Krönika: Pedagogiskt ledarskap – ett begrepp vi älskar att älska

LÄS ÄVEN: Krönika: Det är dags att tala om allt svensk skola gör bra

LÄS ÄVEN: Krönika: Det här krävs för ett hållbart pedagogiskt ledarskap

LÄS ÄVEN: Skolledarna: Så får vi rätt förutsättningar för det pedagogiska ledarskapet

Än en gång står begreppet pedagogiskt ledarskap i rampljuset. Både Sveriges Skolledare och den nyligen publicerade statliga utredningen ”Rektor i fokus – förutsättningar för ett pedagogiskt ledarskap” (SOU 2026:4) presenterar definitioner och resonemang om vad begreppet egentligen innebär. I utredningen föreslås dessutom att pedagogiskt ledarskap ska skrivas in i skollagen. Därmed förvandlas ett professionellt ideal till en juridisk norm – en förändring som väcker frågor om både professionell frihet och ansvar i skolans ledarskap.

Men vad är det som gör begreppet så attraktivt – ja, nästan heligt?

”Kan också kidnappas”

Grunderna i detta önskvärda ledarskap formulerades redan av 1946 års skolkommission. Under sin 80-åriga livscykel har dess popularitet stadigt ökat, med undantag för två ”nära-döden-upplevelser”: först i samband med kommunaliseringen 1991 och senare i departementsskriften ”Lärande ledare – ledarskap för dagens och framtidens skola” (Utbildningsdepartementet 2001), där det föreslogs att det skulle ersättas av ”demokratiskt, lärande och kommunikativt ledarskap”. Sedan dess har begreppet pedagogiskt ledarskap återkommit i olika skepnader genom skolreformer, rektorsutbildningar och utredningar fram till dagens diskussion i SOU 2026:4.

Under denna långa resa har begreppet fått fungera som lösningen par excellence, oavsett vilka problem som skolan stått inför. Det har också varit ett bärande tema i rektorsutbildningar sedan 1970-talet. Ett begrepp med sådana egenskaper beskrivs inom diskursanalysen som en ”floating signifier” – ett attraktivt men innehållsmässigt öppet begrepp. Det kan fyllas och laddas av olika intressenter, ibland också kidnappas för att tjäna skilda syften. Det fungerar därför mer som en symbolisk samlingspunkt än som en tydlig analytisk term. Men när ett begrepp blivit så etablerat och samtidigt så öppet i sitt innehåll väcks också behovet av precisering.

”Behöver relateras till samhällsuppdraget”

Vad särskiljer då det pedagogiska ledarskapet från ”bra ledarskap” i största allmänhet? Vari består särarten och det pedagogiska i detta ledarskap? Är det ett ledarskap som fungerar i alla organisationer – eller har det främst sin naturliga hemvist inom utbildningens värld?

Jag menar att pedagogiskt ledarskap behöver relateras till innebörderna i skolans samhällsuppdrag. Detta uppdrag har länge haft en tydlig formulering i svensk utbildningspolitik och det är också här det pedagogiska ledarskapets särart i ett skolsammanhang framträder. Alltsedan 1960-talet har läroplaner och skollag betonat en slags treenighet: undervisningen ska bidra till barns och elevers kvalificering (kunskaper och färdigheter), subjektifiering (självständighet och ansvar) och socialisering (samhällets gemensamma värden och praktiker). Dessa tre dimensioner, som ofta lyfts fram i utbildningsfilosofisk forskning, tydliggör hur lärande samtidigt handlar om kunskap, personlig utveckling och deltagande i ett gemensamt samhällsliv. Tillsammans bildar de en helhet som kan förstås som bildning.

”Ensidig fixering vid det mätbara skymmer kärnan”

Nationalekonomen Walter McMahon (2009) har belyst skolans trefaldiga syfte och dess samhällsekonomiska betydelse. Han uppskattar att dess ekonomiska värde för en nation ungefär fördelar sig så här: 25 procent härrör från kunskaper och färdigheter, 25 procent från utvecklingen av självständiga individer och 50 procent från att människor skolas till aktiva samhällsmedlemmar.

Skolresultat bör därför förstås i ljuset av samtliga dessa tre dimensioner – inte bara utifrån det som låter sig mätas, utan också utifrån det som märks i människans sätt att tänka, handla och ta ansvar. En ensidig fixering vid det mätbara riskerar annars att skymma själva kärnan i skolans bildningsuppdrag och därmed också en betydande del av dess samhällsekonomiska värde.

”Personligt förankrat förhållningssätt”

Det är i skolvardagens relationstäta händelsekarusell som de eviga pedagogiska frågorna ständigt gör sig osminkat påminda. Här ska lärandet gestaltas i spänningsfältet mellan ideal och realitet. Pedagogiskt ledarskap framträder då inte en isolerad uppgift utan en kvalitet som behöver genomsyra och hålla samman hela styrkedjan. Kanske är det just i denna förankring till skolans djupare meningsinnehåll som begreppet har sitt DNA och som gjort det så uthålligt: idealiserat, ibland överanvänt, men fortfarande en värdig utmaning att begrunda, hedra – och framför allt låta sig inspireras av. I en sådan skola, där lärare får förutsättningar att ta demokratiuppdraget på allvar, blir arbetet både utvecklande och meningsfullt.

Låt därför inte pedagogiskt ledarskap reduceras till ännu en ”floating signifier” eller till en retorisk markör i styrdokument och rekryteringsannonser. Gör det i stället till ett personligt förankrat förhållningssätt där skolans demokratiska och bildande uppdrag tas på allvar – i beslut, i relationer, i vardagliga handlingar. Använd omdömet och låt dig stimuleras av fördjupande och konkretiserande texter från skolledarföreningar, myndigheter och forskare.

Teorier är goda tjänare – men dåliga herrar.

Lars Svedberg, leg lärare i ma/fy och docent i pedagogik/utbildningsledning