Krönika: Hur vi pratar om eleverna har betydelse

Språket har betydelse. Det är snart 80 år sedan George Orwell skrev romanen 1984 och lät makten vända på språket. ”Krig är fred” och ”Frihet är slaveri” användes av makthavarna för att förvränga tankarna hos folket. Samma taktik används ofta även i dag.

I krig dödar fienden våra soldater – vilket gör dem till de elaka – medan fiendens soldater dör – vilket i stort sett innebär att de får skylla sig själva.

Enligt handlingsteorin utför någon, en agent (den som agerar), en handling. I språket är det oftast den som är subjektet. Fienden dödar våra soldater, som i exemplet ovan, liksom fiendens soldater dör. (Sedan finns det satsdelen agent, som i satsen ”Bilen kördes av James Bond”. Agenten i satsen är så klart ... Alla svensklärare som vill använda det exemplet i undervisningen; var så goda!)

”Pekar ofta ut eleven som orsaken”

Vart vill jag komma med detta resonemang? Jo, vårt sätt att använda språket pekar ofta ut eleven som den som är orsaken till att något inte är bra, även om problemet är på systemnivå. I en tidigare krönika berörde jag att ”hemmasittare” (ett begrepp jag inte alls gillar, det är ju även då eleven som är problemet) ur skolans perspektiv benämns problematisk skolfrånvaro. Om vi har barnet/eleven i fokus är det ju skolnärvaron som är problematisk. Följden av det blir att det är skolan som måste göra någon förändring. (Vilket många gör, så klart, men låt oss använda rätt nomenklatur.)

Andra lättvindiga utpekanden av elever är det numera ovanliga begreppet ”svag elev”. I verkligheten är det en elev som skolan måste hitta rätt inlärningsmiljö för. I skolan får elever i behov av särskilt stöd ofta det, men tyvärr inte alltid. Varför heter det inte skolor i behov av att undervisa på andra sätt? (Och nu menar jag fortfarande på systemnivå, inte enskilda lärare.)

”'Allt fler skolor misslyckas' är en mer korrekt rubrik”

Saxat ur nyliga artikelrubriker i Vi Lärare hittar vi följande:
”Elever får E på NP i svenska – trots låga skrivpoäng.” Det borde väl ändå vara att ”Lärare sätter E trots låga skrivpoäng”.

Många lyfter att ansvaret måste ligga på hemmet. Självklart måste skola och hem samverka, men fokus måste vara på samverkan, inte på ensidiga krav. Då blir rubriken ”Kraven skolan måste ställa på elever och föräldrar” fel. ”Skola och hem måste samverka kring ...” är en mycket mer framgångsrik utgångspunkt.

”Allt fler elever kan inte skriva” lyder en annan rubrik. Det är så klart inte bra, men vem är det nu igen som har ansvaret för att lära barn och elever att skriva? ”Allt fler skolor misslyckas ...” är ju faktiskt en mer korrekt rubrik.

Undantaget är faktiskt, föga förvånande, avdelningen för specialpedagogik. En rubrik som ”Då kan vi inte skylla på elevernas brister” inger hopp.

I Danmark har man undervisningsplikt, inte skolplikt. Skolplikt lägger ansvaret på elev och föräldrar, inte på skolan. Dags att ändra det även i Sverige, kanske. Och samtidigt byta namn på Skolministern till Barn- och elevminister. Då blir det kanske rätt fokus, och färre krav på att barn och elever ska bestraffas, för det är definitivt inte ett barn- och elevfokus.

Torbjörn Hanö, författare till boken ”Leda med tillit” och tidigare rektor.