riskerar att inte få tillräckliga resurser av kommunpolitiker för att kunna leva upp till de nya statliga regleringarna.

”Tonen är hård i frågan”

Många instanser menar att regeringen inte finansierar reformen om reglering av lärares undervisningstid fullt ut. I vårt remissvar till utredningen argumenterar vi också för att reformen är underfinansierad. Men huvudmännen har samtidigt skapat problemet själva genom att långsamt öka lärares undervisningstid för att klara av kravet på ständig effektivisering. 

En övergång till regelstyrning innebär inte automatiskt att rektorernas budgetar ökar i omfattning. Ökad regelstyrning kommer dock att synliggöra glappet mellan krav och resurser så att vi tillsammans kan sätta press på politiker på olika nivåer att ändra hela modellen för hur skolan finansieras. En reglerad skola behöver en reglerad finansiering!     

Tonen mellan skolans fackförbund är hård i frågan om regleringar. Jag kan delvis förstå att fackförbundet Sveriges Skolledare är upprörda eftersom statliga regleringar hotar den roll som rektorer fått genom målstyrningen. Men rollen handlar om att hantera ett omöjligt uppdrag, utan att det märks att uppdraget är omöjligt. Det är inte ett ansvar som gynnar rektorernas arbetsmiljö.

”Innebär inte att rektorer blir mindre viktiga”

Jag tror att det vore bättre för rektorer, lärare och elever om rektorerna återfick den uppgift som de i högre utsträckning hade fram till 1989: att administrera statliga regleringar och kommunala önskemål och se till att lärare och elever har det bra. Det innebär inte att rektorerna blir mindre viktiga för skolan. Kanske snarare tvärtom.

Men då måste såklart fler reformer genomföras. Att reglera lärares undervisningstid är bara början.

Marcus Larsson, en av grundarna av oberoende Tankesmedjan Balans